Ett nav i näringskedjan

Veckans tema i fotoklubben har varit svartvita foton, och på sätt och vis har det varit ganska enkelt. För det är ganska mycket svart och vitt på svalbard.
Men här och var kan man plötsligt drabbas av färg, det är nästan lite bisarrt ibland. Man kan vandra runt i en stenöken och tänka att man lika gärna kunde ha varit på månen. Och mitt ibland de gråa flisorna av sten växer det små, pyttesmå, blommor. Efter att ha kört igenom ett svartvitt fjordlandskap en hel dag möts man av ett smaragdgrönt berg. Ensamt och färgglatt bland alla andra brunsvarta klippor och vita glaciärer.
De som överlever i arktis har alltid anpassat sig, det har väl nästan varit ett tema i mina teman, att fokusera på anpassningen. Och då kan man fråga sig, om det nu är så jävligt, varför finns djuren här överhuvudtaget? För det är väl den bästa anpassningen, att komma hit och inse att vintern måste vara fördjävla fientlig och dra igen?
Men här finns mat i överflöd under sommarhalvåret, av den enkla anledningen att sommaren är vinterns motsats. Under den kalla årstiden är solen borta under drygt hundra dygn, och hela världen ligger i mörker. Men under sommaren flödar solens strålar dygnet runt under hundratjugo långa dagar, och det gör att plankton, som kan leva på solljus, fullkomligen exploderar i produktivitet när våren kommer. Planktonens algblomningar betyder mat för större kräftdjur som i sin tur blir mat för fisk och valar och så vidare och så vidare. Solen är nyckeln till allt liv här, det är anledningen till att de till synes ogästvänliga polarregionerna har sådana resurser.Om havet kokar av liv så är det betydligt bevärligare i land. Snön smälter realtivt sent vilket gör det svårt för landlevande djur och växter att rota sig. Stora delar av de snöfria områdena är ändå hårda av permafrost. Så varifrån kommer allt det gröna?
Svaret på det finns i en av de tidigare frågorna, varför stannar man här alls?
För det är det som är så fint, alla stannar inte.
Jag är verkligen ingen fågelskådare eller fältbiolog, men när man står här framför ett flera hundra meter högt fågelberg som inhyser ett par hundratusen fågelgäster som hela tiden flyger fram och tillbaks med mat, direkt hämtad från havet, då inser man lite vidden av vad det innebär för området de besöker. Fåglarna är här när det passar dem , sen drar de söderut under vintern.
Fågelbergen är kanske ett av de tydligaste tecknen på kretsloppet och anpassingen som dikterar villkoren. Fåglarna rör sig hit av överflödet av mat under sommaren, och de använder kraften de får därur till att häcka och mata sina ungar. Men det är ingen möjlighet i att häcka på marken i den flacka tundran, det är för vattensjukt och för farligt med tanke på alla rovdjur som gärna har fågel på menyn. Så istället samsas de i hundratusental på de brantaste klipporna när havet.
På ett enda fågelberg kan 100.000 fåglar konsumera runt 70 ton fisk per månad, och av det blir det natuligtvis en hel del avföring - guano. Guano är använt världen över som gödsel och på svalbard betyder det att det under fågelbergen finns gott om mylla för växterna - och därav de gröna oaserna. Och växter betyder mat för djuren som lever iland.
Jag är som sagt ingen fågelskådare, men att se dem här är inspirerande. Jag varken kan eller skall ge mig in på att räkna upp olika arter, utan nöjer mig med att skriva detta för att själv inse att fågellivet är ett nav i kretsloppet. Från havet till land. Det tycker jag är tjusigt att tänka på under vakterna när stormfåglarna seglar på uppvindarna utanför bryggvingarna, så nära att man skulle kunna ta på dem.