trettio mil

Möter de första cyklisterna i bilen på väg till motala. De har redan startat och vevat de första milen, deras bakar börjar förmodligen känna av en viss smärta. Vi, jag och Direktören, sitter fortfarande i bekvämma justerbara bilsäten och om några timmar är det vår tur att sätta av ut på samma runda. Runt Vättern.
Har inte tränat tillräckligt under våren för att göra bra ifrån mej. Men cykling och jag fungerar bra, så jag satsar på att köra i utgångläget utan träning, utan kolhydratladdning och utan fokus.
Men när polleten väl trillade ner där i bilen, med hundratals svettiga cyklister i parad utanför vindrutan, kändes det skitbra! Ingen idé att oroa sig när man vet att det kommer att bli jobbigt och göra ont. Då är det bara att koncentera sig på att ta sig fram. Och att slappna av och ha det skönt och trycka i sig pasta sittandes i bakluckan på bilen medans mörkret faller...

Hade fått starttid klockan 01:02. Lagom uppjagade av en lång rad roliga små missöden: en av oss hade glömt startbevis och den andre av oss lyckades glömma sina... cykelbyxor! Haha, vilken syn:) undra om man hade fått starta utan brallor och bara benvärmare!?
Oavsett inget som inte var omöjligt att lösa, inte ens en sista lyckospark i röven i form av en trasig camelback och tre liter sockerlösning som sakta började rinna ner för min rygg med trettio sekunder till start. Hann koppla ur den, slänga upp väskan på ryggen igen och klicka skorna i pedalerna - och sen var det bara att börja trampa.

Jag tror det dröjde en halvtimme innan jag fick vittring. Allt blir diffust runt omkring en, det finns bara hjulet framför dej - det som du vill ligga tätt tätt inpå för att slippa vinden, för att bli dragen.
Inte släppa koncentrationen för en sekund, och trampa trampa trampa trampa trampa. Hjulen väser mot asfalten, baklyktorna ringlar som ormar mil efter mil genom natten. När solen ger lite svagt ljus och jag för första gången kan se cykeldatorn fattar jag att tempot räcker för tio timmar. Och då glömmer jag helt foton (kameran var med runt) trot att det var fantastiskt vackert. Glömmer helt att vänta på direktörn, och han säger bara "kör" när jag vill öka... Så jag ökar och drar.

fina upphovsrättsskyddade bilder från själva loppet kan ni se här">

Natten är fantastisk, en av de bästa sakerna jag gjort på cykel.
Dagen är jävlig.
På slutet är det mest tanken på att det vore skönt om det kunde ta slut någon jävla gång som håller farten uppe. Men det är så det är med långa distanser.

Är aldrig särkilt taktisk, vill köra mitt eget lopp och är inte särkilt trogen någon klunga. Ligger länge på rulle med en två meter lång stenhårt cyklande dansk, men vi tappar bort varandra efter att han kör sönder en eker. Hittar varandra igen och drar, vilar, drar, vilar, drar i ett par timmar till innan vi tappar bort varandra igen när vi skall fylla vatten. Lite synd men jag inser att jag inte kommer att hinna under tio, men det blir inte långt ifrån om jag bara orkar fortsätta i samma tempo...
Hittar med 4 mil kvar ett annat gäng danskar som jag hakar på. Den här gången är det en hel klubb och de har stenhård disciplin. Inser att det är precis det jag behöver nu. Jag måste vila bakom dem och låta mig dras. Ligger tryggt bakom dem och trycker i mig glukos och laddar upp för spurten, och med en halvmil kvar ställer jag mig och trycker på för allt jag har. De måste ha haft exakt samma taktik för deras spurtare ställer sig upp han också och snart står alla upp och kör så hårt att det sjunger i öronen...


Jag trivs bäst i uppförsbackar och när vi tar oss an det som måste vara sista backen, med tre kilometer kvar lämnar jag definitivt danskarna bakom mig och det är väl därför jag forfarande ler när luften går ut mitt framdäck och jag ser alla de jag kämpat mig förbi senate timmarna, alla klungor jag hängt på, dra förbi en efter en medans jag frenetiskt pumpar i lite luft för att rulla några hundra meter till gång efter gång.
Efter kanske fem pumpstopp hör jag speakern och skiter i alltihop. Spurtar in på bara fälgen och landar på 10:35 och känner mig bara nöjd.

Blir liggande på en gräsmatta sen, i solen, med en öl och pastasallad. Tar tre timmar att äta upp den.
Hela parken är fylld av cyklister som förmodligen njuter av samma känsla av psykisk testbild och eld i baken.

Och om det blir en runda till nästa år, då skall jag ha tränat mer. Och vi skall vara fler. Och vi skall vara samtrimmade och det skall gå på under tio timmar.
Fast en punktering två kilomter från mål, det är helt OK. När jag satt där och svor och pumpade, kom det en åskådare och erbjöd mig att låna hennes cykel (med korg och stänkskärmar) sista biten.
"Hade jag varit du hade jag nog sparkat på cykeln" sa hon, men jag tror nog att jag hade plågat cykeln mer är den hade plågat mig. Det var ju den som gav upp först, inte jag!