Jenso

Saknar ord

2011-07-05T19:33:00.009+02:00

Det har inte hänt så mycket här på ett tag.
Det beror på att det har hänt mycket utanför datorn.
Och enklast är nog att illustrera dem så här och så bara köra på.

Vattenpalatset

2011-02-27T13:07:00.010+01:00

skrivet i februari

Första flygande veckan gjorde vi bara sättningar direkt på fartygsdäck. Allting blir lite lurigare när man gör samma sak liggandes i vattnet - man snurrar och trassalar in sig av simmandet, remmar flyter och sjunker och trasslar in sig.
Ja ni vet… man trasslar in sig i duschslangen typ.
Så för att slippa göra alla misstagen med en vrålande helikopter som piskar orkanen i ansiktet på en (samtidigt som man trasslar in sig i duschslangen) ,så blev nybörjartrion skeppad till en anläggning i Finland för att torröva i det blöta.
Ganska märkligt, vi åkte med färjan genom isen och sen bil genom skogarna för att komma till en skitstor simbassäng, byggd bara för såna som oss. Över en galet stor bassäng med vind och vågmaskiner svävar en helikoptermockup, komplett med winch, så vi kan öva hela momenten i säkra förhållanden. Välkommen till Meriturva, mitt i finska skogarna.

Och det fanns alla möjliga flytetyg i bassängen, till och med liten segelbåt. Var jäkligt sugen på segla den en sväng i vindmaskinens bris men när dagarna var slut ville jag mest till hotellsängen och krascha. Seglingen fick vänta!
Sån där härlig skidresekänsla när man vaknar och knäcker igång kroppen och undrar hur man skall orka samtidigt som man brottar på sig sitt underställ - som inte torkat under natten. Men väl på kanten, med grejerna på vill man inget hellre än att kasta sig ut... Så orkar man en dag, två dagar och tre dagar till tills man inte alls vill sluta utan helst stanna och göra en hel säsong:)
(det vore nåt – en säsong på äventyrsbadet…)

Fast det var nog bra att det inte blev en säsong. Efter att ha hängt upp och ner i obligatoriska kraschande-sjunkande-kapsejsande helikopterövningen fick jag ett härligt överslag på mina normalt ganska lindriga klorallergi. Snörvlar och hosta mig fram här hemma med en förkylnign från det finska helvetet. Men med ett leende på läpparna… Längtar efter att få göra samma saker i 2 gradigt vatten istället för 20…

Nu är det åka av

2011-02-27T12:53:00.008+01:00

skrivet i januari

NU har det äntligen börjat!
Nu är jag inne i verksamheten och jag vet inte riktigt vad jag skall säga och skriva.
Det kanske inte är så viktigt heller: Såklart känns det skitbra. Men inte så där sprudlande heller. Tvärtom, ganska allvarligt. Vaknar på morgonen och tittar mig i spegeln och tänker att nu är det fan i mig du som kommer hem också. Det är härligt och viktigt att detta är på riktigt. Hela tiden. Vi är tre stycken nya killar som skall bli ytbärgare. Härligt lika varandra är vi också, kanske inte så där uppenbart men ändå väldigt tydligt. Vi är två som drömt om det här i snart tio år, en som halkat in på bananskal. Två är triathleter, en är det inte. En är lång, två är korta. En brandman, en anestesisköterska och en sjöman - vi har massa att lära av varandra!
Men en sak har vi gemensamt och det är att vi inte har varit ytbärgare i försvaret, vilket i princip alla före oss varit. Vi måste alltså lära oss själva grejen från scratch.

Har kört ett par veckor nu och det trappar upp hela tiden. Inlärningskurvan känns sjukt brant. Första veckan var mest social, men den andra rivstartade. Grunderna går såklart igen hela tiden, men samtidigt gör vi hela tiden något nytt. Efter andra dagen i luften var jag tvungen att klia mig i huvudet och tänka efter – var det verkligen igår vi gjorde det här för första gången? Känns helt orimligt efter att ha varit som Bambi på hal is vid de första sättningarna på fartygsdäck till att börja kombinera metoder och fatta vad man håller på med.
Veckan slutade i alla fall med respekt efter att ha gjort sättningar på gamla fina Ilse uppe på Käringön i en fin kuling. En klämd pung, en rygglandning och ett platt fall var reslutatet och sen var det skönt att första nybörjarveckan var över…

Som om inget hänt

2011-01-08T09:47:00.013+01:00

detta inlägget är skrivet i januari...

Tidningarna börjar få slut på kombinationer tror jag...
Snöattack
Snösmocka
Snöterror
Bestämde oss för att fly för ett slag. Men vart?
Verkde vara kallt vart man än tittade i Europa. Snökaoset på Heathrow var inte så lockande. Och att lägga två av fyra lediga dygn på att flyga till asien kändes sådär. Så vart åker man?
Bestämde oss för att gå till attack och drog till bergvärmen på Island. Där har de pålitliga vulkaner, tunn jordskorpa och en riktig badkultur. Jag menar - åker man till värmen badar man för att svalka sig. Islänningarna badar för att värma upp sig, och det var precis vad vi ville.
På Island har man inga problem med att värma vatten (läs bergvärme) och därför finns det också ett överflöd av varmt vatten som man använder väl till lokala bad. Varje liten håla har ett badhus dit man går för att slappa en stund och snacka skit i en "heita pottur" med 40 gradigt vatten. Utomhus. Grymt trevligt, inte alls som stökiga simhallar eller pretantiösa spa:n.I reykjavik finns massa badställen
Jag kan vekrligen rekommendera Sundhöllin. En stilistisk dröm mitt i stan, härligt avslappnad. Som taget från trettiotalet till nu utan att något hänt. Och två fina varmbad på utsidan där man kan hänga över kanten kolla ner på gatan och alla stackare som skyndar hem från universitet i snålblåsten. Fast rätt många verkar smita in för att värma upp sig en stund...

Utöver detta finns det stora Laugardalur som har både en stor utomhus bassäng (25m ) och vattenrutschkana:) Men det ligger inte riktigt lika centralt som Sundhöllin och kommer däför inte att komma över en andra plats bland reyjkjaviks badhus även om det är störst.

Och såklart, skall man åka till Island för att bada då måste man till Blå lagunen. Egentligen är Blå lagunen kostgjord, det är vatten som väller upp ur ett bergväremverk som man inte riktigt visste vad man skulle göra av, och någon kom på tanken att man kan ju alltid bada i det... Så sagt och gjort, nu är Lagunen ett spa koncept med egna hudkrämer och allmän lyx. Och det är en av Islands stora turistmagneter, och därför är väl det vårt bästa tips att det var ett bra drag att åka dit i januari, när snön stod på tvären. för även om håret fryser på nolltid så är det bara att sticka näsan under det 40 gradger varma vattnet och njuta. Det vanliga är att göra dagsbesök på badanläggningen, men det går också att bo på den speciella hudkliniken som ligger bredvid i mån av plats. Då får man - förutom bo i ett supersnyggt hotell - möjligheten att simma i en nästan labyrintisk sjö. Tog en lång tur mitt i natten, så långt att man inte såg hotellet längre och med stjärnhimlen över huvudet. Sjukt vackert, en nästan påträngande naturupplevelse.

Åk till Island mina vänner, åk dit. Sommar som vinter.

Jenso skådar ljuset

2010-10-29T11:15:00.002+02:00

Ligg ner här.
Titta in i det gröna, blinkande ljuset. Det kommer att trycka lite…
Att stoppa in linserna ut och in gör faktiskt mer ont än vad det gör när de öppnar den skyddande hornhinnan och börjar slipa linsen i ögat.
Det blir svårt att fokusera på det gröna ljuset för det flyter ut och blir rött, ungefär som när man trycker på ögonlocket. En kort stund ser jag ut utan skyddande hornhinna. Det är som att titta under vatten, det känns mer bekant än skrämmande. Sen börjar det röda ljuset flimra igen.

Det tog inte ens fem minuter från att man gick in tills man kom ut. Under kvällen lättade en dimma och plötsligt var allt klart. Det var färdigt och jag bubblade av lättnad. Dagen efter bekräftade optikern att nu ser jag bättre än de flesta, och det kommer att bli ännu lite bättre.

Jag har inte smält det här än, det känns nästan abstrakt.
Väntar på att nåt skall hända men det verkar det inte göra.
Men jag har offrat mina glasögon för att få mitt drömjobb, det är lite häftigt. Nästan som att hugga av en kroppsdel.

(måste bara poängtera här att ingen har tvingat mig till detta. De har inte ställt något ultimatum från jobbet, mer än konstaterat att det kan bli ett problem. Jag har tänkt göra en sån här operation många gånger men inte haft någon tillräckligt bra anledning. Nu hade jag det, och nu är det gjort och jag är glad så länge det fungerar!)

(nr 2: jag gjorde en FS LASIK på Ögonkliniken Memira. Kan bara rekommendera det! FS varianten på Lasik innebär kortare läkningstid och därmed mindre risk för komplikationer. Tyckte det var värt att betala extra för!)

Identitetsbyte

2010-10-29T10:24:00.009+02:00

Men det fanns en hake. Men det fanns också en lösning.
Så var det också en gång för länge sedan när jag satt i lågstadieskolan och inte förstod vad det var de pratade om. Men då var saken den att jag såg lösningen som ett problem, inte alls att problemet fanns. Lika lite som jag kunde se vad det stod på tavlan när fröken skrev med kritan...

Det gick ett år från det att skolsköterskan gav mig ett papper med resultatet av ett uselt syntest på att ta hem till köksbordet, tills jag vågade visa det för någon. Jag ville inte ha glasögon, jag förstod inte vad det skulle vara bra för.
Det gick en tid och pappa skjutsade mig ner för att hämta ut mina första glasögon från optikern, och optikern – en klok tjej – satte sig ner vid mig och sa så bara jag hörde det:
”ta med dej glasögonen härifrån nu och gå en promenad, så skall du få se på nåt häftigt…”
Och så blev det. Jag fick gå en bit själv och pappa lovade att hämta upp mej på vägen hem. Och jag gick iväg. Och när ingen såg tog jag på mig glasögonen för första gången… och världen har inte varit sig lik sen dess. Det är lätt det häftigaste jag varit med om. Glasklart och ojämförbart.

Sen har ju jag och dom där glasögonen blivit nåt oskiljbart. Jag har använt mycket linser också (det var också en lyx att upptäcka dom där extra tio graderna av världen som man faktiskt ser när man inte har bågar som definierar var världen slutar) men jag är en glasögonorm i allas ögon och i mitt hjärta.
Och jag är så sjukt stolt över det - över att det där ångestfyllda året med ett ihopknölat papper i väskan blev ett signum, ett trademark och en identitet. Men nu fick det vara slut med den tiden.
Det är lite vemodigt men det får bli mitt offer för att få komma dit jag vill.

För ett par veckor sen la jag mig under laserkniven och världen blir annorlunda igen. Kanske inte i samma liga som den där dagen utanför Synsam, men jag skrattade nästan hela kvällen av lättnad för att det gick så… lätt. Och för att det var helt fantastiskt!

...a test

2010-10-29T09:25:00.004+02:00

Väl hemma började cirkusen direkt.
Långa intervjuer ledde till fysikprov. Skulle gärna berätta om alltihop, men tänker inte göra det.

Den som väntade sig skrikande drillsergent´s och spyhinkar väntade i alla fall förgäves. Istället stöttade fem kandidater varandra igenom en dag av prövningar. Det finns väl egentligen inte en gräns för vad man klarar av, det finns ett mönster för vad man gör. Och det tassade vi lite på under dagen, både i skogen med löpardojor, i gymmet och i bassäng.
Och jag var väl klart klenast på skivstängerna, det kan jag ju säga direkt. Jag är ehlt vilse på gymmet, vet knappt vad som är fram och bak på en skivstång. Men det gick tydligen tillräckligt bra, för jag gick vidare. Sen simmade vi såklart och det är lite lättare att simma i varmt vatten än i ishavet...
Efter fystesten följde psykologer, mer intervjuer. Sen vänta.
Och vänta.
Väntade. Inget är som väntans tider. Började tro att det var en del av testet:)

När ridån går upp

2010-10-19T16:59:00.004+02:00

Så till träningens mål, för nu skall jag inte vara hemlighetsfull längre...

Jag har spanat in det här ett par år. Jag skall bespara er tankar och funderingar runt lockelsen, ni kan säkert tänka ut en hel del utan att jag fyller i. Men kalla mig inte störd och gå inte loss på risker. Skulle ni ha den viljan har ni haft gott om tid att se vad som kommer. Nu börjar det spännande stadiet, det när ridån skall gå upp. Vad har hänt innan detta – ni får backa på bloggen så har ni bilden ganska klar.Vad för bereder man sig egentligen för genom simträna på de här breddgraderna?

För spåren talar sitt språk, det är mer utveckling än utmaning -hoppas jag. Jag gillar inte hur en utmaning är lösryckt ur sitt sammanhang. Man börjar inte med att springa maraton...
Man börjar med att krypa en liten bit. Sen börjar man gå, sen springa, sen längre och längre.
En utmaning betyder på nåt sätt att utgången är oviss, men en utveckling är annorlunda. Och i våras hade min stam växt färdigt och det var dags att låta den här grenen växa. Dags att utvecklas, inte en dag tidigare men helst inte en dag senare heller.
En dag bara jag gjorde det.
Skickade in en CV, ringde dagen efter för uppföljning.
Kompletterade.
Hörde av mig som avtalat.
Det var så vardagligt att det var svårt att tro på det. Och det gick så fort att jag knappt hängde med…

Men jag fick snart klart för mig att när jag kommer hem från svalbard, då är det allvar. Då är det dags att göra test för att bli ytbärgare på räddningshelikoptern och då är det inte bara en tanke längre.
Två av mina skeppskamrater satt mitt emot mig i lobbyn på SAS Radisson när jag fick det där telefonsamtalet och jag väste ur mig ett högt, lyckligt tjut och försökte snarare krama sönder telefonen än lägga på när de var klara… (Skrämde förmodligen en och annan turist dem gången)
Vi vill att du kommer… klockan 0900 på… tag med… hör bara av dej om du har några frågor… Sen började träningsperioden… Hata potatisäckarnas. Älska kallt vatten. Njut av plågorna av att springa mitt i natten. Var glad när armarna börjar vekna efter alldeles för många armhävningar. Ladda ladda ladda. Besättningen har varit med hela tiden sen SAS lobbyn och pushat mig hårt. Fått mig att träna när jag varit trött. Lagat nyttig mat, inspirerat. Jag är evigt tacksam för det stödet!
Och framför allt , de lät mig börja prata om det. Livet ombord var avslappnat engagerande men på nåt sätt var jag på träningsläger hela sommaren.
Men var Försiktig Jenso, Inget är klart. Inget jobb är gjort förrän lönen är spenderad på nåt roligt.

Min sista potatis

2010-10-19T16:29:00.006+02:00

Har svurit att aldrig, aldrig, aldrig mer äta potatis efter den här säsongen på svalbard. Jag har iofs aldrig varit särkilt svag för det, men nu har vi en hatkärlek - knölarna och jag.Det är mer träning det handlar om. Jag är ju inte så himla road av att gå på gym och lyfta vikter. Jag gillar att lyfta och bära runt på saker men jag misstänkte att min plan att vara i riktigt god form till hemkomst skulle bära eller brista på just bärandet – jag behöver bli starkare i överkroppen. Och egentligen är det ju perfekt att vara till sjöss då, för det går ju inte att smita iväg på konditionsrundor ombord på lilla stockholm utan det får bli ganska stationär träning. Precis sån som jag inte gillar…
Och på den här lilla båten har vi inte lyxen att ha nåt riktigt gym heller. Så det fick bli lite improvisation och jag måste erkänn att jag gillade det ganska bra. Inga speglar, inga tillrättalagda maskiner.
Nej längst ner i råa källaren. En frys full med kött som bänk och 15kgs potatissäckar som vikter. Och inget taktfast dunkande från eurotechno som komp, utan dunset från ett och annat isberg i sidan. Det är fan i mig grejer det.
Har haft en grym sparringpartner i Erik också. Det är grymt att ha en skeppskamrat som man kan väcka mitt i ”hans” natt och dra upp på att göra 90minuters gympa pass på däck i rykande snökuling… Har slitet och släpat och stöttat varandra genom otaliga armhävningar, pushups och situps nu. Inspirerande är ordet – och ibland fick vi till och med både sightseeing och träning samtidigt.

Men som sagt, nu är det klart. Och tvinga mig inte att äta potatis igen. Då får ni bära dem själva. Jag kan möjligen göra mos av dem…

Bättre än för sent

2010-10-14T23:24:00.006+02:00

Alla vet hur det fungerar med förväntningar. Man går och målar upp en bild av vad som skall hända, hur bra det blir. Man kanske ser fallgropar och målar sedan upp bilder av hur man trippar förbi fallgroparna utan att fall i dem.
Dagen när Klara skulle komma ombord var så där nervös så klart. Inte setts på flera månader. Men samtidigt inte riktigt samma nervositet som det varit så mycket av förr i tiden. Vi är ju faktikst gifta och… tja, tre månader är ganska lite i långa loppet. Men den där viljan att varje dag skall vara som den första, sista eller vad man nu tänker sig – den finns kvar ändå. Så jag städade. Och städade. Vädrade hytten. Tömde papperskorgar. Dammsög. Bytte lakan.

Fick köra lite båt in emellan men nu började det närma sig. Ett sms från Oslo. Lite mer städning och så ett sms från Tromsö. Duschade, klippte mitt nyodlade skägg (det var definitivt en källa till nervositet…). Glömde deodorant när jag åkte hemifrån i juni, har inte saknar den förrän nu. Får låna försöka låna en…
OK, logistik nu då. Får skippa löpningen det här stoppet. Kan inte med att springa just nu, jag är ju nyduschad, finkammad, uppklädd och at my best. Jag får leva med ett löppass mindre.Skall få bilen till flygplatsen. Dubbelkollar, jajemän – Matros Erik är på väg för att hämta bilen.
Men nu är det en nervös timme kvar. Försöker sätta mig ner och inte springa runt som en yr tupp. Det går sådär. Måste kolla hur det går…

Och där ringer Matros Erik på telefonen. Han låter stressad. Bilen är tydligen paj, vill inte starta. Shit.

Springer upp för att möta honom på parkeringen. Blir lite svettig, känner redan att planen att lukta gott skiter sig.

Japp, bilen startar inte. Massa experter i ring som kommer med kommentarer. Det här är inte min miljö. Och nu börjar det bli bråttom.

Aaaah… vad göra? Kan inte låta Klara komma till en tom flygplats. Ringer taxi, inget svar…

Skägget biter ihop. Fuck it! Hon gillar mig som jag är, det är ju fakiskt så!
Ner i hytten och river ut första lådan… ut med alltihop för nu är det ganska bråttom. . Av med skjortan, av med finjeansen. Fram med nytvättade tröjan, shortsen, tajtsen och på med löpardojorna När jag springer ut på snabba steg är hytten väldigt lik hur den såg ut i morse, innan jag städade.

Börjar springa långa rakan mot flygplatsen. Håller jag hårt tempo så kommer jag att hinna till flygplatsen innan hon landar… svetten börjar snart rinna och jag flåsar på. När jag är ute vid kolkajen och bara har nån kilometer kvar hör jag jetmotorer på himlen. Står precis i linje med landingsbanan och gör en mer hjärtlig version av den där U2 videon där de spelar arenarocknroll på en startbana och passagerarjettarna drar på precis över huvudet. Där de är coola och posiga är jag hjärtligt glad och studsar upp och ner med vilt vinkande armar. Klara skulle säkert känna igen den där tramsiga figuren om hon såg den genom de små rutorna…
Wrrrrooooooooooooaaaaaaaaaaaiiiiiiiiippttscchhh så landar henns plan och jag trycker på i en härlig spurt och lyckas springa in i terminalen precis när dörrarna öppnas och de första passagerarna kommer ut till sina väntande. Det blir aldrig riktigt som man tänker sig, det blir oftast lite bättre.

Och hur var det sen då: precis så bra som man kan tänka sig!

Alla de här bilderna har klara tagit... Har smugit in dem eftersom hon inte bloggar längre och de är så grymma!!! Den där valen var den häftigaste jag sett tror jag.

Lägesrapport

2010-08-27T14:01:00.002+02:00

Nu är det bara en vecka kvar. Och den veckan är Klaran med ombord. Så därför får detta vänta... jag har hela hösten på mej:)

Morrnmorrn

2010-08-27T13:51:00.002+02:00

Det finns så mycket med sjölivet som är speciellt. Vackra platser, konstiga arbetstider. Men det kan så klart också vara ganska tråkigt ibland. Att bli purrad efter en kort natts dålig sömn. Man ramlar upp i trappan till bryggan med grus i ögonen. Det är svårt att veta om dimman är inne i huvudet, eller utanför fönstren.

Det har varit ovanligt mycket dimma i år. Tjock, lågt liggande dimma som gör att vakterna blir ganska intetsägande. Man sitter och tittar ut. Första timmen går ganska fort. Andra timmen, man har fortfarande inte sett någonting utanför fönstret. Tredje timmen börjar man längta efter lite variation. Fjärde timmen är riktigt seg. Snurrar mycket i tankarna. Femte timmen, då börjar man bli trött i huvudet, trött i ögonen. Har inte sett någonting på hela vakten, bara indirekt vetat att världen finns därute – genom sjökort, genom radar, genom logik. Men världen visar sig inte.

Men ibland, som igår, vänder det plötsligt. Kört en hel vakt i den vita dimman och tänkt jag kommer inte att ankra utan att se land på hela vakten. Men när jag dragit ner pitchen och farten sjunkit till ett par knop. Bruset och stänket från bogvågen avtar till en porlande, mjuk svepande rörelse när ridån går upp och solen bryter igenom…. Ahhhhhhh vad skall man säga. Man blir inte troende. Snarare tvärtom, man slutar tro på ord och beskrivningar. Det är så otroligt vackert.

En story i text, utan bilder.

2010-08-27T13:50:00.001+02:00

Jag har inga pictures to prove it, men här kommer en historia…
Ny Ålesund har jag ju skrivit om tidigare. Det är en gruvby som blev forskningsstation. Här bor ett trettiotal personer på vintern och lite fler på sommaren i gamla träkåkar och genom åren har en mängd prominenta polarfarare haft byn som utgångspunkt för alla sorters expeditioner. Amundsens staty står mitt på det minimala torget, Nobiles startplats mot nordpolen är ett givet utflyktsmål för alla turistgrupper som kommer iland från kryssningsfartygen. Det är ett standardmål för oss också och här trängs ibland många hundra flanerande turister, och allt som finns här kryddas med det turistkitschiga tillägget ”världens nordligaste…”. Postkontor. Gym. Pub. T-shirt. Lite lagom halvfånigt och ganska insnöat. Man tänker liksom inte riktigt på vad det är dom gör här egentligen, det räcker liksom med att de har vart massa spännande grejer. Och att det är världens nordligaste kommun, det borde vara raison d’etre enough.
Men plötsligt springer jag på en bekant från UNIS och han skall snart ut på expedition, men han hinner visa labbet han jobbar på innan de skall fara ut med helikoptern… om vi har tid?
Som tur är tackar vi ja.
I ett gammalt ruckligt rött hus, lite bakom det hysteriskt välbesökta postkontoret har tjugo man från NASA och europeiska rymdstyrelsen slagit sig ner för att bygga och testa en rymdsond…! .... som skall landa på Mars… holy shit… och som skall leta efter spår av liv där. Och då är det inget skämt. Den här grejen skall verkligen till Mars. Det är inget luftprat. Det här skall göras ordentligt. Dom här grejerna skall verkligen skjutas ut i rymden och till Mars och där skall de leta efter riktiga rymdvarelser. Och då behöver man en hel del olika sensorer som skall sitta på landaren, och dem klurar dom ut här, mitt bland tvåhundra intet anande turister som fotograferar ihjäl sig borta på världens nordligaste postkontor. Om de bara visste att här utvecklas en laserkanon som skall kunna både spränga sönder saker – och ta reda på vad sakerna den skjuter sönder består av in i minsta partikel. På tio meters håll så man inte behöver slösa tid med att åka fram och tillbaka tio meter extra när man har åkt ända till mars…
Och sen kommer slutklämmen. När forskargänget från NASA och ESA hemskt gärna vill komma ombord och titta på gamla Stockholm och jag får stå där och berätta att öhhh, hmmm, här har vi vårt ekolod. Den skickar ned en signal som studsar upp… och så vet vi hur djupt det är. Det är himla bra, alltså… :)

Däcksgäng

2010-08-17T14:16:00.004+02:00

Säga vad man vill om björnar och isberg, det viktigaste för att en resa skall var bra är ändå människorna i din omgivning. så här kommer en rad bilder på dem som jag omger mig med, och som gör tillvaron helt fantastisk. Det får bli allt för den här veckan!

Fallet snö

2010-08-17T13:38:00.004+02:00

Nu är sommaren slut på Svalbard. Snön vräker ner och det är stormvarning uppe på nordsidan idag. Här i Longyearbyn är det en försiktig kuling som river i kinderna, och det räcker gott och väl.Extremt ont om is i år, slår nordligare och nordligare rekord för varje resa för att hitta några spridda små isflak. På nordaustlandet trängs ibjörnarna med varandra och de blir hungigare och hungrigare hela tiden. På isispynten, den sista lilla landbiten som lyckas sträcka sig ut under världens trejde största glaciär på austlandets ostsida, stod en björnhona och åt på en av sina egna ihjälsvultna ungar. Ganska makabert och lite för långt bort för 300mm objektiv, kanske lika bra det?

Ja, jag är glad att jag jobbar på Stockholm

2010-08-07T12:58:00.005+02:00

Vi har ankrat för att äta middag skyddat, innan en lång och rullande transportsträcka, när ett av de riktigt stora kryssningsfartygen kommer in och ankrar i samma vik. De är ganska vanliga att se på svalbard men de går bara till ett par få ställen, som detta. De går till Longyearbyen för lite souvenirshopping, till Ny Ålesund för mer souvenirshopping. Och sen då? Sen brukar om dom åka en kort sväng norrut innan de sätter kurs på Island för lite mer souvenirshopping där.
Nu är vi väl extremt bortskämda med avlägsna platser och exotiskt djurliv ombord på Stockholm, men det är inte utan en undran om vad passagerarna egentligen får se då? Souvenirer? Det närmsta isbjörn de kommer är vägskylten med björn på vid kajen.

Men den här båten, som ankrar brevid oss, den har något annat på gång. Här skall leveras ishavsupplevelser. De ankrar och sätter ut sina Launcher, som är motsatsen till våra lätta och tysta Zodiaker. De är stora landstigningsbåtar, tunga och bullrande och rykande. De är dessutom hopplösa att landstiga med på de steniga ständerna så det första man gör är att bogsera in en flytbrygga och börja förankra i stranden.
Ombord på Stockholm tittar vi förundrat på och tänker beundrande på att detta är en bra chans för rullstolsbundna och handikappade passagerare att komma iland. Way to go.
Sen blir styrman som tagit sig iland, iförd vit uniform med axelklaffar, attackerad av ett par tärnor. De störtdyker mot honom flera gånger. Rådigt inser man att det här duger inte, och blixtsnabbt sätter matroserna upp rödvita avspärrningsband runt stranden. Utanför det börjar vildmarken, och där är fåglarna våldsamma och farliga. Bevare oss väl från dem, och bevara oss från stämningsansökningar i efterhand för att fåglarna fick komma för nära.
Det börjar ta lite tid med allt iordningställande. Bryggan sliter sig, och det blåser ju en del. Och det är kallt i snålblåsten i arktis. Detta har expeditionen insett, och nästa Launch som kommer in har med sig lösningen på det problemet – en bar. I bambu. Taket riggas, bardisken läggs upp. Backar med öl och drinkar släppas upp för den steniga, kala grå stranden. Vita plastbor d och solstolar fälls upp och placeras ut. Väl inarbetat ser det ut, men känslan är att konceptet har utformats någon annan stans i en helt annan del av världen. Nån av delarna där stränderna är mjuk sand, där klädseln är badbyxor och inget mer och där temperturen ligger minst trettio grader högre när det är som kallast.Och här nånstans börjar jag tvivla på det hela. Vad fan, sitta i en solstol bakom avspärrningsband – vad får man för bild av det vackra, vilda, levande arktis då? Då får man ju den där bilden som inte stämmer… att Arktis är en grå, kall, kal öken. Men det finns uppenbarligen ett triumfkort kvar, en upplevelse utöver det vanliga att erbjuda, som kommer att ta passagerarna direkt till pudelns kärna. Som kommer att få dem att glädjas över att de betalade en förmögenhet för att få åka hit och se allt det där som de andra dödliga bara ser på Discovery.
Han, lösningen, kommer sakta och värdigt över stranden. Vit som snö. Tittar sig lite nervöst omkring. Känner av atmosfären…
drar ett djupt andetag….
… Och…
…Tar på sig isbjörnshuvudet. Kostymen är nu komplett. Och alla passagerare som kliver iland, flera hundra, möts av isbjörnsclownen och får ett porträtt taget av båtens egen fotograf som ett minne av Polarområdet, svalbard och alla dom vilda djuren. Och sen kan strandpartyt börja.

Jag vill inte vara snobbig, jag har inget emot killen som tvingas bära dräkten. Men plötsligt förstår jag varför Sysselmannen bestämt sig för att förbjuda tunga oljor i fartygen på svalbard från 2015, det kommer effektivt att tvinga bort den här typen av båtar från området. Det här hade vi gjort lika genuint en regnig dag i Göteborg, det är som att bygga ett Disneyland i Ankeborg.

Hålla formen

2010-08-07T12:37:00.004+02:00

Det skönaste sättet att hålla sig i form, det är ändå det som påminner mest om hemma. Att snöra på sig skorna, dra på sig mössan och bara sticka ut och låta fötterna flyga ett tag… på en vanlig löprunda.
Men svalbard är inget bra ställe för löpare. För det första finns det inte att bara gå iland utan vidare. Det skall köras gummibåt och bäras gevär, och inga vägar eller stigar att springa på heller. Så att gå iland och springa när vi är i norr finns i praktiken inte. Det är för omständigt för att det skall hända. Men det finns två platser som erbjuder möjligheten att springa, Longyearbyen och Ny Ålesund. Longyearbyen är vi ju inne i för att byta passagerare var tionde dag, och det är oftast ganska hektiskt. Men det finns en lucka i schemat under natten, och eftersom jag normalt sett går vakt under nätterna kan jag ändå inte sova. Så då passar det bra att sticka ut och springa.
Och det går alltid så jävla jävla dåligt. Om någon tror att jag alltid flyger fram med ett leende på läpparna när jag springer, så skall ni se mig flåsa runt i snålblåsten vid Svalbards kyrkogård nån gång på småtimmarna efter en 12 timmars arbetsdag och magen full av renstek efter kvällens avskedsmiddag med passagerarna. Ett glas rödvin skvalpar runt med efterrätten. Benen är stela, svetten sprutar. Det är pass som gör mig ödmjuk, och helt utsketen.
Svalbard är bra på många sätt, men det är ingen plats för löpare
Men sen, med dom nya passagerarna ombord brukar vi göra första stoppet i lilla forskar samhället Ny Ålesund. Vi kommer dit före frukost, och här finns det faktiskt en väg En slingrig grusväg som går från kajen och upp till sjäva byn. Och husen står öppna för skydd om det kommer björn. Så när vi knutit fast är det bara att skaka bort stelheten från Longyearbyn ur benen och ge sig ut efter som här ges tillfälle. Och det slår aldrig fel….
Lika illa som det går i Longyearbyn, lika bra går det i Ny Ålesund. NU flyger jag fram, med ett leende på läpparna och gruset sprutande om skorna. Det är då som det är det skönaste sättet att hålla formen. Men nackdelen är att vägen är bara 500meter lång… så det blir inte så långt, men jäklars vad bra det går!
Efter 500m fortsätter förvisso vägen, men där häckar de hysteriska tärnorna. Och de attackerar på godtyckligt avstånd när man börjar närma sig vilket ger utmärkta möjligheter. Det är bara att fatt mod och svälja hårt att springa mot dem, vilket tar emot i själen och alltså går det lite långsammare – så attackerar dom vilt skrikande djävulsfåglarna genom att dyka mot ditt huvud och då vänder du på stället och springer flyende i högsta fart därifrån och voilá – intervallträning av bästa sort.
Tack matros Johan för bilderna, för bilderna från ett bra pass i Ny Ålesund. och ja, han höll min kamera upp och ned.

Veckan som gått

2010-07-28T13:39:00.007+02:00

Har knappt hunnit skriva och förbereda några bloggar under veckan.
varför?
För det har vart så sjukt späckat med björn och valross att jag knappt hunnit sortera färdigt bilderna. Slänger ut några så får bilderna tala mer än orden den här gången... Och ja, dom är tagna upp och ned, allihop. Börjar bli ganska vass på det nu om jga får säga det själv. Gör det så självklart att knappt någon reagerar längre. Fast dom som reagerar gör det alltid med skratt, och det gör ju inget så länge motiven fastnar.

Och tur var det också för det här har jag velat se, och få på bild ända sen jag började här för fyra år sen - en björn som simmar så nära att man faktiskt kan se underkroppen arbeta. Och Voilá - här kom den. Den kom till och med fram och puttade lite på Stockholm för att se vad det var för konstigt blått, bullrande, varmt isberg som kom drivande. Och vilka konstiga klickljud det kommer uppifrån. Och där står en kille med kameran upp och ned också... knäppt!

Och valrossarna då, dom kommer gärna lite i andra hand men den här gången var dom... massiva. Imponerande. Och underbara i sina ansträningar att skydda sina ungar. Hittade en helt ny koloni, som var enorm. Säkert femtio stora honor forsade ut mot oss när vi ankrade för att visa att vi hade inget att göra närmre än så här, och ungarna låga trygga på ett isflak längre bort och gottade sig i solen. De fortsatte gotta sig när snön började falla också. Men köttmuren som flockan visade upp var helt sjuk, simmar ut sakta, sakta med de röda ögonen fästa på oss, och när de kommit tillräckligt nära för att vi skall fatta deras budskap vänder allihop på en gång och sätter av i ett sjukttempo, frustande och skvättande allt vad de har. det liknar den mest engagerade triathlonstart man kan tänka sig.

Havsis

2010-07-28T13:16:00.005+02:00

Man kan skilja mellan två huvudtyper av havsis, den som bildas ur havet och den som bildas på land och som sedan ramlar ner i havet.

Den som bildas i havet, bildar vad man kan kalla för isflak, de högre och mer solida bitarna från land för isberg. Isflak bildas under vinterns kyla då havsytan fryser och kallas under sitt första levnadsår för vinteris. Vinterisen består av fruset havsvatten och är alltså salthaltig och seg. Under vintern pressas saltet ut ur isen och eftersom saltet under sin vandring genom massan bildar fickor av högre koncentration, så smälttemperaturen varierar i ismassan vilket gör att det smälter kanaler genom isen, och bildas droppformade stalaktiter och vågformer på isens undersida. När sedan sommarvärmen kommer smälter isen underifrån av den höjda havstemperturen, och ovanifrån av solvärmen. Kanterna på bildar större smälthål genom isen, och vackra formationer, Islabbar, under vattnet efter hand som värmen äter sönder isen.

Solen värmer isen dygnet runt under sommaren och därför smälter ofta den delen som sticker upp ur vattnet snabbare än den under vattnet, vilket gör att isen oftast sträcker sig längre ut under vattnet än vad som syns ovanför. Detta kallas för att isen har en Fot. När man kör båt i is är isfot/islabb farlig eftersom den kan skada skrovsidor och botten och i allra värsta fall roder och propeller. Fartyg är starkast rakt framifrån, men om man möter hård is som stoppar framfarten kan man också tryckas eller studsa i sidled och allstå riva sidan i isen vilken alltså är svagare och mer känslig. Om man kör fast och backar för komma loss är risken stor att skada roder och propeller på utstickande labbar.
När isen smälter pressas smältvattnet snarare upp än ner, eftersom den salta isen har större densitet. På så vis skapas smältvatten sjöar ovanpå isen under sommaren. Om sommarvärmen fortsätter att smälta isen börjar den spricka upp i en issörja igen, som kallas för rutten is. Rutten is är sjukt kul att köra igenom, båten går som en varm smörkniv genom isen som kan se jämn och stark ut och bitarna bara sprutar ut från bogen. Men om isen inte ruttnar under sommaren, fryser den igen under vintern, och smältvattnet lämnar djupa fåror i ovankanten som blir vit och skrovlig. Under vintern faller ny snö som bygger på och fyller ut och rundar av, och kylan underifrån bygger sakta på flaket, det har överlevt sin första sommar och blivit riktig Polaris.

Upp och ned, fram och tillbaka

2010-07-18T13:15:00.010+02:00

Just när jag trodde att jag hade hittat min nya fix i fotograferingen, att ta bilder på ovanliga djurs insidor, hände något som vände upp och ned på hela grejen.
Bokstavligen faktiskt.
Tog en bild på en båt som kom körde förbi oss i kongsfjorden ( Här är inte alls som hemma i juli. Möter vi en fritidsbåt blir jag så exalterad att jag måste ta kort på den. Den känslan har man ju inte alls i t.ex. marstrand. ). Det var mest en ströbild men när jag tittade i skärmen och bilden var oväntat dramatisk , mörk och olycksbådande blev jag först positivt överraskad. Wow vilket ljus det var… vilka kontraster!

Men sen blev det lite för mycket av det goda. Insåg det inte var ljuset utan det blev konsekvent en svart kant i nederkant på bilderna. Ajajaj… verkar som att något inte fungerar som det skall med exponeringen. Gluggen öppnar helt enkelt inte tillräckligt mycket. Tillslut gav alltså min gamla trotjänare upp och orkade inte mer.
Blev lite bitter. Har ju kompaktkameran, men den gör ingen rättvisa till något här. Blir bara tråkigt. Hur fan skall man göra? Öppnar och tittar håglöst in i kamerahuset för hundrade gången, utan att bli klokare medans ännu ett isbjörnskodakmoment går förlorat norr om nordaustlandet. Och en riktigt regnig och grå dag längst upp i ett bergspass på Rossöya, med fågelskit upp till knäna och Lunnefåglar vinande runt öronen blir jag desperat – och kommer på lösningen. Det är ju säkert någon fjäder som tröttnat eller fastnat och som alltså inte orkar trycka upp något tillräckligt mycket. Kan man inte hjälpa den på traven ?
Så jag vänder kameran upp och ner.
Och visst - med hjälp av gravitationen så orkar den. Klick klick. Klick klick. Klick klick… å så var jag igång igen:)
Men det är ju en utmaning, förutom de mer tekniska problemen som att hitta avtryckaren, vrida åt rätt håll på zoomen och att försöka få horisonten rak får man också stå ut med en hel del gliringar och skratt.

Men det var tur att det fungerar, lyckades köra ända till Vitön den här gången. Aldrig lyckats komma så långt österut tidigare men har varit bra sugen på det. Vitön är ju mest känd för att det var här André & co frös, svalt och åt ihjäl sig på samma gång för dryga hundra år sedan. En liten stenig strand framför en glaciär som täcker nästan hela ön, jävligt långt från allting i världen. Vilket öde. Allt jag har hört om denna platsen har varit hur eländigt det är där, och det är ju först då som det faktiskt kan bli riktigt bra. Vitön badade i vackert solsken på våran landstigning och alla var glada över att komma hit. Märkligt hur det kan bli.

Skulle vilja skriva lite om Andréexpeditionen och vad vi ser av den här, men det skall få vänta lite. Hittade i alla fall veckans insida brevid minnesstenen över André, Fraenkel och stackas Strindberg.

Veckans insida:Isbjörn.

Roligaste sättet

2010-07-18T13:04:00.005+02:00

Svalbardsäsongen slutar i år under första veckan i september för mig. Då skall jag direkt iväg på något av ett äventyr, och inför det vill jag vara i kanonform. Minst lika bra som inför förra årets alla tävlingar - även om det ibland kännss svårt att uppnå på en båt utan gym, på en ö där man 9 dagar av 10 inte kan gå iland och springa och havet ligger runt svensk vintertemperatur. Det är lite av en gåta hur det skall gå till men jag gör mitt bästa. På 10 dagars resa har jag bara haft 2 utan träning, och på många sätt är jag mer effektiv här än vad jag hemma.
Det roligaste sättet att träna är förstås att simma. För is och nollgradigt vatten är inget hinder. Drar på mig en torrdräkt, mask och simfötter på väl valda dagar och simmar runt båten. Är mer orolig för ström (det är ju lite tidvatten här) och för isbjörnar. Och lite nervös för valrossar också, dom skulle säkert kunna se mig som en konkurrent när jag frustar och fräser fram och tillbaka, fram och tillbaka. Svårt att ha uppsikt på om det är några djur i närheten om man simmar i isen, och helst skall det vara stilla och fina dagar. Så när allt stämmer då är det bara att köra. Å så helst inte när passagerarna är ombord heller, för det blir lite ett zoo av träningen annars. Fattas bara att någon kastar fisk till mig och ber mig göra volter.

Fast det är lite av en lögn att säga att temperaturen inte är ett problem. Det blir faktiskt ganska varmt inne i dräkten, oavsett vad man tror om ishavets kylande effekt. I slutet på varje pass längtar jag mest efter en kall dusch.

det är insidan som räknas

2010-07-08T13:48:00.003+02:00

Haha, precis när jag hade skrivit det där om utmaningar i fotografering och återgick till att spana av den ganska tråkiga horisonten (har ju sett den förr…) fastnade ögat på något lite längre bort, ut på styrbordssidan.

Gult…
Lite för runt för att vara is…
Lite brunt också.
Vad fan?

Upp med kikaren, börjar dra ner farten något.
Det är ju knappast en björn här ute, 12 mil från land. Eller?
Ser mer ut som en sjunken båt tänker jag och hjärnan börjar jobba. En halvsjunken båt i marvatten, med fören ovanför vattenytan och skador i laminatet så divinycellen syns som bruna fläckar????

Drar ner mer och börjar girar runt!
Ja, det är något i vattnet också, som hänger ner under, spöklikt blåvit blekt mot havets avgrund.

Fiskeredskap då? Nåt slags flytboj, bäst att vara försiktig. Och bäst att väcka Lisa så hon får avgöra om det är nåt för passagerarna att titta på!

Fåglarna vill inte riktigt komma fram till vad-det-nu-är heller, det är lite spooky faktiskt. Det ser mest ut som ett… jävligt stort ägg! Men… Det måste ju vara… från rymden? Tankarna snurrar i nattvaktstrött hjärna. Vi har ju skojat om valrossägg länge men det här tar ju priset…
Börjar snurra runt och nu ser man ganska snabbt vad det är. En halv, död val. Alltså heldöd, men delad på mitten. Ägget är magsäcken, fylld med gas, som håller kroppen flytande, hängandes under i ett band av tarmar. Man känner det på lukten om inte annat. Svårt att säga vad det är för art eller hur stor del av den det egentligen är. Vet inte om jag mest vill dyka ner under och titta eller om jag helst vill hålla för näsan. Ett par varv runt, så forsätter vi igen. Nu betydligt piggare och mer fnissiga.

behold …the belly of the beast!

Och min tanke just nu är att detta är den nya fotografiska utmaningen – att fotografera insidan på ovanliga djur när man tröttnat på att fotografera utsidan.

Resans övriga insidor:

Säl

fågel

ren

Kvantitet vs. Kvalitet

2010-07-08T13:15:00.004+02:00

Har börjat komma i form med fotograferandet igen. Det är kul! Men jag har börjat fundera lite på hur många gånger har jag fotograferat Buchananisen på Kong Karls Forland egentligen? Hur många isbjörnar? Kommer det att bli någon slags rundgång någon gång, där det liksom inte blir bättre?
Kanske är utmaningen att ta bilder med kvantitet istället för kvalitet?

Två känns svårt efter de här två björnarna, som lekte hela natten. Lisa sa att de var kära i varandra, kändes trovärdigt. Lyckades få till en bild på fem björnar dagen efter.
Flera arter på samma bild då? Kan det bli en utmaning?
Så kom den här ungen och började klättra på ryggkotorna från en död val, och det kändes också lite som om nu har vi nått någon slags platå igen. Hur skall det bli… mer?

Men jag skall inte gnälla alls. Nästa dag kom den här isbjörnen släpande på en säl. Och ismåsarna som flaxar framför är ganska exotiska. Svalbard skrattar verkligen åt mitt fotograferande. Jag fortsätter, det finns ingen botten på det. Det skall kanske inte vara en utmaning, det kansk bara skall få vara kul. Och det är det! Mest roligt är kanske att det fortfarande är lika roligt att bli väckt mitt i natten och gå ut och se ännu en björn, och en till, och en till och en till – och tycka att just det är grejen.

in i dimman

2010-07-08T12:55:00.005+02:00

Har gjort den första av en lång rad ”riktiga” resor – passagerare från rätt resebyrå, rätt guide, rätt förutsättningar. Och jag har definitivt hunnit landa nu, och börjar hitta bland isflaken. Isen har börjat släppa i fjordarna på Nordaustlandet och sommaren är i gång. Tur, för dimman låg som ett lock från Isfjorden till Vibebukta i fem dagar, tätt och tjock. Världen blev en kabellång bubbla. På samma sätt har min tillvaro krympt ihop till skrovets 40 x 8 meter och den där känslan som är så jäkla speciell ombord regerar:

Här.
nu.
Sova.
Äta.
Köra båt.
Har det hänt något utanför den där bubblan, har jag ingen aning om det. Vi sitter här inne som snögubbar i glasbubblan och kan inte se ut för alla snöflingor som virvlar runt här inne.

Ett par ord om is

2010-07-08T12:40:00.004+02:00

Förra veckan handlade terminologin om vad isen har för ursprung. Men det finns så klart ord för hur den bildas också.

När flytande is bildas kallas den nyis. Själva processen kan se lite olika ut beroende på var det egentligen är kallt, om det bara är på ytan eller om hela vattenmassan är jämnkall. Eller till och med om det är kallare på botten än på ytan.

Om jag inte minns helt fel bildas isen snabbast runt fasta partiklar som svävar runt i vattnet och sedan hakar iskristallerna på varandra och så bildas Isnålar - små klumpar av is som svävar omkring i vattnet och som när de väl börjat bildas bygger upp sig själva mer och mer. Detta uppstår framför allt då själva vattenmassan är tillräckligt kall (beroende på hur salt vattnet är då alltså). På engelska kallas detta fenomen från Frazil ice. Är det stilla på havsytan bildas en tunn oljeliknande film på ytan, som sakta blir segare och segare. Ytan blir liksom matt och trött, och då säger man att det ligger en Grease ice. (Om det finns en slang i detta nördiga ämnet så är det väl att kalla detta för gr-is)
Till slut växer isnålarna sig tillräckligt stora för att vattnet skall bli fullt av dem och börjar bli väl synlig, då säger man att det ligger issörja eller slush ice. Den ser ut som, just det - slush puppie (fast utan färgämne). Större klumpar har det vackra namnet Shuga. Riktigt häftigt blir det när isen bildas på lite större djup och hinner bygga upp lite volym innan den flyter upp till ytan, då bildas större tallriksis eller som någon svältande polarforskare måste ha döpt det till – pancakeice. Inte riktigt tid för det nu så tyvärr ingen bild, men kanske det kommer senare i sommar…

Om det är kallare på ytan, vilket det ofta är eftersom luften ovanför vattnet kyls snabbare än havsmassan, bildas isen först som en tunn skorpa på ytan och kallas just för det isskorpa (engelska Icerind, norska skjellis). Är det lite mer rörelse så lägger sig isen tjockare och segare när det översta hela lagret kylts ner, och man kallar det då för Nilas.
Efter att isen har bildats namnges den efter sin tjocklek och ålder.
Gråis - upp till 15cm
Ungis - vit, 15-30cm
Tunn förstaårs is - 30-70cm
Mellantjock första årsis -70-120cm
Tjock förstaårsis -120-200cm

Fortsätter nästa vecka med vad som händer när isen blir äldre än ett år… när den börjar uppnå mogen ålder:)

Min känsla för snö och is

2010-06-28T13:52:00.003+02:00

Visst är det spännande hur vissa påståenden får egna vingar och blir allmängods. De blir liksom sanning, och om motsatsen är liksom bara märkvärdigheter utan trovärdighet. Som att Eskimåerna har tusen ord för snö och is.
Jag har ingen aning om det stämmer. Någon säger att det bara är en myt, någon säger att det är väl inte orimligt?! Om man lever i en miljö av snö och is, tro fasen att man kategoriserar den och skapar en egen värld av kunskap och insikter. Tänk själv hur många namn och benämningar vi har på TV- serier, på skor, på musikgenrer. Världen skapar orden, orden skapar världsbilden.
Varje resa kommer det i alla fall upp och någon och pratar om det där påståendet om eskimåernas ordförråd, alltid med samma tonfall. Som om man inte hade hört den förr…
”Du vet väl att eksimåerna har…”
”Du vet väl vad man brukar säga om eskimåerna?”
Jag brukar kasta Norska upplagan av ”Arctic Pilot – Svalbard & Jan Mayen” på dem som svar på tal. Där finns en ordlista instiftad av World metereological Organisation (WHO), och nu har jag räknat dem… de är 152 stycken ord för att beskriva is. Alltså finns det minst 152 ord för is på ditt eget språk. Kan vi inte prata om dem istället?

Först och främst några grundläggande kategorier.
Flytande is: all form av is som inte har kontakt med land
Havsis: fruset havsvatten
stockholm i havsis

Glaciäris (breis): Is frusen på land, färskvattens is.
Norksa kartverkets Hydrograf framför Glaciär.

(Hydrograf framför glaciären)
Insjöis: is frusen i insjöar

på bilden är översvämmad insjöis, alltås nedtryckt av snö eller smältvatten under vattenytan. Kan hända med havsis också.

Älvis: Is frusen på älvar
Sen har vi en annan, mer frekventerad källa, än Arctic Pilot ombord, nämligen Svalbardpostens iskarta. Den ligger till grund för många viktiga beslut ombord och där har man också kategorin…
Fjordis: alltså is frusen i fjordar. Används mer noggrant för att beskriva ett fast istäcke i skyddat vatten.

Se där, 153 ord för den vita sörjan. Fler nästa vecka, när jag förhoppningsvis hunnit fotografera fler sorter.

Med besked

2010-06-21T12:49:00.007+02:00

Skulle skriva mer men måste packa ihop. Återkommer om en vecka!
Men jag har gjort mitt livs dyraste flygresa, och inte ens macka fick man.
Fast det får man ju nästan aldrig nuförtiden, inte ens i businessclass på SAS. Det var så den dyra resan inleddes.
Men businessclass i all ära. Prislappen på den resan var inte ens värt bläcket på biljetten för nästa. Och då fanns det inte ens mackor att köpa.
Saken var att min hjälp behövdes, på ett lite otillgängligt ställe. Min vän Stockholm låg vid Edgeöya och behövde en styrman bakom spakarna. Skulle dit en vecka senare men jag hörde över den fördröjda, mongoloida förvrängningen på satelitetelefnoen att det inte var läge att säga nej och säga att jag behöver vara ledig. Tre dagars sömnlöshet ger en desperat klang i rösten som får dej att känna dej... behövd på ett sätt som inte liknar annat.

Sagt och gjort. Plöstligt landade jag i Longyearbyen igen. fjärde gången nu. Utan att fatta riktigt att jga var där. Pirrade inte ens i magen när de snöiga fjällen bredde ut sig under vingarna, för jag hade helt enkelt inte byggt upp någon förväntan.
Ringde mitt kontaktnummer från bagagebandet och de öppnade helt enkelt en dörr inne i ankomstterminalen, så jag fick inte ens göra steget ut från luftkonditionerad, svettig terminalluft ut i den isande, upppiggande friska blåsten som alltid drar på parkeringplatsen. Inne i ett trångt kontor mötte jag min pilot som alldalgligt konstaterade att:
"vi kan inte wincha dej på däck för winchen är trasig på denna maskinen, men skulle det vara OK att sätta av dej på ett isflak och så kan de komma och plocka upp dej där? "
kunde bara svara ja. Det är helt enkelt för mycket is för att det skall gå för stockholm att gå in till fast land där helikoptern kan landa. Så det får bli ett isflak.

En dörr öppnad. Ett par hörlurar hänger där. Check. systems go.
Och plötlsigt gör jag en sagolikt vacker resa över spetsbergens toppar, inbäddad i mjukaste moln med solen glittrande. Isen ligger hård på ostsidan, och där ligger en liiiiiten blkå fläck. Mitt hem för ett tag.

Vi sätter hovrar mjukt, med hjulen snuddandes snön.
"glöm inte låsa dörren efter dej" säger piloten och vinkar glatt.

Jag är här nu, med besked.

Mos my man

2010-06-21T11:36:00.003+02:00

Här kommer snart en till om svensexor och hur man kan kidnappa sig själv med stor framgång. Och ett soundtrack till tillställningen.

Snyggt

2010-06-21T11:30:00.002+02:00

Roligt också att värdinnan, som tog tag i en och drog en till rätt rum vid rätt tillfälle, kom fram när vi stod utanför och fnissade kom och började nästan ursäktande förklara att hennes alldagliga klädsel var hennes arbetsuniform och att när hon skulle gifta sig själv i sommar då ville hon jävlar i mig ha en likandan klänning som Klarans:)
Man får ju inte se brudkläningen innan, så när jag skulle välja kläder körde jag ganska konservativt med min snyggaste kostym och kunde inte annat än skratta ett gott och glatt skratt åt att Klara hade valt "skeleton wedding" från Trailer Träsh:) Det bästa och snyggaste valet!

Snygg bild på snygg klänning på snygg fru

Sagan om ringen

2010-06-21T11:24:00.002+02:00

Min bror gjorde ringarna efter ett nervöst telefonsamtal. De blev släta, enkla och oerhört vackra tycker jag. Och bakom enkelheten döljer sig en liten hemlighet. Det är inte vitguld dom gjorda i, som nästan alla tror. De är gjorda i titan. Stenhårda.
Brorsan brukar ha samma sågblad i tiotals år berättade han. När han skulle kapa upp materialet till dom här två små, gick det åt tjugofem... De skall nog tåla tidens tand, eller vad tror ni!?
Det var underbart härligt att gå till sjukhuset dagen efter Bröllopet. Får ju inte ha ringar på fingrarna när man arbetar på sjukhus, det samlas för mycket bakterier på dem. Att ta av ringen på morgonen blev en ritual direkt, en stund att reflektera över hur lyckligt lottad man är. Och sen fick den vara med under dagen, hängande i snodden till personlarmet som en extra trygghet. Klara har sin hängande på sin urtjusiga fickklocka om dagarna tror jag.
Men bäst av allt var hur jag verkligen längtade efter att få ta på mig den igen. Inte efter att arbetspasset skulle ta slut för dagen så att man blev ledig -utan att den skulle ta slut så ringen fick kom hem till fingret igen. Det var nog först då som jag fattade hur konkret och verklig en symbolhandling som detta faktiskt kan vara!

Så kom dagen

2010-05-26T00:04:00.004+02:00

Så kom dagen. Jag kan inte ge den rättvisa så här en och en halv månad efter, men jag hade inte kunnat ge den rättvisa första dagen efter heller. Svårt att skriva om för det var så fint...
Första dagen efter vintern som varit. Solen värmde igen. Kunde inte tänka mig en bättre dag att gifta mig. Fast det finns väl ingen bättre dag för det än dagen man gör det:)

I all enkelhet blev det en fantastisk dag. Tåget hem från stockholm var nervöst, kände att saker och ting var lite utanför min kontroll trots att planen för dagen var enkel
1. Gifta sig i rådhuset med varandra. Vännerna Ola och Hanna som vittnen. Den delen skulle säkert lösa sig utan problem.
2. Ta en picnic och champagne på nåt fint ställe under eftermiddagen och låta det hela sjunka in. Ingen plats planerad, bara någonstans som kändes bra.
3. Möta våra föräldrar hemma hos klaras dito. Berätta vad vi gjort. De hade nämligen ingen aning. Hade planerat att käka middag ihop under kvällen,hade bjudit dem och men de visste inte varför. Så länge ingen av dem reagerade med att bli förbannad på oss planerade vi ett glas champagne någonstans här i programmet:)
4. Åka in allihop till Restaurang Basement. Ett givet val för kvällen. Stans mest hypade restaurang med guldstjärnor i böckerna som räknas. Årets kock Gustav lagar maten. Och han lagar den ihop med vår fina vän Camilla som gjort oss sällskap både i ishavet, på atlanten och numera varochvarannan dag i göteborg:)

Och så gick det.
Härligt stissig innan vigseln. Kändes sådär busigt roligt hela tiden. rådhuset viger folk på löpnade band och det var en härlig blandning av sällskap i de många väntrummen. Från stora sällskap med kostymer och frackar, till mindre anspråkslösa par i löparskor. Så himla fint. Man slussas liksom fram - först i stora salar med massa folk och sedan succesvit in i mindre rum med mindre folk i. och tillslut är det bara du och din som står framför vigselförättaren. Vigeslförättaren kunde sina grejer, trots att hon bara sa några enkla meningar var det plötsligt glasklart. Stort.
Nu står vi här för att ni skall gifta er...
Och så plötsligt var vi gifta och ringarna satt på fingrarna:)

Picknicken var såklart inga problem att genomföra en underbar dag som denna, dne hade varit lyckad var som helst tror jag. Men jag var lite nervös inför ögonblicket då vi skulle överraska våra föräldrar...
Inte för att jag tror att det skulle bli mottaget med något annat än glada miner, men tänk om någon får en hjärtinfarkt eller får förhinder eller inte dyker upp...

HAde inte behövt oroa mig för det. Det är inte ofta man får möjligheten att studera reaktioner på oväntade nyheter på ett så förnämligt sätt. Hur munnen reagerar med kommentarer och leenden innan ögon visar att man har förstått. Det lite robotaktiga kroppspråket hos någon som inte riktigt har kontroll över situationen... Och behovet av att pratat och pratat och prata av sig efteråt:) underbart!

Och det mesta av det pratet, det tog vi då på Basement. Vet knappt vad jag skall säga om det fina mottagandet vi fick där. Alla små extra detaljer och smårätter vi fick. Sjöskum, blåbärshjärtan, jag minns inte allt. Men huvudrätten, det måste ha varit Kalle Anka de serverade, för jag har aldrig sett så stora ankbröst på tallrik förr… Underbart. När kvällen belv sen tog en fin dag slut och en ny vår inledes. Så är det och så var det:)

Vad hände!?

2010-05-21T13:46:00.027+02:00

Nu skall jag redogöra för något verkligt stort som hänt under min frånvaro från bloggen... Det börjar på en romanstisk plats.
Har svårt att tänka mig en mer romantisk plats än en hamnkrog på Färöarna. Utanför piskar regnet och stormen tog i som om den försökte knuffa hela ön . Det var där vi bestämde oss tillslut. Gick ut och tittade på mörka havet vid fyren i hamninloppet och hela världen dånade. Med piskande, fladdrande regnkläder bestämde vi oss för att gifta oss och fyren blinkade tryggt ovanför.

Sen är det ju aldrig så lätt som att bara säga ja.
Herregud alltså! Efter att ha jobbat på alltför många bröllop slutade min hjärna fungera när vi faktiskt skulle planera hur det skall gå till. Att ha sett alltför mycket kollektiv oro kunde jag knappt tänka tankarna innan de mynnade ut i minutbaserade körscheman och lulllull. Att någon gång ha mött en person som planerar ”spontan dans på däck klockan 1545” på sin stora dag sätter sina spår.
Så vi försökte alltid planera enkelt, för något som bara angick oss – men slutade alltid i logistikövningar.

Om du skall bjuda henne – då måste jag bjuda honom.

Min kan inte komma då – och då kan inte din.

Om alla skall då får vi vänta till nästa år.

Och så där höll det på tills vi en dag kom på att om vi skall planera det här, då blir det aldrig av för ingen av oss är särkilt pigga på att göra en stor sak av det. Så plötsligt fick det bli en liten, lätthanterlig affär. Och pappren vi skickade in en dag, kom tillbaks snabbare än kvickt och plötsligt hade vi ett datum mitt bland alla andra fullplanerade dagar.
Och ja, det skulle gå.
Och nu skulle det bli av.

Roddbåtsbygge 2

2010-05-21T12:57:00.012+02:00

Med alla bitarna på plats på marken börjar det likna något. Jävlar alltså, det kliar verkligen i fingrarna att bara slänga alltihop i vattnet och försöka ro iväg.

Vi bygger med en metod som kallas Stitch and glue – sy och limma. Alla dom där delarna vi har sågat ut skall sammanfogas. Det fina med sticth and glue är att man börjar enkelt.
Längs alla kanter som skall fogas samman borrar man små hål och sedan drar man i en koppartråd och tvinnar ihop. Lite löst först, så man kan rätta till och trimma till, men ändå tillräcklig hårt för att listerna skall komma i spänn och ta rätt form..
På något sätt var varenda sekund av de dryga tjugofem timmarna vi lagt ner välinvesterade - för på två minuter såg man vart det var på väg. Plötsligt låg det en båt på marken!!!

Hängde på nästa panel, och nu såg det plösligt kraftigt ut. Tryckte ner de bärande skotten och skrovet fick sånn spänst att det lät som en fiolsträng när vi tvinnande trådarna hårdare och hårdare. Kunde inte fortsätta för ett regn hotade, och nu måste båten få vila lite med lim i fogarna.
Känns som om det projektet tog ett stort steg. Båten är född, länge leve båten.

Roddbåtsbygge 1

2010-05-21T08:31:00.023+02:00

Den här brädhögen skall vi blåsa liv i, forma till något. Och det vi har format skall forma upplevelser. Upplevelser som skall forma... mig.
Det är svårt att föreställa sig att några plywoodskivor tillsammans med ett par burkar platsfärg skall bli något som kan göra mig så exalterad att nackhåren reser sig.Att dra första sågtaget tog en stunds eftertanke, särkilt som det tog nästan en dag att foga samman plywooden till längre skivor.
Oerhört tacksam för min brors hjälp. Han kan det här. Jag är en användare, inte en hantverkare. Jag lagar saker men kan inte påstå att jag byggt särkilt mycket. Men han kan verkligen det här. Medans jag tittar på skivorna och tänker i ett perspektiv långt fram i tiden där detta faktiskt är en båt som man skall komma överens med under kämpiga och motiga dagar - då tänker han på hur saker och ting är nu och är nogrann och eftertänksam, och det är väldigt tryggt att ha hans hjälp. Är helt medveten om att om det inte hade varit så hade det inte blivit mycket mer i slutet av projektet än vad det är nu - en brädhög.

Linjerna från pappren vi fick från Colin Angus tog två dagar att föra över till själva materialet. Skär ut mallar med skalpell och fäster upp på träet, nålar igenom och drar linjer med penna emellan dem och plöstligt är träet tatuerat med formerna av något.

Sticker sågen i och krälar med värkande ryggar och knän fram över skivorna, millimeter till centimeter till decimeter till meter och så om igen, och om igen.
Skivorna blir till remsor och i slutet av dag 2 finns en lätthet och en karaktär hos det som förut var fyrkantigt och ointressant. När det är dags att åka hem efter första bygghelgen är det med känslan att formerna fanns där innanför de raka kanterna hela tiden. Någon var bara tvungen att befria dem.

Vinter eller vår?

2010-03-19T17:55:00.013+01:00

Skall vi äsga hej då till vintern nu?
Jag tycker det.
Har varit så himla dålig på att blogga under vintern, mest för att mina kameror har varit paj - och utan bilder ingen blogg.
Men jag får väl göra ett ryck och komma ikapp...
vintern har handlat om en sak: kallt vatten. Fruset, och flytande. Veckorna har bara varit uppladdning inför nästa kalla jävla pass. Har verkligen lärt mig mycket och ändrat en hel del av mina strategier under denna vintern.

Kurserna på Öckerö har varit järnhårda.
Jag har fått stålsätta mig för att komma igång inför helgerna men det har också blivit kalasbra. Har aldrig fått så många tackmail och bra feedback.
Jag tror alla har fattat, budskapet har gått rakt igenom märg och ben på dem som har stannat kvar med mej i det minunsgradiga vattnet timme efter timme där ute vid Lindholmen, söder om Hyppeln.
Jag har lärt mig något av att se de oroliga blickarna vid genomgången av schemat kvällen innan,och har lyckats lugna de flesta. Faktum är att det har gått mer friktionsfritt nu när förutsättningarna varit sämre, än vad det brukar göra när vi är vid anläggningen.
Men jävlar vad läckert det har varit också. Att se solen gå ner blodröd i det blygrå vattnet och se de sista strålarna lysa upp snön på öarna. Att simma runt och be alla tända sina flytvästlampor när mörket faller. Att se hur samarbetet kommer naturligt hos deltagarna när havet ligger svart runt omkring dem, man känner sig rätt ensam när det känns att kraften runnit ur en och man inte längre är så säker på att man klarar av att simma till flotten, eller ta sig upp i den. då är vännerna i vattnet de bästa man har... När det har känts så - då har det varit så otroligt givande.

tack ni som skickat bilder

Nåt att ha på näthinnan

2010-03-19T16:27:00.005+01:00

Det rasslar vidare på alla plan.
Avslutade vårens andra praktikplacering (av tre) idag. Analyserar och misstänker att nästa kommer att följa samma utveckling som de tidigare...

första veckan är man helt bortkommen. Snubblar på trösklar, hamnar bakom dörren och vågar knappt säga ett knyst till patienterna.

Andra veckan, undrar lite vad man gör egentligen. Patienterna känner i alla fall igen dej och säger hej. Du vågar säga hej tillbaks.

Tredje veckan, nu börjar de bli intressant. Hejar på patienterna. Kan kanske till och med ta tag i en patient och göra något så länge handledaren förklarar.

Fjärde veckan... då lossnar det. Snackar gamla minnen med patienterna, sticker dem med grova nålar och har koll.

Så idag är med med visshet att all osäkerhet är bortblåst och fötterna stadigt på ruta noll igen på måndag, som jag går hem.

Att gå som praktikant på hemsjukvården var riktigt bra. Nyttigt. Det är så otroligt lätt att se en patient i en sjukhussäng som just det... en patient i en sjukhussäng. Som en sjuk.
Och det är väl kanske så enkelt att det är i den typen av möte som attityder föds. Att patienterna är besvärliga och otacksamma, att personalen har alltid rätt.
Det är väldigt annorlunda att komma in i någons hem, se att de klarar av att leva vanliga liv trots att de behöver hjälp med en del av det. plöstligt ser man det friska hos en person, och sjukdomen är vad det är, en del i en större helhet. Och på måndag skall jag ätnligen få se den sanna versionen av det kanske mest stigmatiserade av alla sjukdomstillstånd,då går jag in och snubblar på tröskeln på Psykosavdelningen. Tror det kan vara bra att ha den där bilden jag fick från hemsjukvården för näthinnan då, att det finns mer.

Mer planer

2010-03-19T16:19:00.004+01:00

Nu har ritningarna kommit. Kommer att bli dödsläckert, kort och gott!

Planer

2010-03-12T21:33:00.014+01:00

Så... bygga en roddbåt. Ja varför inte?
Alternativen var att
Köpa en Vagabond från row.nu för 50.000:-. Vill gärna men kan helt enkelt inte.
Köpa en dubbelkajak och bygga om (som paret i boken gjorde). 10-20.000 för kajaken + att man inte kan sälja den för samma när den är ombyggd.
Köpa en vanlig kajak och strunta i roddgrejen. Minst 10.000:-

Eller då... köpa ritningar av Colin & Julie Angus för en tusenlapp och bygga själv för material runt 3.000:-. Skall återkomma med detaljer när vi bygger sen vad det verkligen kostar och hur svårt och tidsödande det är. Men jag tror inte det blir så farligt faktiskt. Det är lite ikea över det. Roddbåten... ja vadå?
Men den har några fina poänger.
Den är tillräckligt stor för att ta en passagerare eller lasta ned en cykel i. Skall se om det går att disponera om stuvutrymmet lite så det faktiskt går att sova hjälpligt ombord.

Den verkar sjövärdig som fan. Täckt däck, liten självlänsande sittbrunn. Förmodligen jäkligt styv med sina skarpa slag. Snabb. Colin skryter om att de rodde över engelska kanalen snabbare än en olympisk guldmedaljör i specialbyggd tävlingsbåt.

Snygg. ja den är fan riktigt snygg emd sina skarpa slag och strama språng. Den ser business ut, och den är nog just det också.

Och om jag bygger den själv så gör jag det med hjälp av min brorsa, och det ger mig lite kvalitetstid ihop med honom, vilket är en lyx. Och att bygga en båt är en dröm i sig, paralell med drömmen om att sträcka ut årorna. Jag tror det här blir bra!

Alla bilder i det här inlägget är hämtade från Colin & Julie Angus hemsida.

Helgchock?

2010-03-12T21:33:00.006+01:00

jag får faktiskt säga att jag kommer att sakna den här isvintern. den har varit för jäkla kul även om jag håller med om agtt den har varit opraktisk, besvärlig och kall. Klagar någon på kylan så är ni välkomn att prova och känna hur det känns att spendera sina lediga dagar i minusgradigt vatten. Allt kommer att känns tamt och futtigt efter den här säsongen tror jag...
Kurserna är i alla fall färdiga för den här gången , skall lägga ut några grymma bildewr och storys därifrån vad det lider. Men förra helgen ,som var min första lediga helg för i år, slutade såklart i isvattnet ändå. Har lovat norrlandsflyg om att ställa upp oavsett när de vill öva och jag får ju stå för det... Så ingen melodifestival framför teven för min del. Det blir fullt ställ och winchövning utanför Rörö istället.

A rowed less travelled

2010-03-10T20:28:00.011+01:00

En av de där ovanliga dagarna som solen skiner i Oslo, stressade jag runt i jakten på tullens kontor. Skulle klarera ut och det var min första resa som kapten, körde samma taktik som i vilket U land som helst och klädde upp mig i skjorta och portfölj för att ge ett oklanderiligt intryck.
Det var bara det att jag inte hittade tull kontoret.
Jäktade gata upp och gata ner i solgasset, svettringarna belv större och större under armarna och jga förbannade alltihop. Behövde en reboot i hjärnan och gick in in en bokaffär för att tänka på annat en liten stund och sedan återkomma.
Och därinne började jag bläddra i en bok, "Rowing to latitude" av Jill Dovaston. Handlar om ett osannorlikt par som reste jorden runt i sina roddbåtar. Han är urtypen för en Alaskabo, stort skägg och rutig skjorta. Armar som 100 åriga ekar. Hon är akademiker och utbildad i Oxford (eller cambridge minns inte, liten och späd. Så klart paddlar han kajak. Och såklart har hon varit med i roddarlaget.
Så när de skall ut på vildmarkssemester blir det med honom paddlandes och hon som ror efter.
Rätt snart är det han som paddlar efter henne.
Och inför nästa resa inser dom att om dom skall fortsätta så här så måste han också ro, för han har inte en chans att hänga med i hennes fart.

Och med boken under armen gick jag ut, hittade tullkontoret och en drömtråd hade börjat spinna.
En roddbåt, med samma egenskaper som en kajak. det vore nåt det...
Men har du sett nån sån någonstans?Man kan köpa en kajak i stort sett varje gathörn i stan, men rodd är en bortglömd form. Oförtjänt egentligen. Kajaken är ett jaktredskap, roddbåten ett bruksföremål. Folk orkar väl inte vänja sig vid att åka baklänges och därför säljer de inte!?
Men ändå... hur mycket effektivare är det inte att ro mot att paddla?

Finns en svensk tillverkare av roddbåtar och jag har vridit och vänt på plånboken och haft mycklet givande samtal med roddmästaren, men jag kan inte motivera mig till att lägga ut så mycket pengar.

Men så har det funnits den här...
En sån där proffsäventyrare från Kanada som konstruerat den för en resa ihop med sin fru från Skottland ( där han är född) till Syrien (där hon är född). Den har egentligen allt jag har kikat efter...
Så nu har jag beställt ritingar av honom:)
I maj blir det bygge och sjösättning.
I Juni blir det premiär.

På fötter igen

2010-03-08T21:27:00.005+01:00

Har alltid varit lyckligt förskonad från idrottsskador men senaste månaderna har jag haft problem... inte så allvarliga men plötsligt blev gråa trista dagar just trista gråa dagar och inte ett perfekt tillfälle att slita i terrängspåret. Då är man glad att det visar sig att det finns såna här inrättningar som hjälper än med traven.

Visade sig att mitt onda knä bäst avhjälptes med lite välriktad misshandel mot övre delen av ryggen.

Pappersväggar

2010-03-06T11:58:00.008+01:00

Ibland när jag går på stan slår det mig hur mycket sopm pågår runt omkring en, som man aldrig vet något om. Jag har bott i tio år i göteborg och fortfarande blir jag förvånad över att kunna gå en dag på stan utan se en enda människa jag känner igen. Kanske är det för att jag är uppvuxen i en liten stad som jag känner så. Tänk vad mycket som händer bakom väggarna vi omger oss av.Tillbaks i skolsystemet sen en månad tillbaks. Gör en resa som är minst lika spännande som någon till andra sidan jorden, men det här är hemma i göteborg. Det spelar ju ingen roll var på jorden man befinner sig, det som avgör om en resa blir lyckad eller inte det är kontakten man får med människorna, och i andra hand vllka perpektiv man får på sin egen tillvaro.
I tredje hand kommer allt det där andra – solbrännan, längden på flygresan, hotellet. Eller?

Så nu gör jag en backpackertripp genom tillvaron i Göteborg. Har krupit runt på golvet och träffat alldels nya människor, mött deras föräldrar och lekt med leksaksbilar på barnavårdscentral.
Nu far jag runt och möter de gamla, den ena skrynkligare än den andra med hemsjukvården. Det ger perspektiv, och man får verkligen träffa och knyta an till många människor, bakom väggarna.

Klart för start

2010-03-04T22:54:00.006+01:00

Har nått ett ändläge i skolgången, ni blir det inte bättre liksom. Nu eller aldrig skall jag göra klart mina sjuksköterskestudier.
Jag är en Boeing på startbanan. Fulltankad, fullastad och klar att lyfta. Lamporna är tända så långt man kan se.

Idag tror jag att jag hade checklistan uppläst och avklarad.
Boarding completed, ready for pushback.

För några veckor sedan när jag satt hos studiehandledaren var en av de största kurserna inte rapporterad godkänd. Fattades en tenta.
Kontaktade ansvarig lärare som bokade in en tenta som till nästa vecka, och lovade skicka instuderingsmaterial. Check,
Fick materialet och insåg att det här har jag läst. Letade och hittade godkänd tenta på momentet. Check igen.
Gick till läraren idag och visade. Vi tog oss för pannan båda två. Check.
Han ringde läraren som hade hand om andra delen. Hon sa skicka bort honom så snackar vi ihop oss. Check.
Lämnade lärare 1 och gick mot lärare 2´s kontor med en tanke om att fan, den där tentan som lärare 2 ansvarar för… var inte det den där tentan jag skrev precis innan Göteborgsvarvet?!!? . Satt i tentasalen iförs tajts och löpardojjor och drack Isotont. Stretchade fötterna under bordet och skrev och skrev så jag skulle hinna till min start. Skrev slarvigt och dåligt förberedd, mer som en förberedelse för den gången jag var påläst och skulle spika tentan. Att göra dåliga tentor är en bra studieteknik. Sprang loppet på 1:17 och såg aldrig poängen komma in och utgick från att tentan var körd. Men nu drog jag ut på steget och tänkte…
…Jag har ju faktiskt inte sett resultatet på den tentan!??!
Gick in expeditionen. Fick hjälpa sekreteraren att leta igenom dammiga högen med riktigt gamla kvarglömda undanstädade tentor. Och där låg tentan faktiskt. Hade berättat historien medans vi letade och nu var nog faktiskt båda lite roade av att se resultatet…
Och den var…
Godkänd.
Check! 15 veckors pluggpoäng rätt ini banken, i princip ikapp med resttentorna och allt klart och spikat för examen innan året är slut.
Boarding completed. We are ready for take off!

Kung på kvällen, knekt på dan

2010-02-25T19:41:00.005+01:00

Det värmer verkligen med kommentarer från er kursdeltagare. Hade det inte varit för dem hade jag aldrig orka hålla ett sånt tempo på helgern. Det är det som håller mig varm där ute vid Lindholm,en när det börjar bli stelt att röra på ispansaret...

Börjar ändå bli jävkligt matt nu, kör kurs varje helg ute i isvattnet och gör praktik på vårdcentral under veckorna. Där har ni mitt liv i ett nötskal.
Men denna veckan tog jag ledigt från alltihop och åkte till stockholm, för att göra vad då?
Gå en kurs i is och vattenlivräddning hos räddningstjänsten... jag fattar hur dumt det låter och nu skriker kroppen efter att få vila. Skall bara köra helgens kurser också, sen blir det bara varmvatten i badkaret som gäller ett tag.

Förutom att det var skönt att öva lite i varmt poolvatten är det också så skönt att varva att vara lärare med att vara elev. Att vara experten som tycker det är jobbigt när folk inte fattar vad man skrev på utskicket eller sa innan rasten, till att vara den där som går till fel rum och sätter sig efter fikat, som glömmer handskarna när det skall övas i kallvatten och som undrar om det är OK att åka lite tidigare på sista dagen så man hinner med tåget... Det är nyttigt för självkänslan. På båda sätt.
Men det bästa av allt med kursen i veckan knöt an till det här gamla inlägget

Jag har verkligen gått och gnagt över den här historien. Hur gjorde han egentligen, han som simmade ner till botten med överlevnadsdräkt? Hade han vikter i badbrallorna eller var han verkligen gjord av stål?
Men nu fick jag lära mig något som var så enkelt och självklart (självklart var det så!) så från och med nu skall jag också komma in utan ett ord och krossa mina elever.
Borde åka dit och gå den där Helikopterkursen igen, bara för att simma ner till botten och komma upp med ficklampan i handen och fråga om man verkligen behövde vara med på resten...?

Long gone

2010-02-21T18:11:00.003+01:00

Nu var det verkligen länge sen. haft häcken full med för mycket, och för lite att skriva om. Lite motsägelsefullt egentligen, men nu räcker det. Skall försöka aktivera mig lite.

Allt är väl i princip som vanligt, igår var det klass II varning, snökaos i hela sverige. Trafiken stod still, 2000 bilar låg i diket bara på västkusten och krisgrupperna var sammankallade inne på sahlgrenska. Och samtidigt låg jag med en grupp elever och simmade i havet vid Rörö.
Skall inte säga att det var en lätt match, hade kallat in extra personal och fick stryka en del moment men i var vi, och vårt skyddsnät fungerade. Tog upp folk på löpnade band, släpade dem rescue runnern när de drev bort i den hårda strömmen som var det riktiga problemet. Det ser kallt ut men det var hårt och svettigt jobb.

Skönt att vara tillbaks. Idag försöka jag trotsa ovädret på ett annat sätt och försöker resa till stockholm. dte går betydligt sämre - inga tåg, inga spårvagnar och inga flygbussar. Men det verkar som om det går vägen, med hjälp av lite svettande idag med.

Allt i ordning

2009-12-22T20:32:00.004+01:00

Endast tomten och jag är kvar på kontoret idag. Snön vräker ner...
Var i Norge häromdagen och det har alltid varit så mycket snack om den där båten att jag vägrar bli imponerad. Fast det är verkligen svårt att inte bli det.
Kan väl nöjda mig med att säga att den verkar leva upp till förväntningar, men den strider lite mot "enkelt är bäst" principen

Men sen kan man väl säga att det bestående minnet av besöket var varken verktygsrummet, det klinskt rena maskinrummet, FLIR kameran som man ser i mörker med (det fungerade faktiskt) eller sikten över radarn. Utan det mest bestående var hur väl bemötta vi blev av våra kollegor som inkvareterade oss.
Så ordningen... är i ordning. Rätt saker imponerade.

Gamla meriter är inga meriter

2009-12-06T14:36:00.004+01:00

Har äntligen börjat känna igen min kropp. Den brukar inte gilla att ligga still och göra inget, har försökt komma igång flera gånger men det har blivit ett pass och sen orkar jag inte köra nästa. Varje pass har varit unikt och inte fyllt någon plats i det stora tomrummet liksom.
Men det har i ärlighetens namn inte gjort så mycket. Jag har levt gott på att minnas vad sommaren innebar, och att springa en mil känns så jävla futtigt när jag tänker tillbaks. Så var det efter Ursviks Ultra också... det tog ett år innan jag fann någon glädje i att springa en enkel timme, skallen var liksom inställd på åtta - nio timmar och sparade väl förmodligen på belöningshormonen.

Här är i alla fall två filmer från Ö till Ö. Micke, Matilda och Klara är med. JAg kan se mig själv blinka förbi en gång men det är som attdet aldrig har hänt mig. JAg ser filmen och känner ingen direkt stolthet eller visshet. Då är det dags att komma igen och göra. Inte bara snacka om vad man gjort. Så kolla gärna filmerna - men sen ses vi i spåret eller?

zombies på Nolsöy

2009-11-26T20:49:00.005+01:00

Men mot bättre vetande, tröttnade vi.
Ovetande som vi var, var vi tvugna att ta oss ut från hotellet. Som tonåringarna i Scream, surrade vi ovetande om vart vi skulle ombord på färjan ut från Torshavn. skeppet knarrade och kved när det stångade sig fram genom sjöarna ut mot de svarta molnen ute till havs. Någonstans därinne bland regnbyarna väntade Nolsöy på oss.Vi klev av färjan och började vår vandring mot norra udden som var vårt mål, men det dröjde inte länge innan det förbannade regnet drev igenom kläderna.
Jag trodde inte det var möjligt! Dyblöt, från topp till tå genomdränkt trots all min tilltro till världens dyraste kläder.
Jag var bortgjord, bortjollrad av reklam och tillbaks i vildmarken. Fick nästan lite panik, vad händer om inte färjan kommer tillbaks för att hämta oss, som de sa? Flashbacks från de där 36 timmarna i Sarek och från skräckfilmer där vilsan storstadsbor råkar illa ut i vildmarken, bland allehanda monster och massmördare.
Är det så här det går till, blåser vinden så hårt att själen försvinner ut genom öronen och kvar blir bara en zombie som krälar och kravlar mot blåsten, med armar som fladdrar i byarna?

kolla in hur klara blir mer och mer zombieaktig i blåsten:)

Skämt åsido, klara blev ingen zombie men jag fick lite kalla kårar. har inte vart med om sån vind på länge, mer vind och man kunde blåst bort, bokstavligt talat. Drog oss tillbaks till byn och jag var ärligt uppriven, så vi letade efter ett hus att komma in i. försökte tvinga över hjärnan i survivalmode, med delmål och planer och gud vet vad. om inte det är öppet i affären, om inte affären är öppen kolla cafét. om det stängt, kolla kyrkan. Tvingar mig att tänka postivit när allt är stängt, kyrka är bra. det är kosntruktivt. man låser väl inte kyrkor? bra bra bra, snart varm. första gången jag önskar att vara i kyrkan.... Kyrkan var stängd men tillslut öppnade caféägarnen sin dörr. Trots att han hade säsongsstängt öppnade han för oss och vi satt hos honom i tre timmar och tjötade.
Hade inte en tanke på skräckfilm längre, inte en enda.
Otroligt vilka vänliga själar den karga miljön mejslar ut. Fick höra den ena och andra historien om livet på Nolsöy. Om hur en man rodde till köpenhamn från Nolsöy (hur i helvete gick det till?) för att om pengar till en fotbollsplan så ungdomarna fick någat att göra. Om hur sjöarna bröt över klipporna på vintern och hur de brukade jaga in val i viken och slå ihjäl.
Åk dit, jag kan varmt rekommenderade det, trots vädret.
Och skit i regnkläderna, de gör ändå ingen nytta:)

Torshavn

2009-11-26T20:09:00.006+01:00

Passade på att stanna kvar när jobbet var klart, och Klaran tog den tjocka lilla flygbussen från köpenhamn och ramlade ner mitt i stormen.

Hängde rätt mycket i lilla huvudstaden Torshavn. Det var helt enkelt inte väder för något annat än att gå korta promenader i regnet och sova middag på rummet och låta regnet smattra på rutorna...

Gjorde två spännande observationer:
För det första blir färöborna aldrig blöta. De har inte regnkläder, de bara skiter i att det vräker ner. Och det verkar fungera också!!! De beter sig inte alls som att det regnar.
Jeans och kostym är lika bra som stövlar och goretex när det inte finns något dåligt väder.

För det andra. Överallt - mitt inne i huvudstaden, på statshuset, på landsbygden, på flygplatsen - ser man hus med traditionella grästak.
Alltså, man har gräsmattan på taket. Och det som väger upp att det måste bli ett helvete att baxa upp gräsklipparen är säkerligen fördelen att det dämpar ljudet av regndroppar som dundrar på taket. så lite bryr de sig nog ändå...

Och som avslutning lite skyltar och typisk grafitti.

ett ord om vädret...

2009-11-26T19:59:00.004+01:00

Vet inte vad det säger mest om...
Om färöarnas väder?
om vår sjöräddnings 12:a?
eller om Rescuerunnern?
...Men vi tyckte vi hade lite för bra väder vid vårt besök:) Det här är filmat samma dag som vi avslutade!!! Det har i alla fall inte med färjan att göra, för det var en stödig pjäs. Tyvörr har jag inga filmer från när vi var ute, det går liksom inte att hålla i kameran.

Nytt liv

2009-11-26T19:40:00.004+01:00

Mer bilder från Färöarna.
Hoppas vi lyckades värva några ungdomar till "Liv". Kanske måste de växa några centimeter och några år, men väx inte från engagemanget.
Påhittiga var dom också... eftersom man inte kan känna igen någon som har 6-timmes dräkt på sig så bara de bytte med varandra. Och när våra förare började bli matta och undrade om det inte började närma sig slutet på provturerna, då hade ungarna fått tre-fyra turer var och strålade som solar i skymningen:)

Liv

2009-11-26T19:04:00.005+01:00

Bakgrunden till att vi hamnade på Färöarna är att de har köpt en båt av oss på svenska sjöräddningen. Säga vad man vill, men all sån verksamhet är omgärdat av en omsorgfullt inpinkat revir. Man vill utveckla själv, göra själv, taåt sig hela äran och äta hela kakan.
Och det är klart att alla vatten i världen har sina unika särdrag men det är ändå med kul att konstatera att färöingarna är nöjda med samma båt som vi kör runt med inne i skärgården.
Blev oerhört väl mottagna av våra kollegor och fick bo i deras klubbhus i den lämpligt namngivna platsen Kollafjördur (uttalas kalla-fjordur, och ja det var kallt i fjorden). Hade lågbudget konferans - körde inte kanon eller platteve. fan heller. Ställde Helges dator på största kastrullen och off we go. "Så här hade via dlrig gjort på en konferans med ABB" konstaterade Jocke glatt. Snackade till sent på natten och sen var det bara att lägga sig på golvet och sova tills morgonen kom och det var dags att känna på båten.

Och sist men inte minst, grymt inspirerande att lyssna på historierna från de frivilliga färöingarna. Otroligt engegerade och väldigt ödmjuka inför sin uppgift. det är en sak att vara larmkåt och köra blåljus, men att som de sa - fortsätta söka tills de anhöriga ber oss sluta. det är stora ord.
Jag fick gåshud av att höra dem.
De berättade en otrolig historia om deras engemang. Rescue Liv (deras svenskbyggda båt)blev larmad om en försvunnen fiskare. de gick ut på larmet och sökte. Larmet blåstes av coh de fortsatte ändå. en dag. två dagar. Alla som har sökt på havet någon gång vet att efter trettio minuter är du inte längre effektiv. Blicken börjar vandra. tre dagar. fyra dagar. koncentrationen och hoppet tryter. fem sex dagar, man ser i syne. Sju åtta. och nio. Då hittar de honom tillslut. Inte vid liv, men en familj fick svar på vad som hände, att det hände och år av väntan och sorg har ändrat sin gång. Bara för att ett gäng har bestämt sig för att använda sin lediga tid för att hjälpa andra.

Sammanfattning

2009-11-24T15:16:00.007+01:00

Min chef berättade om ett besök på Färöarna där han och öarnas premiärminister hade pratat om framtiden.

Ryktet går ju att oljebolagen letar sig längre och längre ut till havs och arbetar på djupare vatten. Och kanske finns det olja utanför färöarna, en sån där resurs som skulle kunna göra ett med ett par oansenliga öar mitt ute i havet avd den gjorde med ett grannland utan infrastruktur och med den tomma öknen.
Men njae, man kunde ta det med ro tyckte primiärministern. Den tar ju slut, och då står vi här med våra dyra bilar och fina villor och har ingenting kvar. Det är nog bättre vi fortsätter som vi alltid har gjort...
Ganska bra sammanfattning av färöarnas mentalitet. Och det faktum att han faktiskt fick träffa ministern och snacka lite, det säger rätt mycket om öppenheten.
Och att nästa fråga blev om de inte skulle kunna göra golfbana av landet, säger ganska mycket om naturen.
18 öar.
Redan täckta av gräs och åter gräs, inte ett träd så långt ögat kan nå.
Det enda man skulle behöva göra är förmodligen att gräva ett hål på varje ö och sätta upp en flagga. Och kanske flytta på ett får.

Vad svaret blev på den frågan, det vet jag inte. Jag hade mer fokus på vattengravarna mellan öarna när jag var där.

Asskick off

2009-11-24T13:48:00.003+01:00

Behöver en hård spark i röven för att komma igång igen, och här levereras den av vårt husband C Aarmé under en spelning för ett par veckor sen. Slutet är fint:)
Lyssna på deras nya "World music" här.

Don´t ask me where I´m going... I am sure it´s off the charts

2009-11-05T22:47:00.003+01:00

Det är lite smått fantastiskt vad liten våra stora värld är. Gå in en bokaffär och en av de största avdelningarna är resehandböcker. Jag kan lätt fastna där, bläddra i böcker om drömresmål och hitta restauranger och boende i all världens hålor.
Antarktis
Amerika
Afrikas alla hörn
Bläddrar och letar efter en handbok för nästa resa. Bläddrar på "F" och fastnar kort för Fiji. Hittar hysteriskt mycket om Frankrike. Olika sätt att resa genom Frankrike - på budget, utan budget, mat, konst, paris, paris med budget, paris utan. rätt mycket om florence också.
Hittar inget och letar på en annan hylla.
Samma teman, alla olika platser från Danmark till Djibouti.
Men hittar inget.

Och inser att en ögrupp, en egen liten värld, är helt orörd av Lonely planet.
Blir först besviken - för hur nu skall jag nu veta något om stället jag besöker. men sen blir jag glad: för då måste man ju faktiskt åka dit och uppleva själv:)

Ta-da

2009-11-01T20:16:00.005+01:00

Klaran var grym och sprang finalloppet igår. Vi gav en av hennes kompisar en start och en picknick i födelsedagspresent så de sprang tillsammans och var riktigt starka båda två.

Jag själv satt med ond hals och snorig näsa och tittade på. Var riktigt trevligt att hänga i målområdet och titta på allt runt omkring.
Har varit rikitgt dålig på träningsfronten sen Ö till Ö, kanske en kombination av visst slitage efter sommarens många tävlingar och mycket jobb. Många pass sen september har slutat i soffan med träningskläder på och inte en meter avverkad...
Återhämtning i all ära, det känns lite tomt. Jag vill ha lite skärpa och lite anledning när jag tränar, så här kommer ett nytt projekt för hösten...

Ta-da: På lucia skall jag springa från Lysekil och hem till Göteborg. 11,5 mil. Ta-da som sagt.
Så kan det gå med lite inspiration:)

Helgnöjen

2009-10-30T10:36:00.008+01:00

Har kanske inte så mycket nytt att komma med, så det blir lite återblick istället... Vi körde igång vår spjutspetskurs igen förra helgen så från och med nu är varannan helg ett kompatkt, genomblött, svinkallt och otroligt roligt körschema.
Kursen består av fem block och jag kör två eller tre av dem, men jag gick med allihop den här gången för att se hur det har utvecklats och är glad för vad det har blivit.

Innan brandmomenten så tänkte jag hur glad jag är att jag varit så förskonad från brandincidenter i min karriär. Men när M & M slängde ut "är-det´-någon-som-har-varit-med-om-frågorna" insåg att det fanns en del. Och att alla kurserna gör nytta.

Finns en historia som kanske inte är så spektakulär, men som ändå ger mig kalla kårar.
Det var en full passagerare som råkade tända spisen inne i byssan mitt i natten. Väckte mig och sluddrade att det brann. Rusade upp och hittade gasspisen på. Suckade och svor och gick och la mig igen.
Hade just somnat om gott igen när samma fulla kille knackade och sa "nu brinner det igen."
Hade vart lätt att skita i det där och då och somna om men den här gången hade någon ställt en back med grejer på spisen som brann. Hade jag somnat om hade jag nog aldrig vaknat igen.

Skräckpropagandena fungerar rätt bra, i alla fall på mig. Och övning ger färdighet, helt klart.
Och lika grymt som alltid att se hur ögonen brinner av entutiasm och engagemang, som att se heltidspyromanerna vrida på gasen och sätta fyr.

Go zombies

2009-10-18T19:33:00.003+02:00

Spenderade söndagen på världskulturmuseets utsällning Vodou, och kan rekommendera ett besök.
Alltså, jag är ingen vän av religion. Men jag gillar hur dynamisk Obeah och Vodou är, till skillnad från de dogmatsierade världsreligionerna. Det är en levanande kultur.
Man tar vad man gillar. Katolska kyrkan försökte förbjuda utövandet av vodou från plantagen, Vodouisterna tog till sig symbolspråket och muterade det till sitt eget.
En zombie, det är en fri tolkning av den kristna uppståndelsen. Man tar det mest centrala ur bibeln och förvandlar det till en skräckhistoria.
Döden för en svart slav, det är en vit man i frack och hög hatt. En baron. Helt logiskt för den som fruktar att piskas av godsägaren.

Me likte it, go zomibes.

Det som är, det är.

2009-10-14T21:14:00.010+02:00

En gång i tiden tyckte jag att filosofi var det mest spännande som fanns. Jag hade till och med en plansch med Ludwig Wittgenstein (bilden ovan) i skåpet under gymnasiet:)

Och ett tag läste jag på filosofiska institutionen men på något sätt fann jag andra intressen och släppte det, mitt i tenta perioden.
Blev cykelbud istället.
Slutade tänka på paradoxer och definitioner och koncentrerade mig på att inte köra ihjäl mig isället.
Life goes on, hulen rullade. Hamnade på sjöbefälsskolan.
det var rätt många som skrockade vill jag lova och tyckte att steget från teoretisk filosofi till verkligheten - det är långt det.
Att läsa något riktigt, det ger mervärde. Att läsa något praktiskt och verklighetsförankrat, det är bra.

Men fan alltså...
Nu säger jag så här:

Jag lärde mig väldigt lite på sjöbefälsskolan som jag faktiskt har haft nytta av som sjöman. Av fyra år, så var det året på praktik som gav förståelse för vad man gör till sjöss. Jag tyckte lärarna svamlade till något som egentligen var ganska enkelt, de vek papperstigrar av luftslott och hade tappat sin verklighetsförankring tillsammans med alla byråkrater och IMO.

På filosofiska fakulteten, där var man oerhört strukturerade. Lärarna brann för vad de gjorde, och de gjorde omöjliga frågor förståeliga och enkla.
Och idag, idag har jag faktiskt jävla nytta av det där. Man är inte rädd för att brottas med pappertigrar och byråkrater när man har brottats med existensen. Det är inga problem att läsa kvalitetssytem och lagar när man har läst tractato logico philosphicus.

Kom bara ihåg att:
det som är det är.
det som icke är, det är icke.

mer och mindre nördigt

2009-10-10T17:43:00.011+02:00

jag har börjat ett nytt projekt som jag bjuder in er till nu, lite för att avlasta den här bloggen. jag behöver ett nytt forum för nördfrågor, och jag inser att detta inte kommer att intressera alla...

www.sjoraddning.blogspot.com

Jag har funderat mycket under senaste månaden. det började egentligen med bilbränderna i mitt bostadsområde, och en hetsig debatt på annikas hemsida om humanism. Jag läser och följer med Klarans ekoprojekt. Och jag läste lite på min egen, egotrippade blogg och saknade faktiskt substans. Jag jobbar ju med humanism. Verkligen. Ett ideel förening som räddar liv. Som skapar en trygg grund för att verka och vara bortom den "vanliga" världen. Det är inte mycket kanske, men jag ser vad havet har gjort för mig.
Det har inte bara varit jobb - det har varit en del i en lycklig barndom. Ett sätt att se över ålderskillnader och gränser. Ett sätt att lära sig att arbeta i grupp. En dröm, en flykt, ett andingshål i en kvävande tillvaro av Anna ankor och Finanskriser och dumhet.
Kan jag göra något för att någon annan skall få se det där, så är jag nöjd i min förvissning att jag hjälpt till emd något som är viktigt för någon.Jag gillar att plocka isär myter. Att ta skrivbordsprodukter och kasta ut dem i havet och se dem sjunka.
Och tro mig, det händer hela tiden.det är inte de största frågorna i livet, men jag skall försöka hjälpa dem som är intresserade av hitta svar här.
Och svar, det hittar man inte ofta. Bara det blir en utmaning. Så där har jag tänkt mig ett forum för att fördjupa frågor som jag faktiskt verkligen kan något om, och har något att säga om.
Frågor där jag inte har så mycket att säga till om, de kan man fortsätta läsa om här, precis som vanligt.

Från kontorsstolen

2009-10-10T17:29:00.003+02:00

.Jobbet då, det har gått in i en ny fas.
Har suttit vid skrivbordet ganska länge nu, och ser till min glädje att skall jag hitta tid för att sitta där måste jag leta luckor i schemat.

Och jag jobbar bättre nära verkligheten. Det är otroligt lätt att tappa fokus bakom skrivbordet och fastna i frågor som är långt från vekrlighetens behov. Jag föredrar att sitta med datorn i knäet i en busskur någonstans på väg.
Eller i styrmansfåtöljen, med kulingen vinande utanför rutorna, då är det lättare att se förbi ickeproblemen

Och lättast är det egentligen att se de verkliga frågorna när man hänger fast för livet bakom masten på en åtta på väg ut i kulingen för ett uppdrag.

För varje gång längtar jag hem lite mindre

2009-10-09T17:36:00.009+02:00

Det var värst vad lite jag har skrivit på sistonde...
Har flera anledningar men en av dem är att jag känner mig lite tråkig just nu, trampar på i samma gamla fotspår.
Tränar, men inte något roligt. Är fortfarande trött i kroppen efter sommaren.
Jobbar, sjöräddning för hela slanten. Men om jag skall skriva något blir det liksom officiellt nu. Och jag jobbar lika mycket på kontor som på havet och det är defintivt en av anlednignarna till den där känslan.

Men mer spännande är kanske att jag känner en känsla som jag har levt med mycket , men inte känt på länge - nämligen ett litet missnöje.
Jag har blivit trött på att bo i stan.
Nu när jag jobbar mer än jag är ledig, tycker jag det är för långt att åka iväg för att göra saker jag gillar. Så jag längtar ut. Utomhus. Praktiska saker.
Håller jag på att gå i en svenssonfälla?
Jobb...
Drömmer om hus...
Är livrädd för risken att man söker enkelhet, men får något annat. Bor man i skogen, ser man den fortfarande - eller står alla träden i vägen?
Just nu känns det som att vi lägger all tid i Klaras föräldrars sommarstuga i alla fall. Lite som ett träningsläger:)

Hummerfiske

2009-09-28T20:32:00.004+02:00

Har inte riktigt lugn att beskriva det hela, men att vara ihop med Klara har gjort mig mer och mer till en fiskargubbe.
Har fortfarande inget riktigt intresse av att dra upp något ur havet, men jag gillar känslan av att vara nybörjare på havet. Jag står handfallen bredvid och måste fråga hela vad olika snören, krokar och burar gör egentligen.Mest håller jag i kameran. Och min favorit fisk är den som man agnar med för den ser så ensam och kall ut i buren innan den skall tillbaks i havet för att begravas och locka andra artfränder i döden på samma gång.Och så är det ju hela grejen, att vara ute och gunga en stund, se på måsarna och bländas av solen. Få huvudet urblåst av västan.

Porr

2009-09-23T20:23:00.004+02:00

Annika skriver ett inlägg om porr och rodd, och jag följer upp med detta...
En riktig porrbild.
Fast blåsorna här är äkta, de är inget silikon i dem.

åååååh... tjena

2009-09-21T23:01:00.005+02:00

Jag längtar ofta efter en liten båt.
Och då menar en riktigt liten.
en sån som kan ta en tillbaks det spännande och utmanande på havet. Inga förkortningsnamn. Inga checklistor. Inga dubbelmontage.
Och inga bekvämligheter heller. Det får inte bli större och större för att man skall få plats med mer och mer bekväma grejer för då faller hela tanken.
Har titta på kajaker och jag älskar deras linjer och deras robusta enkelhet,men jag fastnar liksom inte för själva rörelsen. Tyvärr, ajg har försökt. Men jag längtar inte efter den. Jag identiferar mig inte med rörelsen.
Så har jag drömt om en roddbåt.
Rodd är så otroligt mycket mer elegant i sin effektivitet.
Paddling är friluftsmänniskor. Rodd är för sjömän.
Så jag blev jäkligt taggad när jag fick hänga med i en kollegas lilla dubbelsculler efter jobbet idag. En otroligt söt liten båt, underbart vackra linjer, och läckert effektiva kolfiber åror.
Gick fort som satan faktiskt, riktigt fort. Och skoj var det. Vem vet, kanske är det framtidens melodi?
Måster bara vänja mig vid att alla ropar ååååh-hej åååååh-hejnär man glider fram...

Preraceshivering

2009-09-09T15:49:00.002+02:00

Här är den då, en redogörelse för Ö till Ö 2009.
Börjar lite innan själva tävlinge. Min klara och Mickes Matilda hade nappat på att få se racet som funktionärer. verkar vara det bästa sättet att se den här kanske inte helt publikvänliga tävligen, de fick sätta upp vätskestationer och åka båt och vara med helt enkelt. Supertrevligt och en rejäl glädjehöjare istället för att sitta ensam och koncentrerad i ett hörn nånstans och undra vad fan man gett sig in på.Funktionärerna skulle vara ute på Sandhamn tidigt på morgonen dagen innan så jag och Micke åkte ut samtidigt för att känna på vattnet.
Klokt beslut visade det sig, kanske den bästa förberedelsen av alla.
Vattnet hade varit behagligt en vecka innan men en blåsig vecka hade frigjort kallvattenmagasinet och nu var det fan i mig iskallt.
Första minuterna på vår simtur var en plåga och plöstligt började det gnaga en oro. Så här kallt har vi inte tränat för. Och mickes dräkt är nedklippt för att göra löpning smidigare. Jag tackade med hackande tänder min lyckliga stjärna att min dräkt var hellång och varm.
Micke gjorde några imporviserade förbättringar på sin utrustning, något som både gav skratt coh rodnad. De andra lagen kom ut och då hade vi redan checkat in utrustning och hämtat nummerlappar, så vi gladde oss att vi faktiskt ledde tävlingen och kunde titta på när alla yrade runt samtidgt som vi satt i varsinn solstol och kolhydrat- och vätskeladdade:)Suveränt arrangerat alltihop, med boende och trevligt folk. Kvällen gick fort och fint, min taktik var att komma dit lite trött som det skulle vara lätt att somna på kvällen och det gick bra. Vaknade vid 0345 och njöt av den sista värmen under täcket. Den här dagen blir inte behagligare än så, det var jag helt säker på.

Alltid lite kaotiskt innan loppen men jag har börjat göra sker tvärtom. När De andra äter, då fyller jag flaskor. När de andra fyller flaskor äter jag osv för att slippa köer. Skulle värma upp när de andra bytte om och gick på toaletten (det var redan klart). Började småjogga lite och hoppade i vattnet för att få chockvänja mig igen. En tjej med som fortfarande var på lördagens kalas satt med en drink i handen och tittade med stora mascara ögon. Hon skålade. Jag simmande iväg.

och som alltid spricker planeringen. fick med fem minuter till start rusa upp och springa på muggen igen. Av med väskan. av med dräkten. Do your thang. på emd dräkten. På med väskan. Springa ut... in i klungan...fram till linjen... hitta micke...

Alla bilder i de här inläggen är tagna av Klara. tack för dem och tack för resten också

en dag utan genvägar

2009-09-09T13:19:00.016+02:00

Skottet går... alla 60 lagen rusar. Nån drar upp tempot så in i helvete genom Sandhamns små gator, och det är omöjligt att inte dras med, låt gå att köra hårt nu. det finna tid att ta det lungt senare under dagen... Vi flyger genom tallskogen och att känna pulsen, höra stegen, känna värmen från deltagarna omkring än är alltid lika spännande.
Vi rusar ut på stranden och snabbt ut i vattnet. Märker chocken hos många, precis som vi trodde. De har inte varit i vattnet senaste dagarna och har inte koll på hur kallt det har blivit.
Vi simmar ut. Flackar lite för att hitta ett bra lead och ett bra tempo. det är kallt men hanterbart. Det känns segt, som att vi inte rör oss men en titt över axeln visar att vi är inte sist och inte långsamast. Att ha taktiken klar håller än lugnare i det läget, vi har aldrig planerat att simma om någon - Vi skall springa om dom, och vi skall springa om dom på slutet när etapperna blir kortare och växlingarna tätare.Första löpningen blir också lite av en chock för terrängen är minst sagt utmanade. Stigar och rötter och stenar om vartannat. en lång stäcka i vattenbrynet där det är oklart om det är bäst att vadad fram på hala stenar eller trycka sig fram i buskagen som växer hela vägen ner till vattnet.
Banan är snittslad i alla fall så man behöver nästan inte oroa sig för navigeringen. Några fel blir det men oftast för att man är trött och helt eneklt tar rygg på ett annat lag, och så är dom trötta och springer fel...

Dagen rullar fram. timmarna flyger. Det är svårt att sätta fingret på när och var hur saker händer. Men det går fort. Vid första vätskekontrollen där Klara och Matilda står är vi på plats 21. Vi gör fler långa löpningar och tar lag efter lag. Nån säger plats 15, nån säger plats 12. Vi springer fort och bra över öarna. Simningarna går bättre och bättre. Snabbt i, snabbt upp och Mickes bröstsim är av en annan värld. jag ligger inte före och drar och utan vi ligger sida vid sida och det känns strålande.Varningsklockorna började ringa redan på planeringsstaidet över två längre simningar ungefär mitt i loppet, och det är runt dem vi lagt upp vår taktik. Efter drygt sex timmar kommer vi till den första. Vi springer ut ur skogen och på med huva och mössa och lyfter blicken för att hitta ett riktmärke att simma mot.
Vattnet ligger platt, blankt som kallt stål. Långt bort anar vi öarna vi skall till och i en rad kan vi se andra simmare som kämpar febrilt för att ta sig dit.
Det ser så långt ut, och det går så otroligt långsamt för dem. Som små myror över en spegel.

Vi vadar ut och det är kallare här än på första simningen. Halvvägs känns det som att vi står still. Micke ser kall ut. Jag doppar huvudet under ytan och det iskall vattnet rinner längs halsen. Det är nu det börjar, precis som ett ironman med två mil kvar är det som att här är den riktiga startlinjen.

Det går inte fort.
Men vi gör det.
Stapplar iland på stenarna.
Ramlar.
Halkar.
En tjej från ledningen står och tittar klentroget på oss. Vi skrattar nervöst åt eländet. Det är så in i helvete kallt. När vi skall ut i skogen ropar hon och undrar om vi är OK? När jag vinkar till svar och hackar fram ett OK ramlar Micke över en rot. Hon ser inte helt överytgad ut av mitt svar...
Uppenbarligen var vi inte ensamma om detta, kolla in de här,här och de här för fler krampaktiga skildringar av den sträckan...Men vi kör på, och sakta men säkert kommer lite värme tillbaks. Att det något en nedfrusen behöver är det energi att röra sig, så med hjälp av en heldags förbrukning av kalorier intagna under ett par minuter (gele, på språng) så kommer värmen tillbaks så sakta. men det är avsevärt mycket jobbigare nu. Klara och Matilda har blivit ombaserade och när vi möter dem känns det ganska bra igen.
Öser på.
En lång och kall simnig till och så känns det tyngre. På löpning kokar dräkten och jag längtar efter det kalla vattnet på simningen. På simingen suger kylan energin ur fullständigt obevekligt och jag längtar efter att få upp värmen på löpning. Men mest av allt längtar jag efter cykeln, där de har utlovat cykelkorgar fulla med mat...Cyklingen blir bra. Det är svår terräng till en början och kakorna flyger all världens väg. Det är jävligt stiligt att tävla på gamla damhojar med korg!!!
Är trötta och sega, men trycker i vatten och mat. Blir omcyklade av två killar som ser så starka och proffisga ut att vi vaknar till bägge två.
" vad fan, vi sitter här och slöar till, det är fortfarande ett lopp ju"
Kampviljan är tillbaks och den stannar resten av loppet. Vi cyklar om killarna. Vi springer förbi allt och alla vi ser. Vi äter, dricker, springer, simmar och forcerar sista delen av tävlingen i ett högt tempo. Springer stadigt ikapp lag och lämnar bakom oss. Sista 3km på Utö är vi mest tysta och målmedvetna och det går fort mot mål. Sista backen är jobbig men jag blir helt exalterad och studsar upp och ner och hetsar... Micke fortsätter, stadigt som ett lok.

Klara står i målet, jag blir så jävla glad. Hon ser jävla glad ut också och ropar "13:e plats!!! 13.e plats!!!" och jag är förvånad, trött och glad sen dränks allt i jublet över att första damlaget kommer i mål minuten efter oss. de är värda det och jag sjunker ihop på en trappa. Färdigt.

En för alla dom...

2009-09-09T12:41:00.008+02:00

Har du läst allt det här och känner dig sugen..
Mina tips, med bas i årets lopp:

1. Träna.
Träna utavbara helvete. du kan aldrig ha tränat för mycket. Träna pannben mer än teknik, gå långt, cykla långt när vädret skriker att du skall sitta framför teven.
2. Testa:
var förbered. simma inte poolen när våren kommer utan stick ut och simma i havet. Stångas med vågor, kravla dej upp för hala klipphällar. Spring i våtdräkten. Vänj dej vid att simma med väska. Pröva om de där skorna är sköna att springa med när de är blöta. Det var så jävla många som satt och funderade över om de hade rätt grejer morgonen innan start, och det är inte rätt sätt att börja ett lopp som detta.
3. Enkelhet
Vi valde väl i princip bort det mesta. det var bara ett lag som kom före som köpte sig fart genom att använda fenor och flottar (tror jag, och det laget var rutinerat. Vann sin klass förra året med...). Att slippa sitta på en klippa, med ben som storstrutar och försöka dra av fenor, på skor med fingrar som magnum white. Och sen börja springa... Bättre att skutta upp med piggelinben och bara dra. Vi blev omsimmade av många (med fenor) men vi kom alltid ikapp efter en snabb växling och snabb löpning.
4. en Kompis
Kanske det viktigaste. Jag och Micke hade inte tränat ihop särkilt mycket, och känner varandra sen tidigare även om vi inte är närmast varandra. Men vi har varit öppna och ärliga med vad vi förväntar oss, och det räcker gott. Sen kan det hjälpa att Micke är ett djur som aldrig ger upp, aldrig klagar, aldrig ser några hinder.
5. Inte för varm, inte för kall
Ja det var ju det här, den stora frågan. skall man klippa av våtdräkten eller inte. Vi valde att ha en i laget i varje ända av spektrat. Jag i heldräkt, micke i den minsta någon hade.
Så som svar på frågan: Micke skulle köpa en heldräkt redan dagen efter loppet. Hade jag haft en kort hade jag aldrig gått i mål.

Nu är det dags igen

2009-09-05T09:19:00.004+02:00

Nu är det dags igen, sitter på färjan ut till sandhamn på väg till starten på ö till ö. Började förbereda mig redan i februari och nu skall fagra ord bli till handling.
Om någon är nyfiken, så kan man följa tävlingen live .
Om länken inte fungerar så kika på www.otillo.se som är tävlingens officiella hemsida och där finns det länkar. varje lag kommer att ha en GPS sändare som skickar uppdateringar så man kan följa oss på vägen.
Jag och Micke har lagnamnet "granitgossarna", som en hyllning till bohusgrantien och som en pik till alla sötvattensimmare. Lagnumret är 42.
Räkna med att vi är långsamma i början, men starka på slutet.
Och svaga när det är över, kan väl tilläggas.

Två intressen i fin harmoni

2009-08-26T23:17:00.005+02:00

Alltså - cykling och sjöräddning tar upp mycket av min kraft just nu, så det vore väl ett misstag om jag inte lät er ta del av den här sköna föreningen av de båda.

Kanske kan vi få Pilen att börja göra kolfiber ramar också? Då börjar vi snacka...

Och ni på Käringön, ni vet att i vår kommer jag upp håller kursen "handhavande: räddningscykel" för er:)

Ny utsikt

2009-08-26T21:58:00.006+02:00

Lägesrapport: Jag har bytt min utsikt mot något nytt nu...
Utan direkt situation awerness och väderkoll sitter jag nu tryggt i en blå kontorsstol. Ser bara vågor på den där tavlan på väggen från där jag sitter.
Fast det är faktiskt samma skärmar till datorn här som sjökortsdatorn på Stockholm, det känns tryggt att något är sig likt.

När suget blir allt för stort så tar jag min kaffekopp - och telefon såklart - och promenerar till andra sidan kontoret och tittar ut. Igår skådade jag ut och borta vid Rivö låg Gunilla ankrad, och vid Torshamnen var Lady Ellen på väg in...Men tro nu inte att jag beklagar mig, för här sitter jag i en sits jag jobbat hårt för att hamna i. Vikariat förvisso, men det känns skönt att få pröva det så här.

Så nu är jag utbildningsansvarig, just nu är det jag som vevar på veven och får saker att hända. Det är jag som sätter upp färgkodade post-itlappar för att veta jag skall maila först och sist för dagen. Och det är jag som står i fönstret och tittar ut med ett sting av längtan och ett sting av glädje i hjärtat när skutorna seglar förbi.

Min lumparkompis

2009-08-22T21:49:00.003+02:00

Körde en generalrepetition inför Ö till ö idag, sprang och simmade oss runt Öckerö och Hönö och klämde oss igenom en fjärdedel av det kommande loppet ungefär.
så ikväll är det stödstrumpor och teve som gäller.
Sådär trött så jag inte kan tänka riktigt färdigt.
Men jag kan tänka mig, att det kommer att gå skitbra om två veckor, när det verkligen gäller. Är jävligt nöjd med det allra viktigaste, nämligen min lagkamrat.
Micke är en en gammal bekant från skoltiden och han är en skön blandning av ödmjukhet och tävlingsinstinkt. I sommar har han placerat sig riktigt bra (20:e) i Åre extreme challenge och 2:a i Bamm fjällmarathon förra helgen. Han är dessutom huvudperson i min enda lumpenhistoria. Min militära bakgrund rymmer endast mösntringshelgen och en frisedel, men helgen bestod av unga stridstuppar som skulle bli knivkastare, fallskärmsjägare eller stridspiloter men som slutade som vaktposter i ingenstans eller som lastbilspassagerare i skövde. Micke sa inte ett kaxigt ord på hela tiden och fick till slut välja själv vad han ville bli.
Jaja, av dagens sista träning att döma är vi både i gott skick. Och utrustningen och taktiken känns solid.
vi hoppas på riktigt uselt väder. Så där så insjösimmarna blir sjösjuka på simningen och regnigt och kallt så jag inte överhettar i min långa våtdräkt (fryser för lätt i vattnet för att ha kort).
Och vårt hemliga vapen är att alla motståndare kommer att tro att vi är sämst eftersom Micke kommer att bröstsimma (förmodligen ensam om det) och så kommer de att dra igång ett djävla tempo för att sätta nybörjarna på plats. Men jag drar inte ifrån honom när jag crawlar som bäst, så de kommer att trötta ut sig för tidigt:)
Bring it on

Modereportage

2009-08-17T22:14:00.004+02:00

Way out west

2009-08-16T22:10:00.012+02:00

Vill verkligen skriva så jag skiter i nåt slags intro, sommaren är slut och så är det med det.Firade min födelsedag med att se The Bronx göra klubbspelning inför Way out west.
Hade det varit för femton år sedan hade det avrit något av det bästa jag vart med om. Entutiasmen från bandet, från publiken.
Sångaren var nog mer ut i publiken än vad publiken själv var, publiken hade fullt upp att storma scenen.

själv stod jag för övrigt mot väggen och hade ont i ryggen. Så är det att vara... femton år senare kanske?
Stod på Nas spelning och funderade på det här med poser, i regnet och funderade över rockposer. Jag avgudade Glasvegas för hur de kastade sig på golvet och ylade i alla klyschposer man kan tänka sig. Bara för att det var så snyggt.
Och samtidigt älsakde jag Amadou & Mariam för att de inte gjorde några coola poser, utan lät sin musik tala istället.
Och Robyn - lite otippat för mej kanske - var helt grym just för att var så jävla cool.

Så femton år senare... sista spelningen för festivlan var med gamla teddybears. det var kanske femton år sedan jag såg dem senast. Tänkte lite någonstans att jag går inte och ser dem för då kommer jag bara att känna mig så jävla gammal och tjata om hur mycket bättre de var förr...
Men fan i mig: de var jävligt bra förr. Och de var jävligt bra nu med. annorlunda och bättre.
Och jävlar vad dom posade!

Andras Kalmar...

2009-08-04T00:11:00.004+02:00

Och det var ju fler än jag som var med... och som i alla såna här lopp är det inte vem som kommer först oms är intressant. det är att man ställer upp över huvud taget som är prestationen.
Men jag tyckte det var en fantastisk dag...
Först in var en Clas björling. Han var på topp för några år sedan, tog ut sig fullständigt och gick i väggen, blev utbränd på kuppen och kom... 2:a. Sen dog hans flickvän tragiskt. Så hans väg tillbaks var ingen lek. I var han tillbaks igen efter tre års kämpande. och han vann rättvist efter ett helt omänskligt ryck på löpningen. han tog igen 14 minuters försprång!!! Helt otroligt, och han var inte lite rörd när han gick i mål på otroliga 8:33.

Grymmma grymma eva nsytröm vann damernas. Så värt... Hon tränar i samma klubb som jag och jag är så imponerad av hennes ödmjuka stil. Man blir mer förvånad de dagarna hon inte vinner än när hon vinner. med en timme (!!!!) till närmsta konkurrent gick hon in på 9:09 och snacket på kvällen och prisutdelningen är att nu är hon internationellt en stjärna.
Och mest applåder,mest beundrarn och mest tummar upp under lopppet fick rullstolsbundne Anders Olsson. en av de första upp ur vattnet (!!!) på 54 minuter och sen vevade han på handcykel och rullstol och in på 10:51 och slog VÄRLDSREKORDET i handikapptriathlon med 40 minuter!!! Han var också milt rörd och tyckte kalmar var bättre än paralympica i Beijing...
Och alla andra. Alla andra var nöjda. Så skönt med en sport sominte hyllar vinnare. Som inte handlar om klubbyten och fjanteri. vem bryr sig? Om Svennis? det är inget mot någon av de som gjorde detta i mina ögon.
(och nej, ingen av bilderna är på rätt person...)

Mitt kalmar...

2009-08-04T00:06:00.002+02:00

Ojojoj äntligen lossnade det och jag körde från start till mål med ett leende på läpparna.
Och nu sitter jag i soffan och har ont i benen, svårt att hålla uppe huvudet - men är sjukt nöjd med mig själv.

Var oväntat låg innan loppet. satt på tåget och tänkte inte alls på loppet utan försjönk i en bok istället, och kände knappt någon hets över det hela alls under kvällen. Gick ut och drack en alkoholfri (!) öl t.o.m.. Räknade med att nervositeten skulle komma till slut, men det gjorde den aldrig. sov gott och åt en lätt frukost och njöt av en otroligt vacker morgon i startområdet. alltid lite plock med att ställa upp cykeln, kläder och mat som skall med ut i växlingarna, märka upp med nummer och dra på sig våtdräkten.
Ställde mig längst fram i min startgrupp och kände mig lugn och fin när starten gick...
Så simning varv 1: grym start. Tog det helt lugnt, ingen starthets som jag brukar göra utan gick ut sakta och ökade under fem minuter tills jag låg på ett behagligt tempo och sen kastade mig i strömmen av simmare som forsade fram. det är som att simmma i en fors, det är sparkande fötter och bubblor över allt. Känns jäääävligt bra att vara iväg efter månaders uppladdning.
Ännu bättre ut på andra varvet, glad över att simma i havet och inte i nån grumlig sjö. Många klagade på att det var så mycket vågor men jag tyckte det var perfekt. Hängde med fint i ett lugnt tempo men simningen avslutas med en smal passage där publiken står helt tätt intill vattnet och på första varvet blev detr en propp där, så på andra varvet kände jag att det här bär, så jag ryckte och simmade ifrån klungan jag följt och forsade fram helt ensam i kanalen... det blir ett sånt där positivt minne som man kan plocka fram (nu känns det tungt, men kommer du ihåg simningen i kalmar....)

så 4km simning avklarat på 1 timme 16 minuter. personbästa!varvade fint och ut på cykeln och kände direkt att magen inte ville hänga med riktigt. Så första jag skall inte besvära någon med att beskriva mina tankar från första varvet, men efter ett besök i skogen var problemet lämnat bakom mig... och jga kunde bara mata på. Nöjd men ändå förvånad över att det inte gick fortare. Men det blåste en hel del. Var dessutom ogrundat orolig över cykeln, men den och jag fungerade perfekt. åt och drack och trampade, åt och drack och trampade, åt och drack och trampade. Tiden löser upp sig tillslut och blir overklig. Man tänker inte en på timmar och minuter. Man tänker på siffororna och översätter dem till snabbt = bra, långsamt = dåligt och gör småjusteringar hela tiden. en växel upp, ryck förbi den här killen, ät en tugga, drick eftersom du åt, växla ner och trampa lättare... Tiden blir overklig men ändå det viktigaste som finns...

18 mil cykel: 5 timmar och 35 minuter.

Stannar och strecthar lite och skickar ett sms till klara i växlingen. Tar en minut men frå tillbaks det på ren feel good. Springer ut och det känns skitbra, alltihop. Från början till slut. Triathlon handlar inte om att vara snabbast, eller starkast eller mest teknisk. det handlar nog mest om att lära sig att lyssna på sin egen kropp. Känna igen signalerna den ger dej.
du skall ha salt nu, annars får du kramp.
du skall lyfta benen högre annars pallar inte knäna.
Du kan springa snabbare.
I en backe står en av sveriges bästa löpare och hejar på. han kommer med konstruktiva kommentarer till de som springer förbi: upp med knäna, rakare i ryggen - dsom en tränare för alla stackare som har gått i väggen. När han ser mig ropar han glatt: du är snabbast nu. fortsätt så så kan du vara nöjd hela året.
Jag tar det rådet. springer så hela vägen och ökar helt sjukt på slutet och är gråtfärdigt nöjd när jag går i mål.

4,2 mil: 3 timmar 41 minuter
Så mitt längsta trilopp blir det enda loppet som jag ahr mått bra hela vägen. Där jag aldrig tänkt att det här är helt meningslöst, frukstansv ärt jävla tungt och ont. Och nu som sagt, sitter jag i soffan med ett nöjt leende, ont i benen, svårt att hålla uppe huvudet och ser fram emot nästa lopp...

totalt 10 timmar 36 minuter.
det gav en 16:e plats av 250 deltagare i min klass
och en total 98:e plats av 570 deltagare i hela tävlingen, tillika SM i långdistans triathlon:)

Vad skall du göra över helgen?

2009-07-30T21:39:00.003+02:00

Just nu tänker jag så här:
Jag gillar att hänga med mina vänner
Jag gillar att resa
Jag gillar att äta
Jag gillar att musik

Och jag försöker tänka så här:
jag gillar att ha ont om det går över.
Jag gillar att fortsätta fastän jag inte vill
Jag gillar att göra sånt här...

Ah vad fan alltså. det tar emot redan nu - packa cykeln känns skitjobbigt. att gå upp tidigt för att åka känns ännu jobbigare. Men konstigt nog ser jag fram emot att köra skiten ur... mig... på lördag. Har tränat och tänkt så mycket på det här att nu är jag trött, laddad och förberedd som fan för Kalmar Triathlon och tävling på ironman distans. Dubbelt så långt som förra tävlingen, säkert mer än dubbelt så jobbigt.
Så nu finns det inte mycket mer att säga än gört gört, säger genomfört först på lördag.
tror att man se varv tiderna live på internet, förmodligen på
www.kalmartri.com
För att göra dem rätt lösryckta sifforna de kommer att visa lite intressantare så siktar jag på:

Första varvet på simning - här skall jag ta det lungt. En försiktig start och hitta draft så fort som möjligt. Inte hetsa...
Efter simningen (2 varv)- 1h 20 min. Klockan 08:20 lördag morgon
Cykel ut... snabbt in, snabbt ut
Första varvet cykel: vill ta det lungt. säg 2:00. Ca klockan 10:25
Andra varvet cykel: Negativ split 1:45min. Klockan 12:10
Efter cyklingen (3 varv) lie lugnare, ca 1:55
Löpning ut bör bli runt kl 14:05
Första varvet löpning oaaah, kanske tar det 1:50
Andra varvet löpning, sista biten kanske ajg kan öka. Hoppas det... 1:40?

Då går jag i mål på: 10:40, runt klockan 17:40.
Så siktet är under 11 timmar.

Hur var det nu man gjorde...?

2009-07-29T20:32:00.006+02:00

Lite semester från semestern.
Det finns olika sätt att förhålla sig till det här med dem som seglar "pappas båt".
Å ena sidan är det ett uttryck för att vara bortskämd, att inte kunna något själv utan lita på att någon annan gör grovjobbet medans man själv glassar och har frityrsmet i håret. Att man är en fjant.
Å andra sidan, jag var oerhört stolt när jag faktiskt fick låna min pappas båt under en vecka. Det räckte inte med att segla VM, att bli sjökapten, att vara kapten på stora segleskepp som skall klämmas in i små hamnar.
Nej, det krävdes att ackumulera allt detta, och ändå vågade jag inte ens fråga utan jag fick erbjudandet.
Så jag var jävligt stolt över att segla pappas båt en vecka på kusten, precis som alla andra gör.Och Dessutom har jag nog lovat Klara att jag skall lära henne segla ordentligt. och det är nog så att de viktigaste sakerna om segling lär man sig kanske inte ombord med mig när jag är på jobbet...
Så vi har tagit tillfället i akt och övat på riktigt viktiga sjögrejer:
Som att segla slalom bland tusen andra båtar.
som att hitta ankarplatser där man kan ligga ostört hela eftermiddagen och läsa deckare i sittbrunnen...
Som att hitta bästa platserna i överfulla hamnar...
Att hitta bästa hörnet att krypa upp i på kvällen, med sin deckare...

En uppsats om sommaren 2009

2009-07-27T12:41:00.004+02:00

Semestern är just nu inom ett ramverk som utgörs av klaras uppsats. Skulle jag ge sommaren 2009 rättvisa så kan man säga att vi försöker göra trevliga saker som samtidigt ger Klara arbetsro att skriva färdigt sin C uppsats.

Åka till Lysekil - och skriva
Åka ut till stugan - och skriva
Sitta regniga dagar i lägenheten - och skriva.

Och det passar mig utmärkt. Ingen känsla av att man kunde gjort något häftigare av sommaren.
Och klaras heliga arbetstimmar ger mig ett par timmars tid att träna. Och att tid att verkligen inte göra någonting mer än att blanda saft och koka kaffe.

Mellow Johnny

2009-07-21T23:19:00.002+02:00

Den välfötjänta semestern rullar vidare enligt planen. Nästa projekt efter sommartorpet är att följa ett idrottsvenemang, det gör alla har jag insett. Är det inte fotbolls VM så är det fotbolls EM. Och är det inte fotboll är det OS. det hör sommaren till.
Men fotboll och OS intresserar mig inte. Däremot måste jag säga att jag blivit fångad av Tour de france, så det här inlägget handlar mer om cyklar.

Touren i år börjar ta form nu efter två veckor, och med en vecka kvar. Hittills har alla kört taktiskt, försiktigt och tråkigt. Småpojkarna har fått ligga längst fram och leka så mycket de vill, favoriterna har bidat sin tid och tuggat på i klungan. mest spännande har varit fighten om gröna tröjan - alltså vem som har placerat sig bäst i poäng - med norska Tor Hushovd i hård ledning.

Men nu börjar det röra sig. på söndag är de i paris och alla säger att det är på lördag det avgörs. Sista dagen efter tre veckors tävling. Och det kan fortfarande hända mycket. Det är frågan om minuter och sekunder.
Jag tror Alberto Contador vinner. Han har tagit det så lungt och är så cool. Två gånger har har ställt sig upp och trampat sönder de andra. fulltändigt. precis när det behövdes. Och då gör han det så lätt att det ser ut som han trampar upp för garageuppfarten hemma.
Men jag hoppas på hans stallkamrat, den enda kändisen i världen jag faktiskt har förtroende för, Mr Armstrong. Han har inget att bevisa, alla vet att han vunnit allt. Men han är med igen - inte för att visa någon något, utan för att dra mer uppmärksamhet och pengar till sin cancerfond. Och han hymlar inte med det.
Och då får amn väl tro att det ramlar in pengar när han gjorde sitt helt otroliga ryck idag. Fy fan vads grytm det var. Han är värd sin placering. Men jag tror han blir tvåa i slutet. Och det är inget att skämmas över.

Men jag gillar Lance. Han får upp ögonen för bra saker. Han är inte bara en helt omänsklig idrottsman, han är också en stor inspiratör. Han ficm mig att komma över en skräck jag hade över att lära mig mer om cancer. Han berättade ärligt och rakt i sin bok om sin egen cancer och han gjorde det på ett sätt som inspirerar och stärker läsaren, inte honom.

Så innerst inne hoppas jag att på lördag, klockan fyra sisådär - då är det ha som är inspirerad och ställer sig upp och kör så hört att vevarmarna böjer sig... det vore sååå snyggt.
jag skall hejja som fan även om jag tycker det är pinsamt att sitta och kolla på när andra anstränger sig. Och pisanmt att heja på någon som inte hör det.

Sommartorpet på hjul

2009-07-17T21:39:00.005+02:00

I våras blev Klaras cykel stulen och som plåster på såren stannade jag hemma dagen efter, och när hon var på jobbet började jag renovera en gammal klenod som stått och samlat damm sedan hennes Morfar fällde ner stödet.
Blev ganska bra då, gjorde den ren och fin och klar att använda.Men nu, när sommarregnet faller och vi sitter i göteborg en vecka och filar på stora uppsatsen, har den blivit ett sommartorp för mej. Svettas dagarna i ända. Cyklar in till stan och frågar och köper. Först fick vi stå i badkaret eftersom allt skulle göras rent, men sen kunde vi flytta in till köket och mecka, lite närmre kaffebryggaren och vindunken.
Visst blir den snygg? Särkilt nöjd med styret - extra smalt och klätt i en uppslitsad cykelslang, finaste Conti. Och Klara lär vara nöjd med att ha fått mina gamla Bianchi hjul att rulla på.Och TV-makare: om Ernst Kriegstiger, Xzibit och alla de där heminredarna börjar fixa cyklar - då skall jag också titta.

Stekpannben

2009-07-13T20:31:00.004+02:00

Fick höra ett rykte om mig själv igår, nämligen att jag kan böja en stekpanna med bara händerna.
Kom hem tack vare vänlig skjuts som urartade till halsbrytande biljakt genom hela skåne efter min buss:) Och vä hemma kunde jag itne låta bli att försöka böja till vår lilla gjutjärnspanna. Den står ju mest i skåpet ändå.

Hur tror ni det gick?

triathlon för religiösa

2009-07-13T20:06:00.007+02:00

.Bild: Thomas Sigurdsson, www.Sportgalleri.dk

De som tror på att människan har en själ som inte hänger ihop med kroppen, något som lever separat från muskler, senor, nerver, signalsubstaner...
Förutom att de borde gå ut och ta en öl och se vad som händer med psyket när kroppen blir alkoholpåverkad, så skulle de kunna åka med på triathlon tävling.

Slängde in ett lopp till ganska sent i planeringen och for ner till Skåne och körde en halv ironman.
Simmade mina 1900m. Starterna är fortfarande hopplösa. Hittar ingen rytm bland alla armar och ben. Extra svårt den här gången för vattnet var hopplöst grumligt och inte ens när händerna fick sparkar av simmaren framför så såg man något annat än bubblor och gult ljus. Ungefär som att titta ner i en öl och försöka koncentrera sig.
Det bättrade sig tillslut och tiden blev bättre än tidigare
Bild: Thomas Sigurdsson, www.Sportgalleri.dk

Cyklingen däremot... den här gången har jag och nya cykeln slutit fred och blivit bästa vänner. Jävlar vad det gick undan. man skall ta det lugnt på cykeln, men psyket... Att svepa ner för backarna i... och susa förbi uppför. att bli positivt överraskad varje gång man kan räkna på tiden. Storhetsvansinne.
Då orkar man även om det är stehett och blåsigt. Då är det jävligt roligt.Fotograf: Daniel Breece

sprang ut helnöjd. Men efter fyra kilometer fick jag betala, blev liggande med kramp i båda benen på toppen av en fjantig liten backe. Fick kämpa.
Kramp första varvet.
Ont i knäna andra.
Spydde nästan tredje.
Mer kramp i fjärde varvet, men då var det fan i mig kramp i armen och det kändes så fel att jag nästan grät och funderade på att sluta när det var 1,5km kvar.
kan väl säga att jag inte direkt längtade till Kalmar triathlon, som är dubbelt så långt, i det läget.Bild: Thomas Sigurdsson, www.Sportgalleri.dk

Men nu till det fina. ge mig en kopp kaffe. Ge mig en flaska vatten. sätt mig ner i två minuter på gräset. Och jag hade varit tillbaks. Det är helt uppenbart nu att alltihop - krampen, smärtorna, illamående, oro. det handlar om det mest basic av allt.
Ni som tror på själen. Kör ett triathlon utan att dricka vatten och se hur det känns. Förneka sedan att själen hänger på kroppen

Gone fishing

2009-07-09T17:04:00.005+02:00

Fisket var ett nödvändigt ont slit för många knotiga gamla gubbar förr i tiden. För dem var säkert djupfrysta fiskpinnar den ultimata avslappningen och lyxen.

Nu är det den ultimata lyxen att inte handla maten på stora snabbmarknaden, utan att ha tid och möjlghet att fiska den själv.
Så nu sätter jag ett kryss i rutan "ultimat lyx". Check.
Och nu är det avslappning som gäller. Känner verkligen att jag behöver det här inför hösten, som kommer att bli hektisk, och efter... ja tio år utan en ledig sommar.

Som bakgrund tycker jag vi skall ha...

2009-07-04T21:59:00.003+02:00

Får säga att det jag tyckte det var lite taskigt av varvet som låg bredvid Tordenskjölds festplats, att de inte kunde flytta lite båtar eller täcka för dem eller nåt. Lite märklig fond för ett skådespel som skulle utspela sig på 1700 talet med ett seismikfartyg.Men en eloge till arrangörerna för att man fick en salut avlossad varje gång man gick till kaj. BÄsta trossförarna ever...

Dansk och svenskjävlar

2009-07-04T21:35:00.004+02:00

Jag hängde aldrig på tåget som hade Kina som slutstation. Istället satt jag, muttrade om dränerade föreningar, båtar som inte kunde segla och svindlande budgetar. Tyckte synd om dem när de skulle göra jippo av avseglingen men fick inse att det var jag som hade fel när havet kokade av spänning när de gav sig av...
flewr och fler vänner försvann ut på den där båten, och jag drog nytta av det och fyllde upp luckorna de lämnade.
Och nu har jag äntligen insett vilken publikmaskin hon är egentligen. När de kommer in till kaj så stannar allt annat. Kanonerna dånar, folk klättrar och klänger och det liknar inget annat.

Och en så stor båt med så stopr besättning ombord. De måste alltid vara några goda vänner ombord, några man vill lära känna, några man känner lite grann, några man som känner någon som man känner, någon som känner till dej, någon som undrar något och någon som vill ta en öl.
Det var tryggt att ha dem på samma sida i vårt fingerade slag mot danskarna på Tordenskjöldsdagarna. De var ändå störst.
Och vi var snabbast.
Kändes som att vi borde ha vunnti slaget, till och med vår danska kanonförare skrek "DANSKJÄVLAR" för full hals till sina landsmän i krutröken när vi låg på¨linje och sköt sönder varandras trumhinnor

Skall vi äta kakorna, eller skall vi ha dom kvar?

2009-06-30T12:40:00.005+02:00

Det är ingen ränta på kakor.
Det är ganska typiskt att alltid när man har hunnit sparka igång ett kontaktnät, hunnit hitta sina vattenhål och löparrundor - då är det dags att gå.
Har en lång lista med ställen att gå till i Oslo nästa gång i alla fall...

Men som alltid, när man har kastat loss, kommit iväg och solen går ner eller upp utan att man tänker på vilket det är, då är det som bäst att vara till sjöss.

Regn är bäst efter solsken

2009-06-25T11:08:00.009+02:00

Gårdagen gick till så här:
Vaknade. Befinner mig i Oslo, i skepparhytten på Lady Ellen.
Springer en runda. Känns trögt men det har inte börjat regna än i alla fall.
Kommer tillbaks ombord och välter en mycket stor prydnadsflaksa. Glas överallt.

Skall fylla vatten. Brunnen är paj när matroserna rullat ut 100m slang. Men det har inte börjar regna än.
Skriver utklareringsdokument och går upp med dem till tullhuset. förvånad över att det inte har börjat regna.
Ombord igen. Kan inte kasta loss som planerat. Matlevrantören har... glömt bort oss. Han bad om ursäkt. Och det regnar faktiskt inte.
Räkorna vi tillslut får är av fel sort. Gästernas jordgubbar har inte kommit. Avgången ytterligare försenad. Men inte ett moln så långt ögat kan nå.

Får äntligen kastat loss. Eftersom det är transport resa ikväll har halva besättnignen mönstrat av för ledighet. Så vi är halva arbetsstyrkan och har bara dubbla charters idag innan det är dags att lämna oslo för i år.
Halva styrkan - dubbla stressen att duka, städa, kvajla. Men vi behöver faktiskt inte kapellet över däck. För det regnar inte. än.

Gästerna kommer ombord. har tydligen blivit lovade att bli avsläppta vid en kaj som jag inte känner till. Brukar aldrig gå bra.
Det gör det inte. Skickar en båt i förväg att loda, det är för grunt. Känner lite på bottenleran med kölen också. den är där, otvivelaktigt.
Blundar och tar ett tugga av det sura äpplet. Vi får köra iland alla 80 passagerarena i lillbåten.
Men passagerarna är glada, för det regnar i alla fall inte.
Blir två timmar försenade av att skeppa passagerare och köra tillbaks för att hämta nästa gäng. Kör slalom mellan söndagsseglarna som alltid fyller Oslofjorden (båtkörkort någon?) med svartrök bolmande i skorstenen. Allt skakar av motorn sm går för högvarv för att hinna in i tid att hämta nästa gäng. Ingen motvind. Inget regn. inget hagel. Börjar höja på ögonbrynet... kommer det inget regn snart?

Gör mitt livs snabbaste tilläggning en kvart försenad. har haft folk på kajen som roat dem. Och solen skiner ju, inget regn - så de verkar nöjda och glada.

Börjar stressa av. Men på den där kvarten vi var sena har middagsbukten - där alla ankrar för att äta middag, inkl. vi - hunnit bli helt fullpackad. Ser ut som båtmässan i göteborg ungefär. Så är det när solen skiner och det inte regnar, då skall ALLA ut.
Får ankrat en bit bort. Allt rullar på. Solen skiner, alla är glada. Så glada att ölen tar slut. Det händer aldrig när det regnar. Konstigt egentligen. Folk dricker mest när de inte har anledning. Lite regn hade suttit fint nu...

Snabb studs på kaj. Har ingen egen kajplats nu eftersom vi skall gå, så en annan båt väntar på mig utanför... Passagerarna vill inte gå av. Vill gärna stanna. Nu när vi kan hämta öl. Och väderet är ju så fint idag...
Får av passagerarna. Förhalar till vår kaj för att lasta bilen med allt onödigt för nästa resa. Alla pustar ut. Vilken jääävla dag. vad har inte krånglat?
Men samtidigt - vad löste vi inte?

Konstigt att när vi efter två veckor äntligen hade tur med vädret, då hade vi otur med allt annat.
Jaja, vi har hunnit vänja oss vid regn i alla fall. Så när det inte finns där, då saknar man det nästan...
Det vackra Osloregnet..

Zen and the art of muscular maintenence

2009-06-25T10:06:00.004+02:00

Ja nu är det vekrligen dags med en uppdatering...
Först vad är det jag går runt och tänker på om dagarna.
Nu har jag börjat ladda, på allvar, inför Ö till Ö i september.
Ö till Ö är en tävling som jag har sneglat på under ett par år, precis som med Ursvik Ultra. Och sen ett par månader är jag också anmäld.
I korthet går det ut på att man i tvåmannalag skall ta sig från Sandhamn till Utö (i stockholms skärgård). Man skall springa över en jäkla massa öar, och simma mellan dom.
Ungefär tjugo öar blir det på hela sträckan. Totalt 4 mil att springa och 1 mil att simma. Dessutom en transportsträcka på cykel (1,5 mil) för upplägget de körde från början, att springa den sträckan också, knäckte alltför många deltagare.
Loppet går som sagt i september, och då börjar det bli kallt i vattnet igen så våtdräkt är ett måste. Och eftersom det är så många i och uppstigningar ur vattnet blir bytena där viktigt. (40 ggr i och ur. Tar det en minut blir det nästan timme ju...). Därför tror jag på enkelhet - springa i våtdräkten, simma i skorna. Har börjat expermintera och kan konstatera att:

Det är inga problem att springa långa sträckor i våtdräkt förutom att folk tror att man är galen. Fast rätt många tittar rakt fram och låtsas som att de inte ser en:)

Jo - problem. ett. Dräkten skaver som fan. Har ett stort och köttigt sår på halsen nu och vet inte hur många gånger jag fått frågan "vem gav dej det där sugmärket..."
Det är ett problem jag måste lösa.
Fungerar över all förväntan att simma i löparskorna. De suger knappt upp nåt vatten alls, så det fungerar att springa i dem sen också:)

Nästa projekt blir att simma med packning.
Och att simträna i öppna havet är så oooooootrooooooooooliiiiiiiiggt mycket bättre än att trängas i omköringsfilen med en massa plaskande och sprattlande... medmänniskor... i badhuset.
Att vada ut, sträcka på sig och hitta sin rytm. Att sväva fram i det klara, kalla blåa med vattnet porlande runt pannan - det är zen.

Oh. My. God,

2009-06-07T22:56:00.007+02:00

Idag var det GBG triathlon.
Shit alltså... det var verkligen en pärs. Och inget vidare gick det heller.
Gjorde en hel del missar. som t.ex
Värmde upp med att cykla dit. Visade sig vara 5,5 mil dit.
Cykeln var nog inställd på att bara köra tävlingens 4 mil, för den protesterade och krånglade av sig viktiga delar. Som vevarmarna en bit in i tävligen. Trodde jag skulle få bryta men cyklade fööörsiktigt (rullade bara långa sträckor t.ex.)och längtade verkligen efter att få ställa cyklen och börja springa.
Och simingen gick bättre än väntat. Det var svinkallt och jag fick andnöd första varvet och tyckte jag har valt världens dummaste jävla hobby. Men det är väl det som är tjusningen, hittar man rytmen och solen börjar skina mår man så jävla bra igen. Och man mår så jävla bra av att inte falla för frestelsen att bara lägga av.

Alla dagar har sitt eget bästa. Och idag var det en 49:onde plats

(1500m simning- 31 minuter/ 4mil cykel - 1:21/ 1 mil löp - 46min, totalt 2:41. vinnartid ca 2:00)
(tack ernst för bilden)

On the rocks

2009-06-04T00:00:00.002+02:00

Det känns nästan lite löjligt att säga det…
Men jag förknippar verkligen Stockholm med svalbard. Varje gång guiden vill gå iland undrar jag vem som skall bära vapnen. Inför varje landning spanar jag av terrängen för att se efter vita fläckar i terrängen. Blir nervös när någon börjar lämna gruppen för att gå själv, då får jag verkligen bita mig i tungan.
Och extra obehagligt blir det förståss när det plötsligt rör sig nåt vitt inne bland stenarna när vi kommer gående.
Tur vi inte hade vapnen med oss då, för jag hade skjutit direkt. Och det hade väl blivit ett djävla bräkande om jag hade satt en slugg i en fårskalle… med all rätt. Att vara triggerhappy är inte alltid en bra egenskap på pensionärsresorna.

Men det här får bli årets vita pälsdjur. Inte så dramatiskt om man inte är väldigt allergisk.
Och den enda isen vi krossar, den går direkt i gästernas whisky.

för att locka fler kvällstidningsläsare...

2009-06-03T23:52:00.006+02:00

och appropå tidvattnet..
de har dessutom öar som måste ha två namn.
Lewis and Harris.

På lågvatten är det bara en ö, men på högvatten täcks en dal med vatten och de blir två.
“Sometimes I´m Lewis - and sometimes I´m Lewis and Harris.”

Och jag kan inte låta bli att väcka frågan, med alla dessa fallossymboler i naturen, och med tanke på "island of lewis and harris"... varifrån kom namnet på platsen "the butt of lewis"?

Schizoland

2009-06-03T23:34:00.005+02:00

Som att sälja sand i sahara och att sälja is till en eskimå.
Att dyka i skottland.
Var och varannan timme kommer ju botten upp så kan man gå runt och titta på grejerna: tången, fiskarna och vraken. Utan att behöva släpa på tunga luftpaket och snubbla på simfötter.
Idiotsäkert.

Tidvatten är ganska häftigt, är både glad och lite besviken över att vi inte har det här hemma. Glad för att det är himla omständigt.

Och glad - och besviken - för det blir nog aldrig riktigt besvärligt i sjön innan man blandar in tidvatten strömmar. Säga vad man vill om hur stökigt det är vid måseskär, hanöbukten, söder om gotland osv.
Kommer körande i fullständigt bleke, i helt platt vatten och speglar oss i ytan, när sjön reser sig ett par hundra meter fram. Från plattvatten - till en och en halv meters brytande sjöar. Hundra meter längre och det lägger sig platt igen.

Släng in ett par meters dyning där och det blir helt livsfarligt.
Och så som goda kryssningsoperatörer, är vi inte där då:)

Fler ledtrådar

2009-06-03T22:41:00.002+02:00

Rätt gissning är:

Påmönstring i Oban.
Misslyckas med att ta sig till St kilda och blir inblåst på Hebriderna
Tar sig rullandes upp till Pentalnd firth
Ett par dagar på orkney.
avslutas med att köra över nordsjön till bergen.

Och allithop på gamla fina Stockholm innan hon drar upp till svalbard och jag skall inte med i år.
Skall nämligen försöka vara ledig i sommar.

2009-05-25T12:45:00.002+02:00

nu får ni gissa var jag är...

Blue line fever

2009-05-17T00:19:00.005+02:00

Sprang göteborgsvarvet idag.

Laddade upp med att skriva en tenta i omvårdnasdokumenatation. Satt i tights och stödstrumpor, käkade enervit tabletter och formulerade omvårdnadsmål och skrev om slemsugning...

Sen fick jag rusa från tentasalen till starten, blev väldigt uppvärmd.
När starten gick och jag tog första steget kände jag krampvarning i höger vad, direkt. fan alltså. släppte aldrig riktigt men jag var inte säker på om jag skulle kunna hålla tempo förräns på avenyn.
KLarade inte mitt önskemål... sprang i en sen startgrupp och fick springa slalom heeeela vägen.

Men jävlar alltså: jag tror jag vann min startgrupp. Bara en sån sak.
Och fick plats 555.
Av 50000 tävlande.
Så den där minuten till min önsketid, den skiter jag i och är bara väldigt nöjd.

Vit choklad

2009-05-11T22:00:00.005+02:00

En bit till i chokladasken om mitt liv. Detta var en sån där gräddigt stor bit. Kanske vit choklad hade varit passande som beskrivning...

För visst skrev jag att jag satt på ett tåg till norrland i ett inlägg för inte allt för länge sen.
Och så hamnade nästa inlägg i skåne...
Alltså missade ni något på vägen:) Men så här var det:
det var helt fantastiskt att vara i norr ett litet tag. Tyvärr alldeles för kort men jag kan minns hur jag satt lite småsnurrig på intryck på torget i Åre och tänkte jag fuckar havet och flyttar hit upp istället. Bor i skogen och spelar psykrock och odlar skägg.
Kanske köper en skoter.
Ambulans på snöiga skogsvägar.
Var faktiskt där i havets tjänst för att kolla om vi kan samarbeta med SLAO som utbildar fjällräddare och pistörer och hade skitkul. Klart bra, rekommenderas. Käkade middag nästan på natten för att hinna med en topptur efter sista lektionen i reponering.

Så verklighets nära...

2009-05-07T20:52:00.005+02:00

var i all korthet och tittade på danska SAREX övningen innan vi körde vår kurs i dagarn. SAREX är en internationell övning med enheter från länder som gränsar till östersjön som deltagare. Danskar, svenskar, tyskar, finnar, ester, polacker.. allt i en salig röra av olika sorters flytetyg och dålig engelska.

Var mycket imponerad av upplägget och engagemanget från danskarna och grämde mig lite över att jag var tvungen att åka innan sista dagens övningar.
på natten, efter middagen, gick larmet skarpt och hela övningen avblåstes för att få ut alla att leta efter en polsk fiskebåt. Flottan gjorde ett jättesök och fann bara vrakdelar och tom överlevnadsutrustning. Tragisk, men fem polska fiskare befaras ha förlorat livet i samma vatten som vi övat på.
Det är en bitter smak av att nu börjar säsongen på allvar.
Nu är det snart färdigutbildat.
nu skall vi inte störa stationerna mer, nu skall ni få göra er grej.
När vi hade utvärderingsmöte på kontoret idag började det pinga i mailboxarna på våra uppslagna datorer. Allihop får mail direkt från sjöräddningscentralen när någon av våra enheter larmas ut. Det är en kuslig känsla ibland.
Bästa stället att följa svensk sjöräddning är dock öppet för alla. på Sjöräddningscentralens (MRCC) hemsida loggas alla larm live. De söker för fullt där uppe just nu. Kanske är det årets första dödsfall här i hemmavattnen?

Världens största toalett, var ligger den?

2009-05-06T13:16:00.005+02:00

Jag måste passa på att be om ursäkt för min dåliga humor till de som råkade vara närvarande...
Avslutade kursen med två riktigt hårda scenarion för de deltagarna. Ringde ut en övningslarm klocka 02. Antar att inte många hade sovit särkilt gott den natten eftersom de visste att något skulle komma.
Vi kämpade med tider, däckbåtar, ankring av föremål och allmän upphetsning under tiden för att få allt i ordning. Satt själv i en ankard eka och kände hur vinden ökade, hur sjön växte och när ljusen från söket började svepa över vågtopparna började det regna. Det var maffigt vill jag lova. Det kändes nästan otäckt realistikst när krattan svepte förbi en bit bort utan att se oss först.

Efter att ha vrålat bort min röst... (hjääääälp, hjäääälp hjääääääehhllllp!!!) tog nästa scenario vid, och här skulle jag agera räddningsledare. Styrde ett sök söder om ven och jag vet jag vet jag vet...
att sitta i torrdräkt en hel natt, mycket kaffe och mycket vatten. Man blir kissnödig. Och det kan vara svårt att lösa i en guppande båt. Så klite mot principerna som styr ett verkligt eftersök så lät jag båtarna besöka land en liten stund för att på begäran gå på toaletten.

Och efter att de något senare hade hittat livflotten vi lagt ut, och efter att de hade brottats med nästa Oscarsvinnare Kristoffer en stund var det dags för samling och genomgång.

Redogjorde för mitt case och kände mig tvungen att kommentera toalettbesöket. Liten sak, men om man inte är beredd att kissa från båten, hur skall vi då bedriva sjöräddning? Mina ord som jag valde var:

- och enligt min personliga åskit så seglar vi runt i världens största pissoar ...

Förökste där och då snabbt säga att jag intee åsyftade öresunde med detta, utan havet som sådant. Att havet alltid spolar, att det är ganska hygieniskt o.s.v. Är inte säker på att det gick riktigt fram till alla...
Jag tycker Öresund är otroligt vackert! Särkilt på natten när det är fullt av engagerade och fantastiska människor:)