The waiting game

Jag gick till sjöss för att få vara med om äventyr, se ställen, lära mig saker om andra och mig själv. Men det enda jag blivit bra på, alltså riktigt bra på, är att vänta. Att stänga av och bara se hur tiden flyter iväg sakta sakta sakta sakta. Att hänga på relingen och vänta på trossgänget, maskin, slussarna, order. Att hänga på bryggvingen och vänta på att vakten skall ta slut…
att vänta på att vakten skall börja igen…
Vänta på att skepparen skall plocka hem dagens mail från rymden…
Vänta på att få komma hem...
Och värst av allt: att vänta på att åka ut igen och mönstra på. Igen.

Och är det någon lärdom jag dragit av det så är det att den som väntar på något gott (eller ont), väntar alltid för länge.

Sitter, förmodligen för sista gången på ett bra tag, i fåtöljen på bryggan och försöker fördriva den här vakten också. Nya skivor är bra hjälpmedel. Tjock bok är också bra. Kaffe är inte bra men nödvändigt. Medelhavet ligger öde med stora blanka veck på. Lite regn, lite solsken. 2 timmar kvar tills avlösning…
Sen en kväll att fördriva utan tendrar och möjlighet att komma iland.
Och sen fem dagar till.
Den om väntar på något väntar, som sagt, alltid för länge. Och vad händer sen?
Är rädd att jag får vänta och se…