Min bror gjorde ringarna efter ett nervöst telefonsamtal. De blev släta, enkla och oerhört vackra tycker jag. Och bakom enkelheten döljer sig en liten hemlighet. Det är inte vitguld dom gjorda i, som nästan alla tror. De är gjorda i titan. Stenhårda.
Brorsan brukar ha samma sågblad i tiotals år berättade han. När han skulle kapa upp materialet till dom här två små, gick det åt tjugofem... De skall nog tåla tidens tand, eller vad tror ni!?
Det var underbart härligt att gå till sjukhuset dagen efter Bröllopet. Får ju inte ha ringar på fingrarna när man arbetar på sjukhus, det samlas för mycket bakterier på dem. Att ta av ringen på morgonen blev en ritual direkt, en stund att reflektera över hur lyckligt lottad man är. Och sen fick den vara med under dagen, hängande i snodden till personlarmet som en extra trygghet. Klara har sin hängande på sin urtjusiga fickklocka om dagarna tror jag.
Men bäst av allt var hur jag verkligen längtade efter att få ta på mig den igen. Inte efter att arbetspasset skulle ta slut för dagen så att man blev ledig -utan att den skulle ta slut så ringen fick kom hem till fingret igen. Det var nog först då som jag fattade hur konkret och verklig en symbolhandling som detta faktiskt kan vara!
2 comments:
Vad fint du skriver Jens. Om hela dagen men framförallt det där med att längta efter att få på sig ringen, det var väldigt fint. T.o.m. så att jag börjar fatta det hela lite ;)
Tack! Jag har ju knappt fattat det själv, bra att sätta ord på det...
Post a Comment