När ridån går upp

Så till träningens mål, för nu skall jag inte vara hemlighetsfull längre...

Jag har spanat in det här ett par år. Jag skall bespara er tankar och funderingar runt lockelsen, ni kan säkert tänka ut en hel del utan att jag fyller i. Men kalla mig inte störd och gå inte loss på risker. Skulle ni ha den viljan har ni haft gott om tid att se vad som kommer. Nu börjar det spännande stadiet, det när ridån skall gå upp. Vad har hänt innan detta – ni får backa på bloggen så har ni bilden ganska klar.Vad för bereder man sig egentligen för genom simträna på de här breddgraderna?

För spåren talar sitt språk, det är mer utveckling än utmaning -hoppas jag. Jag gillar inte hur en utmaning är lösryckt ur sitt sammanhang. Man börjar inte med att springa maraton...
Man börjar med att krypa en liten bit. Sen börjar man gå, sen springa, sen längre och längre.
En utmaning betyder på nåt sätt att utgången är oviss, men en utveckling är annorlunda. Och i våras hade min stam växt färdigt och det var dags att låta den här grenen växa. Dags att utvecklas, inte en dag tidigare men helst inte en dag senare heller.
En dag bara jag gjorde det.
Skickade in en CV, ringde dagen efter för uppföljning.
Kompletterade.
Hörde av mig som avtalat.
Det var så vardagligt att det var svårt att tro på det. Och det gick så fort att jag knappt hängde med…

Men jag fick snart klart för mig att när jag kommer hem från svalbard, då är det allvar. Då är det dags att göra test för att bli ytbärgare på räddningshelikoptern och då är det inte bara en tanke längre.
Två av mina skeppskamrater satt mitt emot mig i lobbyn på SAS Radisson när jag fick det där telefonsamtalet och jag väste ur mig ett högt, lyckligt tjut och försökte snarare krama sönder telefonen än lägga på när de var klara… (Skrämde förmodligen en och annan turist dem gången)
Vi vill att du kommer… klockan 0900 på… tag med… hör bara av dej om du har några frågor… Sen började träningsperioden… Hata potatisäckarnas. Älska kallt vatten. Njut av plågorna av att springa mitt i natten. Var glad när armarna börjar vekna efter alldeles för många armhävningar. Ladda ladda ladda. Besättningen har varit med hela tiden sen SAS lobbyn och pushat mig hårt. Fått mig att träna när jag varit trött. Lagat nyttig mat, inspirerat. Jag är evigt tacksam för det stödet!
Och framför allt , de lät mig börja prata om det. Livet ombord var avslappnat engagerande men på nåt sätt var jag på träningsläger hela sommaren.
Men var Försiktig Jenso, Inget är klart. Inget jobb är gjort förrän lönen är spenderad på nåt roligt.