The only sensible thing to do

Suttit hela helgen och laddat inför kommande veckan, som lär bli något speciellt: Två kurser på sjön, två redovisningar i skolan, två konserter, två kalas och en rättegång.
Fast jag kommer inte att kunna vara med på rättegången, jag är inte kallad. Men den handlar rätt mycket om vad jag gjort, och tar upp mycket av min tid.

Den åtalande sidan är sjöfartsverket, som vill fälla ägarna till segelbåten Merengue för brott mot sjölagen. Brottet är att ha tagit passagerare ombord på en fritidsklassad båt. Ägarna hävdar själva att detta inte var en resa i vinstsyfte och att pengarna som de ombordvarande betalade var en fråga om självkostander - mat, delade hamnavgifter och försäkringar. Alla de som kom ombord var där för att segla och hjälpa till med vad de kunde, för att få båten från punkt A till B enligt en ganska tight tidsram. De var sk. Paying Crew ombord. Båtar som levereras med paying crew ombord har förekommit sen åttiotalet, men funktionen finns inte beskriven i sjölagen.
Det var samma tighta tidsram som ledde till att vi (för jag var med ombord som högerhand till kapten/ägaren) gick ut på nordsjön med en dålig prognos. Och att vädret blev värre än utlovat, var egentligen inget mer än ett obehag. Vi gick som ett tåg i expressfart över nordsjön även om de flesta ombord var helt utslagna i sjösjuka.

Men efter tre dygn höll det inte länge. Båten borde ha klarat det, men hon orkade inte. Styrbords förskepp delaminerade och försvagades. Skotten började brytas loss i inredningen av rörelserna i skrovet, och det var risk att skadan skulle galoppera.
För att jämna ut oddsen begärde vi assistans och såsmånigom, efter ett par laddade timmar, evakuerades nio man med helikpter hundra mil väster om Aberdeen.
Det är fortfarande en av de mest bisarra upplevelserna i mitt liv. Overkligt och fascinerande trots att jag övat det tusen gånger. En smutsgul helikopter som hovrar över vårt svårt rullande däck med mina vänner hängande under.

Ägaren och jag stannade ombord för att se om båten gick att rädda.
Och det gjorde den.
Idag är jag glad att jag stannade, men det var jag inte då. Kändes som att jag var tvungen att svika någon, de där hemma för att jag satte mig i en farlig situation (igen). Eller mig själv, för mitt ideal att inte ge upp när det blir svårt.
Att jag aktiverade en räddningoperation ledde till undersökning från sjöfartsverket. Både engelska och svenska. Och att engelska MCA satte press på undersökningen ledde till att svenska verket blev tvungna att undersöka förhållanden som dom, i mina ögon, blundat för i över tjugo år.
Inte många klandrar oss för dåligt sjömansskap, och förutom att vi befann oss där vi gjorde begicks inga fel. Men det handlar om vad folk gjorde ombord egentligen. Var dom passagerare eller besättning?
Det hela känns absurt, regelerna som definierar besättning säger inget om pengar - bara om uppgifter ombord.
Och reglerna för pasagerarfartyg är omöjliga att följa för en båt i den här storleken. Skulle jag gå med rätta behörigheter som kapten ombord skulle jag enligt reglerna BLI AV med samma behörighet efter fem år, för att båten är för liten. Som att en barnläkare blir av med sitt jobb efter fem år för att hans patienter inte var tillräckligt vuxna.

Jag skall jobba när rättegången pågår, och medans verket kallar vår besättning som vittnen skall jag sitta ute i FRB:n och drilla ett gäng till i hur sjösäkerhet egentligen fungerar: att tänka flexibelt och inte blunda. Att ta till vara på läget istället för att drömma. Att se till verkligheten och inte till en manual. Att inse sina egna begräsningar och använda dem till att förbättra sina egna odds.

Jag hoppas verket förlorar, så de tvingas att se om sina relger, och skriva några som kanske går att följa. Annars är sjösäkerheten bara ett ord.