Vikingarna upptäckte Svalbard någon gång runt 1100 talet. Och säkert, hade de seglat hit seglade de längre norrut. Och helt säkert kom inte alla tillbaka.
Och nu seglar jag här, och nästan tusen år senare drabbas jag av en tanke att detta - är världens slut. Här är kanten där allt vi känner slutar. Gränsen mellan det blå havet och den vita packisen är lika tydlig som om havet hade kastat sig handlöst och skummande ut i avgrunden.

Det är skrämmande först, men väldigt snabbt blir det väldigt lockande.
När isen viker nordväst och jag måste lämna kanten för att köra åt rätt håll, saknar jag den. Blir exalterad när det dyker upp ett nytt område. Vågar inte ge mig in den än, det är lite för kompakt, lite för mycket dyning, lite för tidigt och passagerarna sover fortfarande. Jag har respekt för den här böljande, vita, flytande kontinenten. Den har en nästan hypnotisk effekt.
Förstår lite mer om varför Nansen, Amundsen och alla de andra stod ut i sitt oändliga slit, och inte bara gav upp efter att ha prövat och sa "det går fan inte, det är omöjligt att ta sig fram där" Det är isen som drar i en, och man faller handlöst.