Gamla meriter är inga meriter

Har äntligen börjat känna igen min kropp. Den brukar inte gilla att ligga still och göra inget, har försökt komma igång flera gånger men det har blivit ett pass och sen orkar jag inte köra nästa. Varje pass har varit unikt och inte fyllt någon plats i det stora tomrummet liksom.
Men det har i ärlighetens namn inte gjort så mycket. Jag har levt gott på att minnas vad sommaren innebar, och att springa en mil känns så jävla futtigt när jag tänker tillbaks. Så var det efter Ursviks Ultra också... det tog ett år innan jag fann någon glädje i att springa en enkel timme, skallen var liksom inställd på åtta - nio timmar och sparade väl förmodligen på belöningshormonen.

Här är i alla fall två filmer från Ö till Ö. Micke, Matilda och Klara är med. JAg kan se mig själv blinka förbi en gång men det är som attdet aldrig har hänt mig. JAg ser filmen och känner ingen direkt stolthet eller visshet. Då är det dags att komma igen och göra. Inte bara snacka om vad man gjort. Så kolla gärna filmerna - men sen ses vi i spåret eller?