Alla vet hur det fungerar med förväntningar. Man går och målar upp en bild av vad som skall hända, hur bra det blir. Man kanske ser fallgropar och målar sedan upp bilder av hur man trippar förbi fallgroparna utan att fall i dem.
Dagen när Klara skulle komma ombord var så där nervös så klart. Inte setts på flera månader. Men samtidigt inte riktigt samma nervositet som det varit så mycket av förr i tiden. Vi är ju faktikst gifta och… tja, tre månader är ganska lite i långa loppet. Men den där viljan att varje dag skall vara som den första, sista eller vad man nu tänker sig – den finns kvar ändå. Så jag städade. Och städade. Vädrade hytten. Tömde papperskorgar. Dammsög. Bytte lakan.
Fick köra lite båt in emellan men nu började det närma sig. Ett sms från Oslo. Lite mer städning och så ett sms från Tromsö. Duschade, klippte mitt nyodlade skägg (det var definitivt en källa till nervositet…). Glömde deodorant när jag åkte hemifrån i juni, har inte saknar den förrän nu. Får låna försöka låna en…
OK, logistik nu då. Får skippa löpningen det här stoppet. Kan inte med att springa just nu, jag är ju nyduschad, finkammad, uppklädd och at my best. Jag får leva med ett löppass mindre.Skall få bilen till flygplatsen. Dubbelkollar, jajemän – Matros Erik är på väg för att hämta bilen.
Men nu är det en nervös timme kvar. Försöker sätta mig ner och inte springa runt som en yr tupp. Det går sådär. Måste kolla hur det går…
Och där ringer Matros Erik på telefonen. Han låter stressad. Bilen är tydligen paj, vill inte starta. Shit.
Springer upp för att möta honom på parkeringen. Blir lite svettig, känner redan att planen att lukta gott skiter sig.
Japp, bilen startar inte. Massa experter i ring som kommer med kommentarer. Det här är inte min miljö. Och nu börjar det bli bråttom.
Aaaah… vad göra? Kan inte låta Klara komma till en tom flygplats. Ringer taxi, inget svar…
Skägget biter ihop. Fuck it! Hon gillar mig som jag är, det är ju fakiskt så!
Ner i hytten och river ut första lådan… ut med alltihop för nu är det ganska bråttom. . Av med skjortan, av med finjeansen. Fram med nytvättade tröjan, shortsen, tajtsen och på med löpardojorna När jag springer ut på snabba steg är hytten väldigt lik hur den såg ut i morse, innan jag städade.
Börjar springa långa rakan mot flygplatsen. Håller jag hårt tempo så kommer jag att hinna till flygplatsen innan hon landar… svetten börjar snart rinna och jag flåsar på. När jag är ute vid kolkajen och bara har nån kilometer kvar hör jag jetmotorer på himlen. Står precis i linje med landingsbanan och gör en mer hjärtlig version av den där U2 videon där de spelar arenarocknroll på en startbana och passagerarjettarna drar på precis över huvudet. Där de är coola och posiga är jag hjärtligt glad och studsar upp och ner med vilt vinkande armar. Klara skulle säkert känna igen den där tramsiga figuren om hon såg den genom de små rutorna…
Wrrrrooooooooooooaaaaaaaaaaaiiiiiiiiippttscchhh så landar henns plan och jag trycker på i en härlig spurt och lyckas springa in i terminalen precis när dörrarna öppnas och de första passagerarna kommer ut till sina väntande. Det blir aldrig riktigt som man tänker sig, det blir oftast lite bättre.
Och hur var det sen då: precis så bra som man kan tänka sig!
Alla de här bilderna har klara tagit... Har smugit in dem eftersom hon inte bloggar längre och de är så grymma!!! Den där valen var den häftigaste jag sett tror jag.
No comments:
Post a Comment