En story i text, utan bilder.

Jag har inga pictures to prove it, men här kommer en historia…
Ny Ålesund har jag ju skrivit om tidigare. Det är en gruvby som blev forskningsstation. Här bor ett trettiotal personer på vintern och lite fler på sommaren i gamla träkåkar och genom åren har en mängd prominenta polarfarare haft byn som utgångspunkt för alla sorters expeditioner. Amundsens staty står mitt på det minimala torget, Nobiles startplats mot nordpolen är ett givet utflyktsmål för alla turistgrupper som kommer iland från kryssningsfartygen. Det är ett standardmål för oss också och här trängs ibland många hundra flanerande turister, och allt som finns här kryddas med det turistkitschiga tillägget ”världens nordligaste…”. Postkontor. Gym. Pub. T-shirt. Lite lagom halvfånigt och ganska insnöat. Man tänker liksom inte riktigt på vad det är dom gör här egentligen, det räcker liksom med att de har vart massa spännande grejer. Och att det är världens nordligaste kommun, det borde vara raison d’etre enough.
Men plötsligt springer jag på en bekant från UNIS och han skall snart ut på expedition, men han hinner visa labbet han jobbar på innan de skall fara ut med helikoptern… om vi har tid?
Som tur är tackar vi ja.
I ett gammalt ruckligt rött hus, lite bakom det hysteriskt välbesökta postkontoret har tjugo man från NASA och europeiska rymdstyrelsen slagit sig ner för att bygga och testa en rymdsond…! .... som skall landa på Mars… holy shit… och som skall leta efter spår av liv där. Och då är det inget skämt. Den här grejen skall verkligen till Mars. Det är inget luftprat. Det här skall göras ordentligt. Dom här grejerna skall verkligen skjutas ut i rymden och till Mars och där skall de leta efter riktiga rymdvarelser. Och då behöver man en hel del olika sensorer som skall sitta på landaren, och dem klurar dom ut här, mitt bland tvåhundra intet anande turister som fotograferar ihjäl sig borta på världens nordligaste postkontor. Om de bara visste att här utvecklas en laserkanon som skall kunna både spränga sönder saker – och ta reda på vad sakerna den skjuter sönder består av in i minsta partikel. På tio meters håll så man inte behöver slösa tid med att åka fram och tillbaka tio meter extra när man har åkt ända till mars…
Och sen kommer slutklämmen. När forskargänget från NASA och ESA hemskt gärna vill komma ombord och titta på gamla Stockholm och jag får stå där och berätta att öhhh, hmmm, här har vi vårt ekolod. Den skickar ned en signal som studsar upp… och så vet vi hur djupt det är. Det är himla bra, alltså… :)