Efter en hel, lång, jämngrå eländig göteborgsvinter kom solen fram för en eftermiddag (och då var jag dessutom på sjön), och det kändes bara som tortyr.
Solen har lyst med sin frånvaro och precis när man vant sig vid att den är borta, så måste den visa att den finns.
Men det är klart, jag har mig själv att skylla... när jag "började om" längtade jag efter en vinter hemma. Då hade jag bara upplevt korta glimtar av vinter under fyra år. De vintrarna längtade jag efter kyla, ett kallt svalkande regn och knarrande snö... till och med lite motvind hade vart välkommet.
.JPG)
Och sen flyttade jag hit, och valde helt taktiskt att åka till nordpolstrakterna över sommaren. Tror min kropp aldrig fattade vad som hände riktigt, den fattade aldrig vad som fattades av chocken mellan is i drinken och is i havet, förrän nu då. Nu har den kommit i fas igen - och den gillar det inte!
Så nu har jag har solat solarium för första gången, jag var tvungen!!!
2 comments:
efter 24 år av motstånd är jag inne på precis samma spår. sjukt! svalbard skapar helt enkelt hudcancer...??
Åh fan, det här kan jag skriva en C-uppsats om såsmåningom!
Även om Klara säger att jag ser blekare ut nu än innan så gillar jag ändå att blunda och känna lukten av bränd hud en stund... det luktar som västindien:)
Post a Comment