Nu skall jag redogöra för något verkligt stort som hänt under min frånvaro från bloggen... Det börjar på en romanstisk plats.
Har svårt att tänka mig en mer romantisk plats än en hamnkrog på Färöarna. Utanför piskar regnet och stormen tog i som om den försökte knuffa hela ön . Det var där vi bestämde oss tillslut. Gick ut och tittade på mörka havet vid fyren i hamninloppet och hela världen dånade. Med piskande, fladdrande regnkläder bestämde vi oss för att gifta oss och fyren blinkade tryggt ovanför.
Sen är det ju aldrig så lätt som att bara säga ja.
Herregud alltså! Efter att ha jobbat på alltför många bröllop slutade min hjärna fungera när vi faktiskt skulle planera hur det skall gå till. Att ha sett alltför mycket kollektiv oro kunde jag knappt tänka tankarna innan de mynnade ut i minutbaserade körscheman och lulllull. Att någon gång ha mött en person som planerar ”spontan dans på däck klockan 1545” på sin stora dag sätter sina spår.
Så vi försökte alltid planera enkelt, för något som bara angick oss – men slutade alltid i logistikövningar.
Om du skall bjuda henne – då måste jag bjuda honom.
Min kan inte komma då – och då kan inte din.
Om alla skall då får vi vänta till nästa år.
Och så där höll det på tills vi en dag kom på att om vi skall planera det här, då blir det aldrig av för ingen av oss är särkilt pigga på att göra en stor sak av det. Så plötsligt fick det bli en liten, lätthanterlig affär. Och pappren vi skickade in en dag, kom tillbaks snabbare än kvickt och plötsligt hade vi ett datum mitt bland alla andra fullplanerade dagar.
Och ja, det skulle gå.
Och nu skulle det bli av.
No comments:
Post a Comment