Ibland när jag går på stan slår det mig hur mycket sopm pågår runt omkring en, som man aldrig vet något om. Jag har bott i tio år i göteborg och fortfarande blir jag förvånad över att kunna gå en dag på stan utan se en enda människa jag känner igen. Kanske är det för att jag är uppvuxen i en liten stad som jag känner så. Tänk vad mycket som händer bakom väggarna vi omger oss av.
Tillbaks i skolsystemet sen en månad tillbaks. Gör en resa som är minst lika spännande som någon till andra sidan jorden, men det här är hemma i göteborg. Det spelar ju ingen roll var på jorden man befinner sig, det som avgör om en resa blir lyckad eller inte det är kontakten man får med människorna, och i andra hand vllka perpektiv man får på sin egen tillvaro. I tredje hand kommer allt det där andra – solbrännan, längden på flygresan, hotellet. Eller?
Så nu gör jag en backpackertripp genom tillvaron i Göteborg. Har krupit runt på golvet och träffat alldels nya människor, mött deras föräldrar och lekt med leksaksbilar på barnavårdscentral.
Nu far jag runt och möter de gamla, den ena skrynkligare än den andra med hemsjukvården. Det ger perspektiv, och man får verkligen träffa och knyta an till många människor, bakom väggarna.
No comments:
Post a Comment