Vandring på vatten

Det finns flera anledningar att missa tolvslaget och jag gillar dem alla.

Man kan festa så hårt att man helt enkelt missar det. Hände förra året.

Man kan jobba och inte kunna delta. Hände förr förra.

De är fullt accepterat att missa tolvslaget av de anledningarna. Och jag är trött på planerat firande, jag vill att mitt firande skall vara spontant.
Men man kan inte sitta hemma och hänga läpp heller, så i år var mitt sikte löst riktat på att göra något så jobbigt på nyårsafton att jag antingen somnade innan det var dags att dra på sig smokingen...
Längtar lite efter strapatser nu, men doktorn har sagt nej till hård träning för ett tag framöver, och ett lite pressar schema gjorde det omöjligt att göra något längre. lösningen blev en grej som legat på lur, nämligen en vandring mellan Hirsthals på danska västkusten och Skagen på danmarks norra udde. DAnmark är väl lite av ett U-land vad det gäller äventyr. Vårt andra grannland norge är motsatsen. Verkar som att varje år ger alla svenska äventyrtstidingar ut en stor Norge special, medans danmark mest är ett land för familjesemsterar och spritsmuggling.
Det är egentligen lite synd. För mig handlar det mycket om att alla mina barndoms äventyr har utspelat sig i damnark. På seglingsemstarar. På cykelturer runt öarna. på långgrunda stränder. Och det ÄR faktiskt inte höjden som avgör om man är ute på äventyr eller inte!Så jag och Klaran packade väskorna som för en fjälltur, med vindtäta skal, lättade ryggsäckar, kupoltält och frystorkar + champagne och en festmåltid - och tog Stena till fredrikshamn istället för tåget till Kiruna. Det kostar inget, det går fort och efter en halvtimme på tåg hoppade vi av i Hirtshals och letade oss ner till stranden. Sträckan är knappt fem mil, och vi avverkade nog 1,5 första dagen innan det blev mörkt. I skenet från pannlamporna var sanden vit som snö, och temperaturen kändes abslout som i fjällen... Det kanske är varmare här men havsluften är som bekant något helt annat än fjällens torra kyla. Andra dagen gjorde vi den verkliga vandringen. Det är en märklig miljö att vandra i. Mil efter mil och timme efter timme med havet på ena sidan, och en mur av sanddyner på den andra. Bara en smal remsa av sand och saltskum att gå på. Världen känns väldigt liten och amtidigt helt enorm.
Det står som en plym av sjörök bakom benen. Inte en människa, men märligt nog kör det förbi ett par bilar under dagen. Vinden sliter och drar och ljuset är otroligt. Vackrare än någonstans, djupt och kontrastrikt. Varmt men ändå kallt.Skagen når vi sent, efter nästan 11 timmars vandring, med bara några korta pauser i sanddynerna. Det är mörkt när vi slår upp tältet igen, helt nära grenens odde. Somanr så fort tältet är uppe, vaknar och fryser. Tvingar i oss festmåltiden och inser för varje tugga att den blir godare och godare efterhand som livsandarna återvänder. Somnar om och vaknar till när fartygen tjuter med tyfonerna ute till havs för att välkomna det ny året. Vi fattar grejen, att nu skulle vi dricka champagnen vi burit hela vägen, men det finns ingen ork och somnar gott igen!Vaknar och inser att vi i mörkret slagit upp tältet i ett grustag. Händer så lätt:) Äter chokladen vi skulle finätit igår till frukost och är helt överens om att om året präglas av nyårsafton... så blir 2008 ett jävligt bra år det med! Hoppas ni känner det samma:)
Gott nytt år!!!