Fler misstag...

Det som får illustrera detta ämnet är en gammal karta över svalbard. Den härstammar från holländska valfångare under 1700talet, och den största delen av arkipelagen är vit och okänd. Men faktum är att om man tittar på sjökorten idag, så är det i ungefär samma område, som den holländska kartan täcker, som är ordentligt sjömätt. I de övriga områdena är sjökorten fortfarande inte tillförlitliga, i den mån de ens finns. Givetvis finns det satelitbilder över hur kustlinjen ser ut – en stor skillnad mot 1700 talet – men under vattnet är skrämmande mycket okänt än idag.
Första kvällen ombord med nya passagerare brukar de nyanlända resenärerna alltid flockas uppe på bryggan, fulla av frågor. Och det brukar anslå en viss ton och spänning när jag förklarar att där vi skall köra finns inga kartor, och jag kan inte visa vart vi skall. Klickar jag fram Nordaustlandet blir kartan bara ett grått, tomt fält.
För att ta oss fram mäter vi våra egna sjökort, ekolodet är kopplat till kartplottern så vart vi än kör, lämnar vi en färgkodad svans som visar djupet därvi varit. Använder sedan radarn för att märka ut landmärken och tillslut får vi en grov uppfattning om hur botten ser ut. Kör nästan aldrig exakt samma spår, utan mer exakt hundra meter bredvid det gamla, för att mäta upp mer. Och allt som oftast kryper vi igenom nya områden med en utkik i valtunnan i förmasten som får dirigera enligt den allra äldsta navigeringskonsten – titta och peka och kör där det ser djupast ut.

Ibland blir det fel, tro inte annat. Hade bottenkänning i natt. Låg exakt på föreslagen kurs men visste att det grundade upp och hade en känsla av att något kunde hända, så farten var mycket låg. Botten såg suspekt ut på ekolodet och jag skulle precis säga till matrosen Sofia att hon fick gå ut med radio på backen och kolla hur det såg ut när vi tog i.
Stockholms för är väldigt flackt vinklad i en sk. isbrytarstäv. Går man i is som är för tjock glider hon upp på flaken och krossar dem med sin tyngd, men det fungerar lika bra för att glida upp på berg som inte låter sig krossas. Så lite snoppet lyfte Stockholm hela vägen upp på ett grundflak och stod stadigt och fint på berget. Fick lätta förskeppet genom att spela ut båda ankarna och all kätting och tillslut gled vi av utan skador. Kapten Per tog det hela med ro när vi styrde ut mot djupare vatten och skrattade att nu var det grundligt sjömätt där i alla fall…

Per har haft Stockholm på Svalbard sen 1992 och har rykte om sig att vara en av de skickligaste kaptenerna, om inte den skickligaste, häromkring. Säkert flera norrmän som vill ta den titeln ifrån honom, men han har detta i blodet och ända ut i fingerspetsarna. Har aldrig seglat med en skickligare kapten, och man tävlar ju inte i trevlighet – men där saknas ingenting.
Och efter 19 år sitter han fortfarande i gummibåten, i snögloppet, och lodar djup för en ny passage bara för att det är roligt. Och som pricken över I:et så tror jag att alla som åker med oss har en bild gemensamt i sina fotoalbum: Per som står i styrhytten med öppet fönster och kör.
Sysselmannen, svalbards guvenör, har nyligen bett norska sjökartsverket att undersöka möjligheten att förbjuda kryssnignsfartygen att köra i områdena som inte är sjömätta. Jag tycker normalt sett att det är bra med regler som främjar säkerheten. Men det är kanske rimligare, och mer befogat, att åtala de som kör så oaktsamt att männsikor och natur kommer till skada - än att förbjuda någon från att köra försiktigt om än i svåra vatten? Maryshev var till exempel under hot av en välkänd fara – att glaciären skulle kalva – och ändå körde dom så nära som dom gjorde. Och vågar man påpeka att det var i ett väl sjömätt område? Och kanske är det typiskt att artiklarna om förslaget på förbjud alltid illustreras med bilder av… just det: Stockholm