Saknar ord

Det har inte hänt så mycket här på ett tag.
Det beror på att det har hänt mycket utanför datorn.
Och enklast är nog att illustrera dem så här och så bara köra på.

Vattenpalatset

skrivet i februari

Första flygande veckan gjorde vi bara sättningar direkt på fartygsdäck. Allting blir lite lurigare när man gör samma sak liggandes i vattnet - man snurrar och trassalar in sig av simmandet, remmar flyter och sjunker och trasslar in sig.
Ja ni vet… man trasslar in sig i duschslangen typ.
Så för att slippa göra alla misstagen med en vrålande helikopter som piskar orkanen i ansiktet på en (samtidigt som man trasslar in sig i duschslangen) ,så blev nybörjartrion skeppad till en anläggning i Finland för att torröva i det blöta.
Ganska märkligt, vi åkte med färjan genom isen och sen bil genom skogarna för att komma till en skitstor simbassäng, byggd bara för såna som oss. Över en galet stor bassäng med vind och vågmaskiner svävar en helikoptermockup, komplett med winch, så vi kan öva hela momenten i säkra förhållanden. Välkommen till Meriturva, mitt i finska skogarna.



Och det fanns alla möjliga flytetyg i bassängen, till och med liten segelbåt. Var jäkligt sugen på segla den en sväng i vindmaskinens bris men när dagarna var slut ville jag mest till hotellsängen och krascha. Seglingen fick vänta!
Sån där härlig skidresekänsla när man vaknar och knäcker igång kroppen och undrar hur man skall orka samtidigt som man brottar på sig sitt underställ - som inte torkat under natten. Men väl på kanten, med grejerna på vill man inget hellre än att kasta sig ut... Så orkar man en dag, två dagar och tre dagar till tills man inte alls vill sluta utan helst stanna och göra en hel säsong:)
(det vore nåt – en säsong på äventyrsbadet…)



Fast det var nog bra att det inte blev en säsong. Efter att ha hängt upp och ner i obligatoriska kraschande-sjunkande-kapsejsande helikopterövningen fick jag ett härligt överslag på mina normalt ganska lindriga klorallergi. Snörvlar och hosta mig fram här hemma med en förkylnign från det finska helvetet. Men med ett leende på läpparna… Längtar efter att få göra samma saker i 2 gradigt vatten istället för 20…

Nu är det åka av

skrivet i januari


NU har det äntligen börjat!
Nu är jag inne i verksamheten och jag vet inte riktigt vad jag skall säga och skriva.
Det kanske inte är så viktigt heller: Såklart känns det skitbra. Men inte så där sprudlande heller. Tvärtom, ganska allvarligt. Vaknar på morgonen och tittar mig i spegeln och tänker att nu är det fan i mig du som kommer hem också. Det är härligt och viktigt att detta är på riktigt. Hela tiden. Vi är tre stycken nya killar som skall bli ytbärgare. Härligt lika varandra är vi också, kanske inte så där uppenbart men ändå väldigt tydligt. Vi är två som drömt om det här i snart tio år, en som halkat in på bananskal. Två är triathleter, en är det inte. En är lång, två är korta. En brandman, en anestesisköterska och en sjöman - vi har massa att lära av varandra!
Men en sak har vi gemensamt och det är att vi inte har varit ytbärgare i försvaret, vilket i princip alla före oss varit. Vi måste alltså lära oss själva grejen från scratch.

Har kört ett par veckor nu och det trappar upp hela tiden. Inlärningskurvan känns sjukt brant. Första veckan var mest social, men den andra rivstartade. Grunderna går såklart igen hela tiden, men samtidigt gör vi hela tiden något nytt. Efter andra dagen i luften var jag tvungen att klia mig i huvudet och tänka efter – var det verkligen igår vi gjorde det här för första gången? Känns helt orimligt efter att ha varit som Bambi på hal is vid de första sättningarna på fartygsdäck till att börja kombinera metoder och fatta vad man håller på med.
Veckan slutade i alla fall med respekt efter att ha gjort sättningar på gamla fina Ilse uppe på Käringön i en fin kuling. En klämd pung, en rygglandning och ett platt fall var reslutatet och sen var det skönt att första nybörjarveckan var över…

Som om inget hänt

detta inlägget är skrivet i januari...

Tidningarna börjar få slut på kombinationer tror jag...
Snöattack
Snösmocka
Snöterror
Bestämde oss för att fly för ett slag. Men vart?
Verkde vara kallt vart man än tittade i Europa. Snökaoset på Heathrow var inte så lockande. Och att lägga två av fyra lediga dygn på att flyga till asien kändes sådär. Så vart åker man?
Bestämde oss för att gå till attack och drog till bergvärmen på Island. Där har de pålitliga vulkaner, tunn jordskorpa och en riktig badkultur. Jag menar - åker man till värmen badar man för att svalka sig. Islänningarna badar för att värma upp sig, och det var precis vad vi ville.
På Island har man inga problem med att värma vatten (läs bergvärme) och därför finns det också ett överflöd av varmt vatten som man använder väl till lokala bad. Varje liten håla har ett badhus dit man går för att slappa en stund och snacka skit i en "heita pottur" med 40 gradigt vatten. Utomhus. Grymt trevligt, inte alls som stökiga simhallar eller pretantiösa spa:n.I reykjavik finns massa badställen
Jag kan vekrligen rekommendera Sundhöllin. En stilistisk dröm mitt i stan, härligt avslappnad. Som taget från trettiotalet till nu utan att något hänt. Och två fina varmbad på utsidan där man kan hänga över kanten kolla ner på gatan och alla stackare som skyndar hem från universitet i snålblåsten. Fast rätt många verkar smita in för att värma upp sig en stund...

Utöver detta finns det stora Laugardalur som har både en stor utomhus bassäng (25m ) och vattenrutschkana:) Men det ligger inte riktigt lika centralt som Sundhöllin och kommer däför inte att komma över en andra plats bland reyjkjaviks badhus även om det är störst.

Och såklart, skall man åka till Island för att bada då måste man till Blå lagunen. Egentligen är Blå lagunen kostgjord, det är vatten som väller upp ur ett bergväremverk som man inte riktigt visste vad man skulle göra av, och någon kom på tanken att man kan ju alltid bada i det... Så sagt och gjort, nu är Lagunen ett spa koncept med egna hudkrämer och allmän lyx. Och det är en av Islands stora turistmagneter, och därför är väl det vårt bästa tips att det var ett bra drag att åka dit i januari, när snön stod på tvären. för även om håret fryser på nolltid så är det bara att sticka näsan under det 40 gradger varma vattnet och njuta. Det vanliga är att göra dagsbesök på badanläggningen, men det går också att bo på den speciella hudkliniken som ligger bredvid i mån av plats. Då får man - förutom bo i ett supersnyggt hotell - möjligheten att simma i en nästan labyrintisk sjö. Tog en lång tur mitt i natten, så långt att man inte såg hotellet längre och med stjärnhimlen över huvudet. Sjukt vackert, en nästan påträngande naturupplevelse.


Åk till Island mina vänner, åk dit. Sommar som vinter.

Jenso skådar ljuset

Ligg ner här.
Titta in i det gröna, blinkande ljuset. Det kommer att trycka lite…
Att stoppa in linserna ut och in gör faktiskt mer ont än vad det gör när de öppnar den skyddande hornhinnan och börjar slipa linsen i ögat.
Det blir svårt att fokusera på det gröna ljuset för det flyter ut och blir rött, ungefär som när man trycker på ögonlocket. En kort stund ser jag ut utan skyddande hornhinna. Det är som att titta under vatten, det känns mer bekant än skrämmande. Sen börjar det röda ljuset flimra igen.

Det tog inte ens fem minuter från att man gick in tills man kom ut. Under kvällen lättade en dimma och plötsligt var allt klart. Det var färdigt och jag bubblade av lättnad. Dagen efter bekräftade optikern att nu ser jag bättre än de flesta, och det kommer att bli ännu lite bättre.

Jag har inte smält det här än, det känns nästan abstrakt.
Väntar på att nåt skall hända men det verkar det inte göra.
Men jag har offrat mina glasögon för att få mitt drömjobb, det är lite häftigt. Nästan som att hugga av en kroppsdel.

(måste bara poängtera här att ingen har tvingat mig till detta. De har inte ställt något ultimatum från jobbet, mer än konstaterat att det kan bli ett problem. Jag har tänkt göra en sån här operation många gånger men inte haft någon tillräckligt bra anledning. Nu hade jag det, och nu är det gjort och jag är glad så länge det fungerar!)

(nr 2: jag gjorde en FS LASIK på Ögonkliniken Memira. Kan bara rekommendera det! FS varianten på Lasik innebär kortare läkningstid och därmed mindre risk för komplikationer. Tyckte det var värt att betala extra för!)

Identitetsbyte

Men det fanns en hake. Men det fanns också en lösning.
Så var det också en gång för länge sedan när jag satt i lågstadieskolan och inte förstod vad det var de pratade om. Men då var saken den att jag såg lösningen som ett problem, inte alls att problemet fanns. Lika lite som jag kunde se vad det stod på tavlan när fröken skrev med kritan...

Det gick ett år från det att skolsköterskan gav mig ett papper med resultatet av ett uselt syntest på att ta hem till köksbordet, tills jag vågade visa det för någon. Jag ville inte ha glasögon, jag förstod inte vad det skulle vara bra för.
Det gick en tid och pappa skjutsade mig ner för att hämta ut mina första glasögon från optikern, och optikern – en klok tjej – satte sig ner vid mig och sa så bara jag hörde det:
”ta med dej glasögonen härifrån nu och gå en promenad, så skall du få se på nåt häftigt…”
Och så blev det. Jag fick gå en bit själv och pappa lovade att hämta upp mej på vägen hem. Och jag gick iväg. Och när ingen såg tog jag på mig glasögonen för första gången… och världen har inte varit sig lik sen dess. Det är lätt det häftigaste jag varit med om. Glasklart och ojämförbart.

Sen har ju jag och dom där glasögonen blivit nåt oskiljbart. Jag har använt mycket linser också (det var också en lyx att upptäcka dom där extra tio graderna av världen som man faktiskt ser när man inte har bågar som definierar var världen slutar) men jag är en glasögonorm i allas ögon och i mitt hjärta.
Och jag är så sjukt stolt över det - över att det där ångestfyllda året med ett ihopknölat papper i väskan blev ett signum, ett trademark och en identitet. Men nu fick det vara slut med den tiden.
Det är lite vemodigt men det får bli mitt offer för att få komma dit jag vill.

För ett par veckor sen la jag mig under laserkniven och världen blir annorlunda igen. Kanske inte i samma liga som den där dagen utanför Synsam, men jag skrattade nästan hela kvällen av lättnad för att det gick så… lätt. Och för att det var helt fantastiskt!

...a test

Väl hemma började cirkusen direkt.
Långa intervjuer ledde till fysikprov. Skulle gärna berätta om alltihop, men tänker inte göra det.

Den som väntade sig skrikande drillsergent´s och spyhinkar väntade i alla fall förgäves. Istället stöttade fem kandidater varandra igenom en dag av prövningar. Det finns väl egentligen inte en gräns för vad man klarar av, det finns ett mönster för vad man gör. Och det tassade vi lite på under dagen, både i skogen med löpardojor, i gymmet och i bassäng.
Och jag var väl klart klenast på skivstängerna, det kan jag ju säga direkt. Jag är ehlt vilse på gymmet, vet knappt vad som är fram och bak på en skivstång. Men det gick tydligen tillräckligt bra, för jag gick vidare. Sen simmade vi såklart och det är lite lättare att simma i varmt vatten än i ishavet...
Efter fystesten följde psykologer, mer intervjuer. Sen vänta.
Och vänta.
Väntade. Inget är som väntans tider. Började tro att det var en del av testet:)

När ridån går upp

Så till träningens mål, för nu skall jag inte vara hemlighetsfull längre...

Jag har spanat in det här ett par år. Jag skall bespara er tankar och funderingar runt lockelsen, ni kan säkert tänka ut en hel del utan att jag fyller i. Men kalla mig inte störd och gå inte loss på risker. Skulle ni ha den viljan har ni haft gott om tid att se vad som kommer. Nu börjar det spännande stadiet, det när ridån skall gå upp. Vad har hänt innan detta – ni får backa på bloggen så har ni bilden ganska klar.Vad för bereder man sig egentligen för genom simträna på de här breddgraderna?

För spåren talar sitt språk, det är mer utveckling än utmaning -hoppas jag. Jag gillar inte hur en utmaning är lösryckt ur sitt sammanhang. Man börjar inte med att springa maraton...
Man börjar med att krypa en liten bit. Sen börjar man gå, sen springa, sen längre och längre.
En utmaning betyder på nåt sätt att utgången är oviss, men en utveckling är annorlunda. Och i våras hade min stam växt färdigt och det var dags att låta den här grenen växa. Dags att utvecklas, inte en dag tidigare men helst inte en dag senare heller.
En dag bara jag gjorde det.
Skickade in en CV, ringde dagen efter för uppföljning.
Kompletterade.
Hörde av mig som avtalat.
Det var så vardagligt att det var svårt att tro på det. Och det gick så fort att jag knappt hängde med…

Men jag fick snart klart för mig att när jag kommer hem från svalbard, då är det allvar. Då är det dags att göra test för att bli ytbärgare på räddningshelikoptern och då är det inte bara en tanke längre.
Två av mina skeppskamrater satt mitt emot mig i lobbyn på SAS Radisson när jag fick det där telefonsamtalet och jag väste ur mig ett högt, lyckligt tjut och försökte snarare krama sönder telefonen än lägga på när de var klara… (Skrämde förmodligen en och annan turist dem gången)
Vi vill att du kommer… klockan 0900 på… tag med… hör bara av dej om du har några frågor… Sen började träningsperioden… Hata potatisäckarnas. Älska kallt vatten. Njut av plågorna av att springa mitt i natten. Var glad när armarna börjar vekna efter alldeles för många armhävningar. Ladda ladda ladda. Besättningen har varit med hela tiden sen SAS lobbyn och pushat mig hårt. Fått mig att träna när jag varit trött. Lagat nyttig mat, inspirerat. Jag är evigt tacksam för det stödet!
Och framför allt , de lät mig börja prata om det. Livet ombord var avslappnat engagerande men på nåt sätt var jag på träningsläger hela sommaren.
Men var Försiktig Jenso, Inget är klart. Inget jobb är gjort förrän lönen är spenderad på nåt roligt.

Min sista potatis

Har svurit att aldrig, aldrig, aldrig mer äta potatis efter den här säsongen på svalbard. Jag har iofs aldrig varit särkilt svag för det, men nu har vi en hatkärlek - knölarna och jag.Det är mer träning det handlar om. Jag är ju inte så himla road av att gå på gym och lyfta vikter. Jag gillar att lyfta och bära runt på saker men jag misstänkte att min plan att vara i riktigt god form till hemkomst skulle bära eller brista på just bärandet – jag behöver bli starkare i överkroppen. Och egentligen är det ju perfekt att vara till sjöss då, för det går ju inte att smita iväg på konditionsrundor ombord på lilla stockholm utan det får bli ganska stationär träning. Precis sån som jag inte gillar…
Och på den här lilla båten har vi inte lyxen att ha nåt riktigt gym heller. Så det fick bli lite improvisation och jag måste erkänn att jag gillade det ganska bra. Inga speglar, inga tillrättalagda maskiner.
Nej längst ner i råa källaren. En frys full med kött som bänk och 15kgs potatissäckar som vikter. Och inget taktfast dunkande från eurotechno som komp, utan dunset från ett och annat isberg i sidan. Det är fan i mig grejer det.
Har haft en grym sparringpartner i Erik också. Det är grymt att ha en skeppskamrat som man kan väcka mitt i ”hans” natt och dra upp på att göra 90minuters gympa pass på däck i rykande snökuling… Har slitet och släpat och stöttat varandra genom otaliga armhävningar, pushups och situps nu. Inspirerande är ordet – och ibland fick vi till och med både sightseeing och träning samtidigt.


Men som sagt, nu är det klart. Och tvinga mig inte att äta potatis igen. Då får ni bära dem själva. Jag kan möjligen göra mos av dem…

Bättre än för sent

Alla vet hur det fungerar med förväntningar. Man går och målar upp en bild av vad som skall hända, hur bra det blir. Man kanske ser fallgropar och målar sedan upp bilder av hur man trippar förbi fallgroparna utan att fall i dem.
Dagen när Klara skulle komma ombord var så där nervös så klart. Inte setts på flera månader. Men samtidigt inte riktigt samma nervositet som det varit så mycket av förr i tiden. Vi är ju faktikst gifta och… tja, tre månader är ganska lite i långa loppet. Men den där viljan att varje dag skall vara som den första, sista eller vad man nu tänker sig – den finns kvar ändå. Så jag städade. Och städade. Vädrade hytten. Tömde papperskorgar. Dammsög. Bytte lakan.

Fick köra lite båt in emellan men nu började det närma sig. Ett sms från Oslo. Lite mer städning och så ett sms från Tromsö. Duschade, klippte mitt nyodlade skägg (det var definitivt en källa till nervositet…). Glömde deodorant när jag åkte hemifrån i juni, har inte saknar den förrän nu. Får låna försöka låna en…
OK, logistik nu då. Får skippa löpningen det här stoppet. Kan inte med att springa just nu, jag är ju nyduschad, finkammad, uppklädd och at my best. Jag får leva med ett löppass mindre.Skall få bilen till flygplatsen. Dubbelkollar, jajemän – Matros Erik är på väg för att hämta bilen.
Men nu är det en nervös timme kvar. Försöker sätta mig ner och inte springa runt som en yr tupp. Det går sådär. Måste kolla hur det går…

Och där ringer Matros Erik på telefonen. Han låter stressad. Bilen är tydligen paj, vill inte starta. Shit.

Springer upp för att möta honom på parkeringen. Blir lite svettig, känner redan att planen att lukta gott skiter sig.

Japp, bilen startar inte. Massa experter i ring som kommer med kommentarer. Det här är inte min miljö. Och nu börjar det bli bråttom.

Aaaah… vad göra? Kan inte låta Klara komma till en tom flygplats. Ringer taxi, inget svar…

Skägget biter ihop. Fuck it! Hon gillar mig som jag är, det är ju fakiskt så!
Ner i hytten och river ut första lådan… ut med alltihop för nu är det ganska bråttom. . Av med skjortan, av med finjeansen. Fram med nytvättade tröjan, shortsen, tajtsen och på med löpardojorna När jag springer ut på snabba steg är hytten väldigt lik hur den såg ut i morse, innan jag städade.

Börjar springa långa rakan mot flygplatsen. Håller jag hårt tempo så kommer jag att hinna till flygplatsen innan hon landar… svetten börjar snart rinna och jag flåsar på. När jag är ute vid kolkajen och bara har nån kilometer kvar hör jag jetmotorer på himlen. Står precis i linje med landingsbanan och gör en mer hjärtlig version av den där U2 videon där de spelar arenarocknroll på en startbana och passagerarjettarna drar på precis över huvudet. Där de är coola och posiga är jag hjärtligt glad och studsar upp och ner med vilt vinkande armar. Klara skulle säkert känna igen den där tramsiga figuren om hon såg den genom de små rutorna…
Wrrrrooooooooooooaaaaaaaaaaaiiiiiiiiippttscchhh så landar henns plan och jag trycker på i en härlig spurt och lyckas springa in i terminalen precis när dörrarna öppnas och de första passagerarna kommer ut till sina väntande. Det blir aldrig riktigt som man tänker sig, det blir oftast lite bättre.

Och hur var det sen då: precis så bra som man kan tänka sig!


Alla de här bilderna har klara tagit... Har smugit in dem eftersom hon inte bloggar längre och de är så grymma!!! Den där valen var den häftigaste jag sett tror jag.

Lägesrapport

Nu är det bara en vecka kvar. Och den veckan är Klaran med ombord. Så därför får detta vänta... jag har hela hösten på mej:)

Morrnmorrn

Det finns så mycket med sjölivet som är speciellt. Vackra platser, konstiga arbetstider. Men det kan så klart också vara ganska tråkigt ibland. Att bli purrad efter en kort natts dålig sömn. Man ramlar upp i trappan till bryggan med grus i ögonen. Det är svårt att veta om dimman är inne i huvudet, eller utanför fönstren.

Det har varit ovanligt mycket dimma i år. Tjock, lågt liggande dimma som gör att vakterna blir ganska intetsägande. Man sitter och tittar ut. Första timmen går ganska fort. Andra timmen, man har fortfarande inte sett någonting utanför fönstret. Tredje timmen börjar man längta efter lite variation. Fjärde timmen är riktigt seg. Snurrar mycket i tankarna. Femte timmen, då börjar man bli trött i huvudet, trött i ögonen. Har inte sett någonting på hela vakten, bara indirekt vetat att världen finns därute – genom sjökort, genom radar, genom logik. Men världen visar sig inte.

Men ibland, som igår, vänder det plötsligt. Kört en hel vakt i den vita dimman och tänkt jag kommer inte att ankra utan att se land på hela vakten. Men när jag dragit ner pitchen och farten sjunkit till ett par knop. Bruset och stänket från bogvågen avtar till en porlande, mjuk svepande rörelse när ridån går upp och solen bryter igenom…. Ahhhhhhh vad skall man säga. Man blir inte troende. Snarare tvärtom, man slutar tro på ord och beskrivningar. Det är så otroligt vackert.

En story i text, utan bilder.

Jag har inga pictures to prove it, men här kommer en historia…
Ny Ålesund har jag ju skrivit om tidigare. Det är en gruvby som blev forskningsstation. Här bor ett trettiotal personer på vintern och lite fler på sommaren i gamla träkåkar och genom åren har en mängd prominenta polarfarare haft byn som utgångspunkt för alla sorters expeditioner. Amundsens staty står mitt på det minimala torget, Nobiles startplats mot nordpolen är ett givet utflyktsmål för alla turistgrupper som kommer iland från kryssningsfartygen. Det är ett standardmål för oss också och här trängs ibland många hundra flanerande turister, och allt som finns här kryddas med det turistkitschiga tillägget ”världens nordligaste…”. Postkontor. Gym. Pub. T-shirt. Lite lagom halvfånigt och ganska insnöat. Man tänker liksom inte riktigt på vad det är dom gör här egentligen, det räcker liksom med att de har vart massa spännande grejer. Och att det är världens nordligaste kommun, det borde vara raison d’etre enough.
Men plötsligt springer jag på en bekant från UNIS och han skall snart ut på expedition, men han hinner visa labbet han jobbar på innan de skall fara ut med helikoptern… om vi har tid?
Som tur är tackar vi ja.
I ett gammalt ruckligt rött hus, lite bakom det hysteriskt välbesökta postkontoret har tjugo man från NASA och europeiska rymdstyrelsen slagit sig ner för att bygga och testa en rymdsond…! .... som skall landa på Mars… holy shit… och som skall leta efter spår av liv där. Och då är det inget skämt. Den här grejen skall verkligen till Mars. Det är inget luftprat. Det här skall göras ordentligt. Dom här grejerna skall verkligen skjutas ut i rymden och till Mars och där skall de leta efter riktiga rymdvarelser. Och då behöver man en hel del olika sensorer som skall sitta på landaren, och dem klurar dom ut här, mitt bland tvåhundra intet anande turister som fotograferar ihjäl sig borta på världens nordligaste postkontor. Om de bara visste att här utvecklas en laserkanon som skall kunna både spränga sönder saker – och ta reda på vad sakerna den skjuter sönder består av in i minsta partikel. På tio meters håll så man inte behöver slösa tid med att åka fram och tillbaka tio meter extra när man har åkt ända till mars…
Och sen kommer slutklämmen. När forskargänget från NASA och ESA hemskt gärna vill komma ombord och titta på gamla Stockholm och jag får stå där och berätta att öhhh, hmmm, här har vi vårt ekolod. Den skickar ned en signal som studsar upp… och så vet vi hur djupt det är. Det är himla bra, alltså… :)