Nu är det åka av

skrivet i januari


NU har det äntligen börjat!
Nu är jag inne i verksamheten och jag vet inte riktigt vad jag skall säga och skriva.
Det kanske inte är så viktigt heller: Såklart känns det skitbra. Men inte så där sprudlande heller. Tvärtom, ganska allvarligt. Vaknar på morgonen och tittar mig i spegeln och tänker att nu är det fan i mig du som kommer hem också. Det är härligt och viktigt att detta är på riktigt. Hela tiden. Vi är tre stycken nya killar som skall bli ytbärgare. Härligt lika varandra är vi också, kanske inte så där uppenbart men ändå väldigt tydligt. Vi är två som drömt om det här i snart tio år, en som halkat in på bananskal. Två är triathleter, en är det inte. En är lång, två är korta. En brandman, en anestesisköterska och en sjöman - vi har massa att lära av varandra!
Men en sak har vi gemensamt och det är att vi inte har varit ytbärgare i försvaret, vilket i princip alla före oss varit. Vi måste alltså lära oss själva grejen från scratch.

Har kört ett par veckor nu och det trappar upp hela tiden. Inlärningskurvan känns sjukt brant. Första veckan var mest social, men den andra rivstartade. Grunderna går såklart igen hela tiden, men samtidigt gör vi hela tiden något nytt. Efter andra dagen i luften var jag tvungen att klia mig i huvudet och tänka efter – var det verkligen igår vi gjorde det här för första gången? Känns helt orimligt efter att ha varit som Bambi på hal is vid de första sättningarna på fartygsdäck till att börja kombinera metoder och fatta vad man håller på med.
Veckan slutade i alla fall med respekt efter att ha gjort sättningar på gamla fina Ilse uppe på Käringön i en fin kuling. En klämd pung, en rygglandning och ett platt fall var reslutatet och sen var det skönt att första nybörjarveckan var över…