Drunkningsrisk

Drog isär gardinerna och såg solen skina på gården, idag igen. Är våren verkligen här nu?
Hade så gärna kastat på mig ett par shorts och gjort en tvåmils runda men jag kan inte i sviterna av gårdagens simträning.

Cyklade massor och simmade längre än jag någonsin simmat. Kämpade längd efter längd, i sällskap med ett gäng triatleter. Skithäftigt att simma nästan ensam i stora bassängen, sjukt mör i kroppen efter många tusentalet meter.
Kändes som om jag borde vakna med smärtande armar och smärtande rygg. Då hade det varit mer OK att inte kunna springa en vacker dag som denna. Men nu är det inte riktigt så lättsmält.
För det som sätter stopp för dagen är snor. Mina bihålor är stopp, fulla av snor och klorvatten. Huvudet är tungt som en vattenmelon.
Fy fan vad oglammigt.

Men simningen går bra. Bättre än någonsin. Och det är väl tur det, för i sommar lär det ju vara värt att ha slitit lite under våren.
Men jag måste hitta min borttappade näsklämma, annars drunknar jag snart.
I mitt eget snor.