Hemma borta

hemkomst då, från svalbard alltså, var däremot inte så rosenröd. Missförstod allt och planerade helt fel. Fanns ingen tid att infria löften om att träffa någon, bara hem för att tömma väskan, fylla den med nya kläder och hämta mina behörighetspapper. Det tog tio minuter. Kändes grymt att stänga och låsa dörren och åka till oslo för två veckors mer jobb. Då hade jag verkligen ingen lust alls. Dessutom trodde jag att jag hade sagt adjö till Lady Ellen redan förra året. Men försäljningen har dragit ut på tiden och så länghe skutan kan gå, så är jag tacksam. Det tog inte många minuter den här gången heller, innan jag kände mig helt lugn och hemma. Kunde ta av mig tröjan och stå i den norska solen, barfota på däck och göra min thing...
Det var en liten dröm ända sedan jag började ombord, att få segla som kapten tillslut och nu är jag faktiskt där.
Är långt ifrån den bästa skepparen ombord, jag är en rookie och en gröngöling i sammanhanget. Och inte var jag mest hemma ombord heller, jämfört med de som är ombord hela säsongen känner jag mig också som en nybörjare. men samtidigt - jag älskar det. Jag är hemma, mina fötter är som rötter ner i trädäcket. att få stå på akterdäcket och vara kopplingen mellan människa och fartyg. Att genom mina fingrar på rodret förenas allt och vi skapar något tillsammans -himmel, hav, fartyg, besättning och passagerare. Där möts alla delar i världen.

Och bortsett från kvasifilosofi - vi har det så jävla bra ombord. tack vare varandra. tack vare hur hon sköts och drivs. Jag vet inte hur jag skall ta farväl av henne när dom lyckas få sålt henne - och nu verkar det vara nära. Men den dagen den sorgen, nu gäller dagen och allt roligt den kan medföra.