Med besked

Skulle skriva mer men måste packa ihop. Återkommer om en vecka!
Men jag har gjort mitt livs dyraste flygresa, och inte ens macka fick man.
Fast det får man ju nästan aldrig nuförtiden, inte ens i businessclass på SAS. Det var så den dyra resan inleddes.
Men businessclass i all ära. Prislappen på den resan var inte ens värt bläcket på biljetten för nästa. Och då fanns det inte ens mackor att köpa.
Saken var att min hjälp behövdes, på ett lite otillgängligt ställe. Min vän Stockholm låg vid Edgeöya och behövde en styrman bakom spakarna. Skulle dit en vecka senare men jag hörde över den fördröjda, mongoloida förvrängningen på satelitetelefnoen att det inte var läge att säga nej och säga att jag behöver vara ledig. Tre dagars sömnlöshet ger en desperat klang i rösten som får dej att känna dej... behövd på ett sätt som inte liknar annat.

Sagt och gjort. Plöstligt landade jag i Longyearbyen igen. fjärde gången nu. Utan att fatta riktigt att jga var där. Pirrade inte ens i magen när de snöiga fjällen bredde ut sig under vingarna, för jag hade helt enkelt inte byggt upp någon förväntan.
Ringde mitt kontaktnummer från bagagebandet och de öppnade helt enkelt en dörr inne i ankomstterminalen, så jag fick inte ens göra steget ut från luftkonditionerad, svettig terminalluft ut i den isande, upppiggande friska blåsten som alltid drar på parkeringplatsen. Inne i ett trångt kontor mötte jag min pilot som alldalgligt konstaterade att:
"vi kan inte wincha dej på däck för winchen är trasig på denna maskinen, men skulle det vara OK att sätta av dej på ett isflak och så kan de komma och plocka upp dej där? "
kunde bara svara ja. Det är helt enkelt för mycket is för att det skall gå för stockholm att gå in till fast land där helikoptern kan landa. Så det får bli ett isflak.

En dörr öppnad. Ett par hörlurar hänger där. Check. systems go.
Och plötlsigt gör jag en sagolikt vacker resa över spetsbergens toppar, inbäddad i mjukaste moln med solen glittrande. Isen ligger hård på ostsidan, och där ligger en liiiiiten blkå fläck. Mitt hem för ett tag.



Vi sätter hovrar mjukt, med hjulen snuddandes snön.
"glöm inte låsa dörren efter dej" säger piloten och vinkar glatt.

Jag är här nu, med besked.