fönster mellan två världar

Svalbard är tekniskt sett norskt, men styreleskicket regleras av ”svalbardtraktatet”, som säger att landet är under norskt styre - men också att alla som vill är välkomna.
Skulle kunna skriva mycket om traktatet, och mycket om det norska styret (som mest liknar en diktatur under norske guvenören ”Sysselmannen”, enda tidningen Svalbardsposten är nästan en propaganda skrift och liknar en blanding mellan Burmas ”The shining light of Myanmar” och Lysekils posten…) men vad detta skall handla om är spåren av en annan diktatur. För de enda förutom norrmännen som gör anspråk på land är Ryssland.

Ryssland har en lång historia på de norra öarna, som inleds när valfångsten dog ut efter att ha tagit död på valarna själva. Det verkar dessutom ganska troligt att de sibiriska Pomorerna var här före den officiella upptäckaren William Barents och att de länge har bedrivit övervintringsjakt på valross, och det var den som utökades när de Engelska och Holländska valfångarna försvann på 1700 talet. Pomorerna själva lämnade i stort sett spårlöst öarna i mitten på 1800 talet. Man spekulerar om varför, men det verkar som om man vitahavsregionens ekonomi imploderade runt denna tiden: de små resurser som naturen gav var inte goda nog för att ge kapital för investeringarna man gjorde på ryssarnas storskaliga övervintringsfångst.

Och det är ett mönster som har upprepat sig, ryssarna kom tillbaks efter andra världskriget och tog för sig i enlighet med svalbardstarktatet. Under det kalla kriget bedrivs spionverksamhet mellan öst och västblocket genom etablerandet av gruvsamhällen, eftersom svalbard var en demilitariserad zon. Och när östblocket kollapsade under sin egen tyngd.
Och det kan tyckas som om koldriften på svalbard inte har handlat om kol på väldigt länge, för gruvorna går.. haha gruvligt dåligt , utan om internationell politik – har man industri och samhällen på öarna var man med och spelade. Och när det kalla kriget tog slut fanns det ingen anledning att spela längre.

Av de två städerna ryssarna upprätthöll var Pyramiden, döpt efter berget staden ligger vid, den mest lyckade. Det var en mönsterstad under sovjet där man satsade på kultur och trivsel för folket. Det finns inte månag byggnader, men de största är kulturhuset med bio, teater och bibliotek. Bredvid ligger det lika imponerande badhuset.
Men Pyarmiden har förändrats. Det finns nämligen ingen där längre. 1998 bestämde sig bolaget Trust Arktikugol, som tagit över gruvan av staten, för att stänga gruvan. Alla tvingades flytta och kvar blev bara spillrorna av ett samhälle. Vi lyckades besöka Pyrarmiden under denna veckan, något som vi hoppats på hela säsongen, och vandrade runt på gatorna och kikade runt i husen, med en känsla av inte veta vad som egentligen spökar här:
Är det vi som spökar i deras värld, eller är det mest spöklika lämningarna efter alla som en gång levt här?
Sysselmannen vill att Pyramiden skall bevaras som den är, som ett minne, men ryssarna är inte intresserade. De har flera hundra liknande samhällen på fastlandet. Och vem bryr sig? Så Pyramiden står som den gör, öde. Mycket tillhörigheter har blivit kvarlämnade –en jacka hänger fortfarande över en stol – nio år senare. En macka ligger oäten på ett skrivbord. Man kan till och emd hitta fotografier om visar en annan värld än den vi står i nu. De verkar glada på bilderna, men man vandrar därifrån med en känsla av att man skall nog tacka sin lyckliga stjärna för att den inte är röd.