högskola

Så hur gör man när man skall sätta av ut på havet med en besättningen bestående av människor som aldrig sett ett faryg förut, som aldrig haft ett jobb och som egentligen aldrig varit hemifrån?
Det är långt från svenska skolsystemet i Öckerö kommun till Atlanten. Ha inga illusioner om det.
Det blir aldrig en lek, hur gärna man än vill.
Säkert för att jag är nytt befäl men jag har haft lite svårt att slappna av. Man tittar föröver och så sitter utkiken och pratar med sina kompisar nu igen. Rorsman bli kramad av en kompis i rosa, fluffiga tofflor. Utanför relingen rullar oceanen likgiltigt, precis som den kommer att fortsätta att göra om vi går under. Likgitligt.För fan, jag har styrt båtar på heltid i femton år. Och jag tycker fortfarande det är svårt att hålla en rak kurs, särkilt svår verkar denna båten vara med sitt lilla roder. Hur ända in i helvete kan någon som knappt hållit ett roder tro att de skall klara av att kramas, prata och stoja samtidigt som de styr den här damen för en rykande undanvind…
Jag var lite nervös i början. Nervösare än eleverna misstänker jag.
Nervösa människor har kort stubin. Kände mig som en lägervakt som rök den som som stack ut. Tillrätatvisande hela tiden. Förmaningar. Och oändliga försök till förklaringar.
Men samtidigt är jag ingen lägervakt, det vet jag. Jag vill bara att de skall ta ansvar för varandra. Att de skall fatta att vad de gör, det gör de för varandra. En bra kompis kramas inte på vakten, den tar sitt ansvar och gör sitt jobb för de andras säkerhet. Sen kramas man.
Jag tror det bröt igenom tillslut. Mer beröm än förmaningar. Och nu älskar jag min vakt. Blir alldeles varm av stolthet bara jag ser dem på däck, och på de här bilderna. De jobbar hårt, de har roligt – och de hjälper varandra. Men havet är fortfarande likgitligt. Den som sa att havet är en bra lärare har fel.