Identitetsbyte

Men det fanns en hake. Men det fanns också en lösning.
Så var det också en gång för länge sedan när jag satt i lågstadieskolan och inte förstod vad det var de pratade om. Men då var saken den att jag såg lösningen som ett problem, inte alls att problemet fanns. Lika lite som jag kunde se vad det stod på tavlan när fröken skrev med kritan...

Det gick ett år från det att skolsköterskan gav mig ett papper med resultatet av ett uselt syntest på att ta hem till köksbordet, tills jag vågade visa det för någon. Jag ville inte ha glasögon, jag förstod inte vad det skulle vara bra för.
Det gick en tid och pappa skjutsade mig ner för att hämta ut mina första glasögon från optikern, och optikern – en klok tjej – satte sig ner vid mig och sa så bara jag hörde det:
”ta med dej glasögonen härifrån nu och gå en promenad, så skall du få se på nåt häftigt…”
Och så blev det. Jag fick gå en bit själv och pappa lovade att hämta upp mej på vägen hem. Och jag gick iväg. Och när ingen såg tog jag på mig glasögonen för första gången… och världen har inte varit sig lik sen dess. Det är lätt det häftigaste jag varit med om. Glasklart och ojämförbart.

Sen har ju jag och dom där glasögonen blivit nåt oskiljbart. Jag har använt mycket linser också (det var också en lyx att upptäcka dom där extra tio graderna av världen som man faktiskt ser när man inte har bågar som definierar var världen slutar) men jag är en glasögonorm i allas ögon och i mitt hjärta.
Och jag är så sjukt stolt över det - över att det där ångestfyllda året med ett ihopknölat papper i väskan blev ett signum, ett trademark och en identitet. Men nu fick det vara slut med den tiden.
Det är lite vemodigt men det får bli mitt offer för att få komma dit jag vill.

För ett par veckor sen la jag mig under laserkniven och världen blir annorlunda igen. Kanske inte i samma liga som den där dagen utanför Synsam, men jag skrattade nästan hela kvällen av lättnad för att det gick så… lätt. Och för att det var helt fantastiskt!