Kvantitet vs. Kvalitet

Har börjat komma i form med fotograferandet igen. Det är kul! Men jag har börjat fundera lite på hur många gånger har jag fotograferat Buchananisen på Kong Karls Forland egentligen? Hur många isbjörnar? Kommer det att bli någon slags rundgång någon gång, där det liksom inte blir bättre?
Kanske är utmaningen att ta bilder med kvantitet istället för kvalitet?

Två känns svårt efter de här två björnarna, som lekte hela natten. Lisa sa att de var kära i varandra, kändes trovärdigt. Lyckades få till en bild på fem björnar dagen efter.
Flera arter på samma bild då? Kan det bli en utmaning?
Så kom den här ungen och började klättra på ryggkotorna från en död val, och det kändes också lite som om nu har vi nått någon slags platå igen. Hur skall det bli… mer?

Men jag skall inte gnälla alls. Nästa dag kom den här isbjörnen släpande på en säl. Och ismåsarna som flaxar framför är ganska exotiska. Svalbard skrattar verkligen åt mitt fotograferande. Jag fortsätter, det finns ingen botten på det. Det skall kanske inte vara en utmaning, det kansk bara skall få vara kul. Och det är det! Mest roligt är kanske att det fortfarande är lika roligt att bli väckt mitt i natten och gå ut och se ännu en björn, och en till, och en till och en till – och tycka att just det är grejen.