en dag utan genvägar

Skottet går... alla 60 lagen rusar. Nån drar upp tempot så in i helvete genom Sandhamns små gator, och det är omöjligt att inte dras med, låt gå att köra hårt nu. det finna tid att ta det lungt senare under dagen... Vi flyger genom tallskogen och att känna pulsen, höra stegen, känna värmen från deltagarna omkring än är alltid lika spännande.
Vi rusar ut på stranden och snabbt ut i vattnet. Märker chocken hos många, precis som vi trodde. De har inte varit i vattnet senaste dagarna och har inte koll på hur kallt det har blivit.
Vi simmar ut. Flackar lite för att hitta ett bra lead och ett bra tempo. det är kallt men hanterbart. Det känns segt, som att vi inte rör oss men en titt över axeln visar att vi är inte sist och inte långsamast. Att ha taktiken klar håller än lugnare i det läget, vi har aldrig planerat att simma om någon - Vi skall springa om dom, och vi skall springa om dom på slutet när etapperna blir kortare och växlingarna tätare.Första löpningen blir också lite av en chock för terrängen är minst sagt utmanade. Stigar och rötter och stenar om vartannat. en lång stäcka i vattenbrynet där det är oklart om det är bäst att vadad fram på hala stenar eller trycka sig fram i buskagen som växer hela vägen ner till vattnet.
Banan är snittslad i alla fall så man behöver nästan inte oroa sig för navigeringen. Några fel blir det men oftast för att man är trött och helt eneklt tar rygg på ett annat lag, och så är dom trötta och springer fel...

Dagen rullar fram. timmarna flyger. Det är svårt att sätta fingret på när och var hur saker händer. Men det går fort. Vid första vätskekontrollen där Klara och Matilda står är vi på plats 21. Vi gör fler långa löpningar och tar lag efter lag. Nån säger plats 15, nån säger plats 12. Vi springer fort och bra över öarna. Simningarna går bättre och bättre. Snabbt i, snabbt upp och Mickes bröstsim är av en annan värld. jag ligger inte före och drar och utan vi ligger sida vid sida och det känns strålande.Varningsklockorna började ringa redan på planeringsstaidet över två längre simningar ungefär mitt i loppet, och det är runt dem vi lagt upp vår taktik. Efter drygt sex timmar kommer vi till den första. Vi springer ut ur skogen och på med huva och mössa och lyfter blicken för att hitta ett riktmärke att simma mot.
Vattnet ligger platt, blankt som kallt stål. Långt bort anar vi öarna vi skall till och i en rad kan vi se andra simmare som kämpar febrilt för att ta sig dit.
Det ser så långt ut, och det går så otroligt långsamt för dem. Som små myror över en spegel.

Vi vadar ut och det är kallare här än på första simningen. Halvvägs känns det som att vi står still. Micke ser kall ut. Jag doppar huvudet under ytan och det iskall vattnet rinner längs halsen. Det är nu det börjar, precis som ett ironman med två mil kvar är det som att här är den riktiga startlinjen.

Det går inte fort.
Men vi gör det.
Stapplar iland på stenarna.
Ramlar.
Halkar.
En tjej från ledningen står och tittar klentroget på oss. Vi skrattar nervöst åt eländet. Det är så in i helvete kallt. När vi skall ut i skogen ropar hon och undrar om vi är OK? När jag vinkar till svar och hackar fram ett OK ramlar Micke över en rot. Hon ser inte helt överytgad ut av mitt svar...
Uppenbarligen var vi inte ensamma om detta, kolla in de här,här och de här för fler krampaktiga skildringar av den sträckan...Men vi kör på, och sakta men säkert kommer lite värme tillbaks. Att det något en nedfrusen behöver är det energi att röra sig, så med hjälp av en heldags förbrukning av kalorier intagna under ett par minuter (gele, på språng) så kommer värmen tillbaks så sakta. men det är avsevärt mycket jobbigare nu. Klara och Matilda har blivit ombaserade och när vi möter dem känns det ganska bra igen.
Öser på.
En lång och kall simnig till och så känns det tyngre. På löpning kokar dräkten och jag längtar efter det kalla vattnet på simningen. På simingen suger kylan energin ur fullständigt obevekligt och jag längtar efter att få upp värmen på löpning. Men mest av allt längtar jag efter cykeln, där de har utlovat cykelkorgar fulla med mat...Cyklingen blir bra. Det är svår terräng till en början och kakorna flyger all världens väg. Det är jävligt stiligt att tävla på gamla damhojar med korg!!!
Är trötta och sega, men trycker i vatten och mat. Blir omcyklade av två killar som ser så starka och proffisga ut att vi vaknar till bägge två.
" vad fan, vi sitter här och slöar till, det är fortfarande ett lopp ju"
Kampviljan är tillbaks och den stannar resten av loppet. Vi cyklar om killarna. Vi springer förbi allt och alla vi ser. Vi äter, dricker, springer, simmar och forcerar sista delen av tävlingen i ett högt tempo. Springer stadigt ikapp lag och lämnar bakom oss. Sista 3km på Utö är vi mest tysta och målmedvetna och det går fort mot mål. Sista backen är jobbig men jag blir helt exalterad och studsar upp och ner och hetsar... Micke fortsätter, stadigt som ett lok.

Klara står i målet, jag blir så jävla glad. Hon ser jävla glad ut också och ropar "13:e plats!!! 13.e plats!!!" och jag är förvånad, trött och glad sen dränks allt i jublet över att första damlaget kommer i mål minuten efter oss. de är värda det och jag sjunker ihop på en trappa. Färdigt.