Ja, jag är glad att jag jobbar på Stockholm

Vi har ankrat för att äta middag skyddat, innan en lång och rullande transportsträcka, när ett av de riktigt stora kryssningsfartygen kommer in och ankrar i samma vik. De är ganska vanliga att se på svalbard men de går bara till ett par få ställen, som detta. De går till Longyearbyen för lite souvenirshopping, till Ny Ålesund för mer souvenirshopping. Och sen då? Sen brukar om dom åka en kort sväng norrut innan de sätter kurs på Island för lite mer souvenirshopping där.
Nu är vi väl extremt bortskämda med avlägsna platser och exotiskt djurliv ombord på Stockholm, men det är inte utan en undran om vad passagerarna egentligen får se då? Souvenirer? Det närmsta isbjörn de kommer är vägskylten med björn på vid kajen.


Men den här båten, som ankrar brevid oss, den har något annat på gång. Här skall leveras ishavsupplevelser. De ankrar och sätter ut sina Launcher, som är motsatsen till våra lätta och tysta Zodiaker. De är stora landstigningsbåtar, tunga och bullrande och rykande. De är dessutom hopplösa att landstiga med på de steniga ständerna så det första man gör är att bogsera in en flytbrygga och börja förankra i stranden.
Ombord på Stockholm tittar vi förundrat på och tänker beundrande på att detta är en bra chans för rullstolsbundna och handikappade passagerare att komma iland. Way to go.
Sen blir styrman som tagit sig iland, iförd vit uniform med axelklaffar, attackerad av ett par tärnor. De störtdyker mot honom flera gånger. Rådigt inser man att det här duger inte, och blixtsnabbt sätter matroserna upp rödvita avspärrningsband runt stranden. Utanför det börjar vildmarken, och där är fåglarna våldsamma och farliga. Bevare oss väl från dem, och bevara oss från stämningsansökningar i efterhand för att fåglarna fick komma för nära.
Det börjar ta lite tid med allt iordningställande. Bryggan sliter sig, och det blåser ju en del. Och det är kallt i snålblåsten i arktis. Detta har expeditionen insett, och nästa Launch som kommer in har med sig lösningen på det problemet – en bar. I bambu. Taket riggas, bardisken läggs upp. Backar med öl och drinkar släppas upp för den steniga, kala grå stranden. Vita plastbor d och solstolar fälls upp och placeras ut. Väl inarbetat ser det ut, men känslan är att konceptet har utformats någon annan stans i en helt annan del av världen. Nån av delarna där stränderna är mjuk sand, där klädseln är badbyxor och inget mer och där temperturen ligger minst trettio grader högre när det är som kallast.Och här nånstans börjar jag tvivla på det hela. Vad fan, sitta i en solstol bakom avspärrningsband – vad får man för bild av det vackra, vilda, levande arktis då? Då får man ju den där bilden som inte stämmer… att Arktis är en grå, kall, kal öken. Men det finns uppenbarligen ett triumfkort kvar, en upplevelse utöver det vanliga att erbjuda, som kommer att ta passagerarna direkt till pudelns kärna. Som kommer att få dem att glädjas över att de betalade en förmögenhet för att få åka hit och se allt det där som de andra dödliga bara ser på Discovery.
Han, lösningen, kommer sakta och värdigt över stranden. Vit som snö. Tittar sig lite nervöst omkring. Känner av atmosfären…
drar ett djupt andetag….
… Och…
…Tar på sig isbjörnshuvudet. Kostymen är nu komplett. Och alla passagerare som kliver iland, flera hundra, möts av isbjörnsclownen och får ett porträtt taget av båtens egen fotograf som ett minne av Polarområdet, svalbard och alla dom vilda djuren. Och sen kan strandpartyt börja.

Jag vill inte vara snobbig, jag har inget emot killen som tvingas bära dräkten. Men plötsligt förstår jag varför Sysselmannen bestämt sig för att förbjuda tunga oljor i fartygen på svalbard från 2015, det kommer effektivt att tvinga bort den här typen av båtar från området. Det här hade vi gjort lika genuint en regnig dag i Göteborg, det är som att bygga ett Disneyland i Ankeborg.