Upp och ned, fram och tillbaka

Just när jag trodde att jag hade hittat min nya fix i fotograferingen, att ta bilder på ovanliga djurs insidor, hände något som vände upp och ned på hela grejen.
Bokstavligen faktiskt.
Tog en bild på en båt som kom körde förbi oss i kongsfjorden ( Här är inte alls som hemma i juli. Möter vi en fritidsbåt blir jag så exalterad att jag måste ta kort på den. Den känslan har man ju inte alls i t.ex. marstrand. ). Det var mest en ströbild men när jag tittade i skärmen och bilden var oväntat dramatisk , mörk och olycksbådande blev jag först positivt överraskad. Wow vilket ljus det var… vilka kontraster!


Men sen blev det lite för mycket av det goda. Insåg det inte var ljuset utan det blev konsekvent en svart kant i nederkant på bilderna. Ajajaj… verkar som att något inte fungerar som det skall med exponeringen. Gluggen öppnar helt enkelt inte tillräckligt mycket. Tillslut gav alltså min gamla trotjänare upp och orkade inte mer.
Blev lite bitter. Har ju kompaktkameran, men den gör ingen rättvisa till något här. Blir bara tråkigt. Hur fan skall man göra? Öppnar och tittar håglöst in i kamerahuset för hundrade gången, utan att bli klokare medans ännu ett isbjörnskodakmoment går förlorat norr om nordaustlandet. Och en riktigt regnig och grå dag längst upp i ett bergspass på Rossöya, med fågelskit upp till knäna och Lunnefåglar vinande runt öronen blir jag desperat – och kommer på lösningen. Det är ju säkert någon fjäder som tröttnat eller fastnat och som alltså inte orkar trycka upp något tillräckligt mycket. Kan man inte hjälpa den på traven ?
Så jag vänder kameran upp och ner.
Och visst - med hjälp av gravitationen så orkar den. Klick klick. Klick klick. Klick klick… å så var jag igång igen:)
Men det är ju en utmaning, förutom de mer tekniska problemen som att hitta avtryckaren, vrida åt rätt håll på zoomen och att försöka få horisonten rak får man också stå ut med en hel del gliringar och skratt.

Men det var tur att det fungerar, lyckades köra ända till Vitön den här gången. Aldrig lyckats komma så långt österut tidigare men har varit bra sugen på det. Vitön är ju mest känd för att det var här André & co frös, svalt och åt ihjäl sig på samma gång för dryga hundra år sedan. En liten stenig strand framför en glaciär som täcker nästan hela ön, jävligt långt från allting i världen. Vilket öde. Allt jag har hört om denna platsen har varit hur eländigt det är där, och det är ju först då som det faktiskt kan bli riktigt bra. Vitön badade i vackert solsken på våran landstigning och alla var glada över att komma hit. Märkligt hur det kan bli.

Skulle vilja skriva lite om Andréexpeditionen och vad vi ser av den här, men det skall få vänta lite. Hittade i alla fall veckans insida brevid minnesstenen över André, Fraenkel och stackas Strindberg.


Veckans insida:Isbjörn.