Har svurit att aldrig, aldrig, aldrig mer äta potatis efter den här säsongen på svalbard. Jag har iofs aldrig varit särkilt svag för det, men nu har vi en hatkärlek - knölarna och jag.
Det är mer träning det handlar om. Jag är ju inte så himla road av att gå på gym och lyfta vikter. Jag gillar att lyfta och bära runt på saker men jag misstänkte att min plan att vara i riktigt god form till hemkomst skulle bära eller brista på just bärandet – jag behöver bli starkare i överkroppen. Och egentligen är det ju perfekt att vara till sjöss då, för det går ju inte att smita iväg på konditionsrundor ombord på lilla stockholm utan det får bli ganska stationär träning. Precis sån som jag inte gillar…Och på den här lilla båten har vi inte lyxen att ha nåt riktigt gym heller. Så det fick bli lite improvisation och jag måste erkänn att jag gillade det ganska bra. Inga speglar, inga tillrättalagda maskiner.
Nej längst ner i råa källaren. En frys full med kött som bänk och 15kgs potatissäckar som vikter. Och inget taktfast dunkande från eurotechno som komp, utan dunset från ett och annat isberg i sidan. Det är fan i mig grejer det.Har haft en grym sparringpartner i Erik också. Det är grymt att ha en skeppskamrat som man kan väcka mitt i ”hans” natt och dra upp på att göra 90minuters gympa pass på däck i rykande snökuling… Har slitet och släpat och stöttat varandra genom otaliga armhävningar, pushups och situps nu. Inspirerande är ordet – och ibland fick vi till och med både sightseeing och träning samtidigt.
Men som sagt, nu är det klart. Och tvinga mig inte att äta potatis igen. Då får ni bära dem själva. Jag kan möjligen göra mos av dem…
No comments:
Post a Comment