Rättare sagt, jag har inte haft vänner bland djuren. Jag beundrar dem, tittar gärna på dem, vill att dom skall leva sina liv i naturen. Men jag har aldrig haft några vänner som samtidigt varit djur. Ingen hund som liten. Ingen orm eller fisk. Inte ens en vandrande pinne.
Det förändrades en dag, fick mitt första husdjur. Då var jag 24, han måste varit 10.
Han var ju inte min men för mej betydde det mer än ägande, att jag fick en djurkompis.
Och idag är han borta. Dog i stilla frid i sin bur. Gammal och trött och utan fjädrar, men ändå...
Så till lille Julius ära skall jag lägga ut ett av mina första utkast till den här bloggen. Den kom inte med direkt och sen dess har jag letat anledningar att publicera den fast aldrig hittat någon. Men nu kommer den, tyvärr. Jag har hittat en anledning och förlorat den samtidigt...
"Har som sagt läst rätt mycket det senaste. Om man bara skulle gå på kommentarerna från omslagen måste jag ha haft en hisnande upplevelse efter att ha plöjt igenom:
”this years greatest novel”
”A book we could all do reading”
“one of the bravest books I’ve ever read…”
“The most disgusting book I have ever read” !!!
“A heart-stoppingly moving story”
och så vidare.
Men faktum är att ingen av de kommentarerna satt på boken de skulle suttit på, boken där alla de där kommentarerna verkligen hade passat bra…
Läs istället en bok som inte har en enda skrytsam resension återgiven på omslaget:
”De blåa är fejk – om undulaters fantastiska liv och tragiska död”
Skriven av en massa (före detta) undulatägare och sammanställd av Helena Baude.
Tar bara en timme att läsa och säger egentligen allt, som ”året noveller” tragglar på hundratals sidor, kort och koncist: Man föds, sen går det en tid och så dör man. Det spelar ingen roll om man är duktig, söt eller bara knäpp. Att bara finnas betyder något. För undulater som för människor… "
”En undulat kanske inte är det tuffaste husdjuret. Men det är det minsta och tar störst plats.” Läs den och tänk en tanke på Julius.
15 comments:
Roligaste sättet att ta död på en undulat:
Min brorsas kompis Peter hade en grej när han var 3-4 år. Han kissade överallt.
I askfat - för att se om det var tillräckligt stort (det var det inte - det svämmade över.)
Och en gång kissade han på sina två undulater - mest bara för att se om det gick, tror jag.
Det gick.
De tvärdog.
Så där vill jag också dö, på ett sätt som inte går att låta bli att skratta till åt...
fast inte nödvändigtvis av att... ah, ni fattar!?
Julius blev bara gammal, men han gillade att sitta på huvudet på gäster och bajsa:)
»Jag har hittat en anledning och förlorat den samtidigt«.
Poesi, jenso. Poesi,
Jag skänker julius en tanke, det har jag gjort förrut, när han flög bort mitt i en turbulet tid en gång för längesedan.
Fick han nya fjädrar, eller helt ny vingar tror ni? Julius, må du hitta nya huvuden att bajsa på där du är nu.
Det var ett fint inlägg.
Stackars Julius, han har förhoppningsvis flaxat iväg till fågelhimlen nu.
Hoppas att Caesar inte saknar honom för mycket så han flaxar efter. Nu kan han ju inte sitta på julius bur och prata undulatprat. Enligt pappa hade Caesar varit lite dämpad som oss alla andra igår.
Men Caesar har ju sin klocka och är än så länge ung.
Julius hade ett bra liv. Tänk att få sitta och bajsa på folks huvuden i hundra undulatår utan att någon skällde på honom.
Hundra undulatår... Så fint:)
100 undulat-tår?
Tror det var stölden av min bil igår natt som knäckte Julius, respekt! men du hade inte behövt ta det så hårt...
R.I.P
Blev du av med bilen roberto? Det var ju inget vidare!
Fick höra att julius blev jordfäst på tjörn i helgen, alldeles vid gärdsgården. Fint ställe.
För två år sen smet han ur sin bur där och flög iväg. Och var borta i två dagar. Om han levde i hundra undulat år, skulle det motsvara nästan tre veckor, utan utrustning och träning, i mycket fientlig miljö.
Men han var en tuffing och kom hem igen helskinnad. Antar att han gärna satt i buren sen, käkade frön och sippade lite vatten och snackade med polaren Ceasar om det där länge sen...
"ah du vet den där gången när jag flög bort, shit alltså... Men man är ju äventyrare!"
Ha! Nu har jag hittat dig! Vilken hacker man är! Det tog en hel vecka och är anledningen till att jag inte ringt, har helt enkelt inte hittat telefonen och dessvärre utvecklat (förstärkt?) en telefonfobi av sällan skådat slag. Nu kanske du undrar vem jag är? (om inte - låtsas!) Tofallet i parentesen är första ledtråden. Total oförmåga till empati gällande Ceasars öde är den andra. Tredje ledtråden är att jag är helt korkad. Av flera skäl förvisso, men det enda du behöver veta just nu är att jag tydligen tackat nej till att träna självbehärskning genom att INTE mata isbjörnar med nautiker i juli...Aaaagh...
Med ansenliga mängder terapi är det inte omöjligt att jag hittar telefonen, vågar använda den och slår en signal...
Nu ska jag hacka vidare till en väninnas blogg som eventuellt indikerade att jag, hon eller hennes mamma är gravid.
Hahaha
Jag tror jag har en aning om vem du är!
Sitt inte och hacka, ut och cykla så du har en chans att slå mej i juni:)
Lät som en spännande blog som anklagar folk för att vara gravida...
Fint du skriver om Julius, Jens. Det kan verka fånigt att förmänskliga en liten fågel men en undulat som pratar, även om han har tjatat om samma saker i tretton år, blir till slut ganska mänsklig. Att han dessutom springer omkring på tangentbordet och letar efter bokstäver och viskar förtroliga saker i örat gör inte saken sämre. Nu är han dock tyst. /Fredrik
Det är tydligen en blogg man ska ha. Och efter att ha kollat alla dina länkar har tycker jag bestämt att din är bäst för dagen. Syster yster får se sig besegrad i slaget om webben.
Och det var väldigt fint skrivet om Julius.
Lina
Tack så mycket Lina, vet ju att du är kunnig färg/form/text branschen )och en kräsen bedömare vad jag har hört) så det var verkligen roligt att höra:)
hälsa lilla familjen
Fast Moa har jäkla fina prickar på sin sida. Vill också ha men jag tror på nåt sätt att det skulle bli mindre skoj med bilderna på min då...
och jag kan ju inte sno hennes rakt av heller.
tar igen det med att skriva mycket mer, och fota massa.
Älskar allas bloggar, skoj som fan att dom har dom. Roligare än morgonnyheterna, intressantare än serierna, mer lärorikt än dokumentärerna...
Post a Comment