Jag hängde aldrig på tåget som hade Kina som slutstation. Istället satt jag, muttrade om dränerade föreningar, båtar som inte kunde segla och svindlande budgetar. Tyckte synd om dem när de skulle göra jippo av avseglingen men fick inse att det var jag som hade fel när havet kokade av spänning när de gav sig av...
flewr och fler vänner försvann ut på den där båten, och jag drog nytta av det och fyllde upp luckorna de lämnade.
Och nu har jag äntligen insett vilken publikmaskin hon är egentligen. När de kommer in till kaj så stannar allt annat. Kanonerna dånar, folk klättrar och klänger och det liknar inget annat.
Och en så stor båt med så stopr besättning ombord. De måste alltid vara några goda vänner ombord, några man vill lära känna, några man känner lite grann, några man som känner någon som man känner, någon som känner till dej, någon som undrar något och någon som vill ta en öl.
Det var tryggt att ha dem på samma sida i vårt fingerade slag mot danskarna på Tordenskjöldsdagarna. De var ändå störst. Och vi var snabbast.
Kändes som att vi borde ha vunnti slaget, till och med vår danska kanonförare skrek "DANSKJÄVLAR" för full hals till sina landsmän i krutröken när vi låg på¨linje och sköt sönder varandras trumhinnor
No comments:
Post a Comment