St Tråkpéz


Tillbaks på plats utanför St tråkpéz och återupptar försöket att slita ut ankaret. Ägarna har … inte fest, det är fel ord… bjudning! För femton gäster. Alla har grå backslick, färglad uppknäppt skjorta och vita chinos. Och dom kollar på kappsegling...
Under ett par år levde jag verkligen för att kappsegla. Det var vad jag gjorde kort och gott, satt jag inte på railen drömde jag om nästa gång jag skulle göra det. Svett och saltvatten och champagne var allt om gick ner (öl också, men bara sponsradJ). Allt handlande om den där minuten från sista signalen tills startkanonen gick av, helst så nära att det tjöt i öronen och ögonen tårades av krutröken. Älskade hur skoten kved på vincharna och de få sekunderna av nervositet – små misstag och allt går åt helvete big time! Är duken rätt packad, skoten dragna fritt, bommen klar? - precis innan man vänder sig om, vevar pekfingret i luften och vrålar ”Comeoncomeoncomeon” och hela fördäck exploderar av segelduk och färger när spinnakern flyger ur säcken och upp till väders...
Jag älskade det och jag saknar det innerligt.

Men en sak lärde jag mig aldrig att älska hur djupt jag än dök i ämnet.
Jag lärde mig ALDRIG att titta på andra som kappseglar. Det är vekrligen den tråkigaste jävla sysslan som finns. Fattar inte ens vart dom är på väg för det mesta. Ännu svårare att se vem som leder. Och när dagen är slut och de går i mål – då måste man vänta på att dom räknar ut vem som vinner på handikappet!!!?
Och hur tråkigt måste det då inte vara om man inte har örnkoll på vilka som seglar, och hur man gör när man seglar?
Ibland har jag full förståelse för de som gärna tittar på fotboll. Inte ofta, men ibland och just nu är ett sådant tillfälle. Tänker mig att vi ankrat på en gräsmatta istället, och att dom spelar fotboll runt oss istället och det gör mig lite gladare faktiskt (försökte tänka mig golf men det var värre än kappsegling…)

Ett Troppan-skämt för att lätta upp stämningen
”hur många personer kan åka i den här hissen?
Två ägare eller tjugo ur personalen!”