När jag började jobba ombord så var ett av de första projekten jag tog mig an att ta ner en vindmätare som blixten slagit ner i, allra högst upp i mesanmasten.
"Det är en liten bit upp från fallskivan men om om man ställer sig på beslaget borde man väl nå"... sa de som seglat där längre än jag. Hissades upp och började hasa mig upp för den sista kala stumpen ovanför fallet.
Och det var längre än jag trodde. Både upp.
Och ner.
Det här med att vara både klättrare och styrman på ett segelfartyg trots att man har en släng av höjdrädlsa har sina sidor, kan jag lova! Varje dag bir mer än intressant. Fjärilarna i magen är uppe före mig på morrnarna. Dom jävlarna behöver inget morgonkaffe!
Och nån satans vindmätare fick jag inte med mej ner. Gick inte att skruva loss den och hålla i sig samtidigt såklart.
Nu har det snackats i tre år om att ta lyftkranen och hänga från den och skruva loss den. Och förra helgen blev det äntligen av.
Men det räckte inte det heller, kranen var för kort. Och fungerar det inte med en sådan tekniskt fulländad och grabbig lösning som en lyftkran med hydraulik och olja och diesel, så antar jag att vi killar kommer att sluta på kajen ihop med dom andra gubbarna inom kort...
6 comments:
...och så sköt du dig i foten en gång till bara för att förtydliga..eller?
Haha, det är där det slutar helt oundvikligen:)
Å andra sidan, läs mellan raderna: Jag är höjdrädd och ändå klänger jag omkring uppe i skiten. Det hade varit skönt som faaan att bara få sitta på ljugarbänken utan att behöva skämmas...
Du Jens, skicka upp en tjej istället. Kan går nog bättre då. ;)
Du är välkommen att pröva:)
Antar att det sista var menat till mig...
Jag tror nog ni har en hel med små, smidiga flickor med talang ombord. Varför ta in en stor klumpig rostknackare utan mastvana då? :)
Post a Comment