Fakta rör sig motströms

På alla kajer i hela världen (men särkilt i tyskland och stockholm) står det alltid äldre män fyllda av fakta om sjöfart. Fakta de mer än gärna förmedlar.
Fakta borde röra sig som allting annat, från hög koncentration till lägre. Men det gör den inte. Den strävar istället mot strömmen, från kajen till båten och från amatör till yrkesman.
En sak som ofta förs på tal är hur högt det är upp till masterna och vilket jobb det är där uppe...
respektfulla blickar kastas uppåt och man nickar huvudet i rent samförstånd...
"Jovisst, man får ha en hand för båten och en för sig själv, vet du..."
"Ja just det, så sa alltid de gamla sjömännen vet du. Det är hårt jobb däruppe!"
Jovisst, tänker jag. Men vad vet du egentligen om det?
"Och man får inte var höjdrädd heller!"
"Och det är hårt slit med seglen vet du..."

Fast tittar man upp i masterna på skutorna runt om i världen finns det en sak som aldrig slår fel. Och som alltid gör mig så jäkla glad. En sak som säkert fått mig att fortsätta i alla dom år jag fortsatt:
I de högsta masterna på de mest krävande riggarna, hänger det alltid en tjej.
Tjejer som inte har gubbattityden och som inte har seglat på marinens skonerter för fyrtio år sen, och som inte står på kajen och rabblar klyschor. Som gör jobbet bättre än alla gnälliga matroser i handelsflottan, som minsann vart med förr och alltid gjort så här och så här...
Gubbväldet slutar långt under deras fotsulor.