Newline offroad Duathlon

Förra helgen anordnade Gbg´s finest Triathlon väst en sista hösttävling i duathlon form. (Duathlon innebär att simningen ersätts med ett löpmoment, så man springer-cyklar-springer). Hade anmält Martin och mig och kände mig ganka stark i början av träningen. Men när intervallerna blev hårda kunde var jag tvungen att stanna och kräkas. Sprang sista 2,5km intervallen på 11:30 några dagar innan loppet, och då tog jag i. Blev lite nervös, kändes det bara bra för att jag tog det lugnt.
KOllade lite på mina tider från träningsrundorna och jämförde med förra årets tävlingstider och satte i halsen. Det är klart att en del är heltidsatleter, och deras tider är så löjligt korta att det är rena skämtet att tänka sig i närheten. Men nu handlade det fan i mig om att inte komma sist!!!

Var lite nervös på startlinjen. Älskar triatlhon och långa distanser, men när det börjar bli långt så sitter det så mycket i huvudet att ett dåligt självförtroende är förödande. Man måste vilja och tro på varje steg, annars är man rökt!
Tog det lungt första löpningen, hittade min fart och hittade de som låg i närhetn av den. Såg ut mina konkurrenter. Testade. Retades lite genom att öka. Några hängde på såklart.
Byte till cykel och här var det frågan om terrängcykel, vilket inte är min starkaste gren. Föredrar att slicka afalt, men så länge det höll sig till grus kunde jag visa ryggen åt de som låg närmast, men när vi kom ut i riktig terräng var jag helt utan kontroll. Min cykel var den enda som inte var dämpad så jag flög mellan träden emd leran sprutande. Var inte den enda som vurpade, men tror jag avr ensam om att köra mig blodig in i ett träd... Som tur var var det en lång uppförsbacke precis efter terrängavsnittet, uppför är mitt säkraste kort, så där kunde jag visa killen i gult (min huvudsakliga nemesis) att jag inte var knäckt genom att sitta rak i ryggen och försöak se opåverkad ut.

Gjorde klockrent byte till löpning, benen gick som kulsprutor, och lämnade alla jag siktat på bakom mig. Fick till och med vittring på grymma svenska mästartjejen Eva Nyström och gick i mål futtiga sekunder efter henne. 40:52 och en mycket förvånande 13:e plats i det 56 man (och kvinnor) starka startfältet. Sänkte 2,5K på 11:30 till blanka 08:00 och då är det bsäta inte placeringen utan att det känns att man gjort något riktigt bra.
Triatlhon är the shit. Säger bara det. Nästa tävling är finalloppet med 19km terränglöpning om en vecka. Kommer att sakna cykeln, så ni har en chans att slå mig. Kom bara dit så gör vi upp med mig och mitt nyvunna självförtroende...