När planet bryter genom molntäcket och spetsbergen breder ut sig under vingarna, vitt och svart, rivstartar jag denna resan på riktigt.
Det är kanske barnsligt, men min första tanke blir:
Herre jävlar, det går runt vilda isbjörnar där nere!
Det har jag ju vetat hela tiden, och jag har vetat länge att jag skall komma hit och jobba.
Nästa tanke som ploppar upp, när jag ser solen spegla sig i norra ishavet, är att jag komemr att fotografera ihjäl mig. Får kramp i armen innan planet ens har landat.
Och även det hade man nog kunnat räkna ut i förväg. Men det inte förrän nu det blir… overkligt verkligt.


Första dagen blir en snabbintroduktion. Får avlämning av Martin på två minuter mitt i folkmassan på flygplatsen. Har knappt hunnit ställa in väskan i hytten innan gästerna kommer ut i gummibåt. Hivar ankare innan jag hunnit få ut en tshirt, håller säkerhetesbriefing utan att riktigt veta vad jag pratar om (fast det påminner ju rätt mycket om varandra från båt till båt). Och någonstans, när vi förtöjer vid en rysk kolgruva är den enda känslan att Fy Fan vad BRA det här kommer att bli.

Men nu är jag trött. Resan hit var ett enda lång sovjetnorsk parad. Det är välordnat och påkostat som fan, men inget fungerar. Gardemoens flygplats i Oslo sköts av finniga sommaranställda tonåringar. Inget norskt plan kan lämna plattan innna det är minst lika långt försenat som beräknad flygtid. Norrmännen skall nog hålla sig i naturen och vara på tur, om inte annat så fattar jag inte varför dom gör något annat – när dom har den här naturen!