Hålla formen

Det skönaste sättet att hålla sig i form, det är ändå det som påminner mest om hemma. Att snöra på sig skorna, dra på sig mössan och bara sticka ut och låta fötterna flyga ett tag… på en vanlig löprunda.
Men svalbard är inget bra ställe för löpare. För det första finns det inte att bara gå iland utan vidare. Det skall köras gummibåt och bäras gevär, och inga vägar eller stigar att springa på heller. Så att gå iland och springa när vi är i norr finns i praktiken inte. Det är för omständigt för att det skall hända. Men det finns två platser som erbjuder möjligheten att springa, Longyearbyen och Ny Ålesund. Longyearbyen är vi ju inne i för att byta passagerare var tionde dag, och det är oftast ganska hektiskt. Men det finns en lucka i schemat under natten, och eftersom jag normalt sett går vakt under nätterna kan jag ändå inte sova. Så då passar det bra att sticka ut och springa.
Och det går alltid så jävla jävla dåligt. Om någon tror att jag alltid flyger fram med ett leende på läpparna när jag springer, så skall ni se mig flåsa runt i snålblåsten vid Svalbards kyrkogård nån gång på småtimmarna efter en 12 timmars arbetsdag och magen full av renstek efter kvällens avskedsmiddag med passagerarna. Ett glas rödvin skvalpar runt med efterrätten. Benen är stela, svetten sprutar. Det är pass som gör mig ödmjuk, och helt utsketen.
Svalbard är bra på många sätt, men det är ingen plats för löpare
Men sen, med dom nya passagerarna ombord brukar vi göra första stoppet i lilla forskar samhället Ny Ålesund. Vi kommer dit före frukost, och här finns det faktiskt en väg En slingrig grusväg som går från kajen och upp till sjäva byn. Och husen står öppna för skydd om det kommer björn. Så när vi knutit fast är det bara att skaka bort stelheten från Longyearbyn ur benen och ge sig ut efter som här ges tillfälle. Och det slår aldrig fel….
Lika illa som det går i Longyearbyn, lika bra går det i Ny Ålesund. NU flyger jag fram, med ett leende på läpparna och gruset sprutande om skorna. Det är då som det är det skönaste sättet att hålla formen. Men nackdelen är att vägen är bara 500meter lång… så det blir inte så långt, men jäklars vad bra det går!
Efter 500m fortsätter förvisso vägen, men där häckar de hysteriska tärnorna. Och de attackerar på godtyckligt avstånd när man börjar närma sig vilket ger utmärkta möjligheter. Det är bara att fatt mod och svälja hårt att springa mot dem, vilket tar emot i själen och alltså går det lite långsammare – så attackerar dom vilt skrikande djävulsfåglarna genom att dyka mot ditt huvud och då vänder du på stället och springer flyende i högsta fart därifrån och voilá – intervallträning av bästa sort.
Tack matros Johan för bilderna, för bilderna från ett bra pass i Ny Ålesund. och ja, han höll min kamera upp och ned.