Vi var i landet 1984 och gillade det (och det får oss att må illa)
Av Anna

Nu är vi hemma Jens och jag. Och får frågan - hur var det i Burma? Var det bra?
Vad ska man svara? När resan BÅDE varit en resa till ett livs levande koncentrationsläger/utrotningsläger och alldeles, alldeles underbar.
När människor varit så trevliga, maten så god, naturen bäst i test.
När vi har badat i bengaliska kusten, cyklat sönder oss, cyklat oss lyckliga, hälsat på minst en miljard barn, ätit fish hot and sour 93 gånger, fått vänner för livet. Och en spark i magen som får oss att må illa.
Finns 1984 på riktigt?
Kan vi ha varit i landet 1984 och gillat det?

Kan ett land flytta en huvudstad från en dag till en annan utan att informera folk i landet om det?
Kan en regering bara vara tillgänglig via ett faxnummer i flera månader?
Kan folk få tre års fängelse på ris och vatten för att de lyssnar på fel radiokanal. För sitt eget bästa?
Kan största hotet mot regeringen - demokratins förkämpe och folkets hopp - samtidigt vara älskad och vördad av militärdiktaturen?
Kan en regering när de väl släppt ut sina fångar ur fängelset se till att de har det bra ekonomiskt - så att de äter ihjäl sig? (alla dessa demokratikämpar är giriga. De dör from eating rich food) Kan landets enda engleskspråkiga tidning skriva vilken skit, vilken progaganda som helst? Som om ingen sanning finns?
När allt ställs så upp och nerpå tillräckligt mycket ger hjärnan till slut upp. Ingenting är sant. Allt är sant. Svart blir vitt, vitt blir svart och all ologik så logiskt att ett rykte blir sannare än fakta och en sån sak att en vit elefant i djungeln kan ändra landets framtid känns helt naturligt.

I 1984 är huvudpersonen anställd till att skriva om historien så att den passar nutiden.
I Burma läser man om landets historia fram till 1967 när militären tog makten. Sen tar den slut.
I Burma är det svårt att komma in på det tekniska universitetet. Många vill - få lyckas.
Men studenter där tror att Amerika är ett land och USAs president är president över hela landet.
I Burma förvränger man inte historia och fakta. Man förtränger dem - låtsas att de inte finns.

Här är Jens och mitt sista dygn i landet som hette Burma, som heter Myanmar. I huvudstaden som hette Rangon, som heter Yangon - som vi under natten fick reda på inte var huvudstad längre.

Vi hängde på Savoy hotell.
I "Boken" stod det att det var där alla expats hängde på onsdagar. Det stämde. Alla och alla - det var kanske 20 personer som försökte leva kolonialt. Suktandes efter gemenskap och lite västerland.Vi drack gintonic och tittade på. Lyssnade på "jazz"bandet - ett burmesiskt par som spelade lite schysst bakgrundsmusik. Hon var mest lite blyg och sjöng bredvid micken så att det inte skulle höras.
Sedan kom den tyske ambassadören.
Då blev klackarna i taket och tyrolerhatt och alla dansade i ring.

Jag gick på toa. Den var så vacker toaletten. Den snyggaste toarullshållare jag sett. (och nu tror många kanske att jag skojar, men det gör jag inte. En fantastisk toarullshållare, bör jag påpeka). Dörrhandtagen var hantverk.
Och så mörkt trä, vitt kakel. Marmor. Små handdukar. En känsla av lyx så subltil att jag blev helt harmonisk.
Gick in till Jens och sa:
- Shit, skit i alltihopa. Skit i rätt och fel och kolonialism och utnyttjade burmerser. Har du varit på toa? Den är såååååå snygg. Jag skulle vilja leva så här.
Och så drämde jag i mig en gintonic till.
Vi betalde 4 dollar för en gintonic. Inte mycket, kan tänkas. Men på ett lokalt hak betalar vi 4 spänn. Skillnaden skulle kunna jämföras med att betala 50 eller 350 här hemma....

Jag mår illa nu. Sa jag sådär? Ja, och jag kommer ihåg känslan. Att jag menade det. Och inte. Man tror att man är en god människa - fläckvis i varje fall. Och så åker man dit tankemässiga på några vackra detaljer. Blixtsnabbt blir man partiellt blind. Stum. Döv. Korkad.
Jag går händelserna i förväg. Men ni kommer att förstå.

När festen var över på Savoy fick vi tips om vart vi kunde gå vidare - till BME1.
- Är det ett bra ställe, frågar vi?
- Go and have a look, säger en engelsman. This is as cloose the burmes gets to the world.
Han är föraktfull och hans apraka kompis dämpar honom.

Väl utanför blir vi stående. Inte en bil, inte en taxi, ingenting.
Då kommer ett riktigt vrålåk. Säkert den dyraste bil jag någonsin åkt i. En såndär värstingjeep som är stor och mjuk och......

Det är den aprake engelsmannen som kör.
Vi är livrädda. På övergivna avenyer kör han precis hur fort som helst - sneddar över på motsatt körbana i svängar - och håller ett krampaktigt tio i två om ratten.

Plötsligt stannar han och säger:
- This is as cloose I can drive you.

Han släpper ut oss framför några vägspärrar mitt i stan. Där får man inte köra förbi. Inte cykla, bara gå - på rätt sida vägen.
Några poliser/militärer ser till att allt går rätt till. (de är kanske 6 stycken??)

Det är där hon bor - Aung San Suu Kyi. Nobels fredspris i husarrest. En av demokratins stora förkämpar i Burma, och nästan den enda av dem som fortfarande lever.
För hon är ju dotter till han som befriade Burma från både engelsmän och japaner.
Och han var militär och landets största hjälte.
Så fastän Aung San Suu Kyi är det största hotet mot militärdiktaturen kan de inte göra sig av med henne.
För då skulle de 84% som röstade på henne och hennes parti 1990 löpa amok?
För att då skulle kanske även många av militärerna löpa amok?
För att....man vet inte.

Två gin-fyllda turister traskar hänfört förbi Aung San Suu Kyis trädgård. Fast på andra sidan gatan. Och vi vet, känner på oss, att det inte är passande att titta åt hennes håll.
Inte med sex maskingevär runt omkring oss.
Vi får frågan vart vi ska - och vi säger till BME1 - och vi släpps förbi.

BME1 ligger kanske 100 meter från Aung San Suu Kyis hus. Hör hon kanske musiken?
Det är inte vilka burmers som helst som har råd att gå dit - kanske bara militärens barn?

Där inne spelade de house eller, jag är så dålig på musik, men sån där musik som det är på engelska nattklubbar. Utan sång. Där folk bara står och skakar och är lyckliga. Hånglar med en stolpe.

Det var rätt så pinsamt. Inga som skakar och är lyckliga. Inga som hånglar med en stolpe. All denna musik - ljus, privata kypare vid borden vid dansgolvet - och några stackare som stod rätt upp och ner på dansgolvet och såg lika dansanta ut som vi gjorde på Orust när jag gick i nian.

Vi åkte hem.
Och dagen efter åkte vi hem, på riktigt.
På flygplatsen i Bangkok köpte vi ett gäng böcker.
En av Aung San Suu Kyi - en om Aung San Suu Kyi - en reseskildring från en kille som vågat prata med människor - och en bok om Karen - folket. (ett folk som bor alldeles på gränsen till Thailand - på den tarmen som går ner mot Phuket).

Och på planet hem blev vi helt tysta.
Lästa.
Rös.
Chockade.

Så här är det.
Alla i Burma är förtryckta - burmeser, karen, shan, mon. Alla.
Men det begås folkmord i burma.
Mot karen (kanske den värsta sedan judeutrotningen, och den pågår nu).
Och alla folkslag är mer förtryckta än burmeserna.

Och av någon anledning är det bara burmeser vi har lärt känna.
När vi var i Shan State lärde vi känna burmeser, inte shan-people.
När vi var i Kayrin Stat lärde vi känna burmeser, inte kayrin-people.

Det var en fantastisk resa.
Men det är svårt att komma hem.
Och jag kommer fortfarande ihåg känslan från Savoy hotells toalett - den totala lyckan.