There she blows!

Valar är ett djur omgärdat av mystik. De har tillskrivits storlek, intelligens och till och med blodtörstighet utan motstycke. Och även om ganska få av skrönorna, är sanna, så passar det dem att ha en air av mystik.
En ensam vattenpelare som snabbt skingras till en svag dimma över vattnet i fjärran, ett svart blänk när den hastigt bryter ytan och sedan inget mer… man spanar och spanar. Plockar fram kameran och spejar runt hela horisonten. Ser svarta blänk från toppiga vågor och tycker sig se det ena och det andra, men inser snabbt att man bara lurar sig själv. Men man är åndå helt säker på att det där första man såg, det var defintivt en val. För de har en utstrålning som få andra havsdjur har. Som karisma - även om man står i ett rum fullt av människor, är det bara denna enda du kan lägga ögonen på. Lite så är det med valar.En av de mest populära uppfattningarna om val, är att den är intelligent. Jag skall låta det vara osagt om det är så, men det står utom allt tvivel att de har ett ganska avancerat socialt liv och de har ett avancerat sätt att kommunicera med varandra. Och under ett av mina första riktigt närgångna möten med val, så blev jag helt övertygad om att Grindvalen som låg strax under ytan och tittade på mej, bakom ögat som följde mina röreler på däck – där var det någon hemma. Den synade mig och jag framstod säkert som lika fjärran för den som den för mig, där vi stod på varsinn sida av havets spegel och betraktade varandra. Men det var någon som tittade på mej.Men skall man skriva om valar ur ett svalbardperspektiv så framstår de trots allt som allra intelligentast, när man jämför dem emd mänsklig dumhet. När Svalbard återupptäcktes av William Barents i slutet på femtonhundratalet, inledes något som liknade en guldrush till de ensliga öarna. Tidigare hade Spanien och Portugal varit de dominerande sjöfartsnationerna och uppkomlingar som England och Holland kunde spela fritt i arktis, och deras valfångsstationer blev de första bosättnignarna på svalbard.
Det som lockade var den långsamma och feta Grönlandsvalen. Grönlandsvalen lockade för att den var ett enkelt byte som det fanns gott om, andra valar var för svåra att jaga på den tiden. Men efterhand som man lärde sig nya tekniker att jaga kunde dessa tillämpas på andra valar som var snabbare och större, och då gick ingen val säker längre. Som bekant har dock världsopinonen vänt sig mot den industriella valfångsten (Sk. Kulturell valfångst är ännu en kluven fråga) men valfångsten har fått många att ställa sig frågor om mänsklig grymhet och utvecklingens pris.
Kanske är det i detta deras sanna styrka visar sig, i att valarna är en spegel för oss. De är en betraktare på andra sidan vattenytan, som låter oss se vår egen begränsning och litenhet. De får oss att tänka och känna, och det kan aldrig skada.
De valarna vi ser här är inte de stora djuphavsvalarna, som blåval, kaskelott osv. utan något mindre arter. Och det man ser av dem är oftast bara ett blås, en fena och en rygg. Att försöka lära känna formen från fina plascher är nästn meningslöst. Istället är det enklare att lära sig hur de olika arterna blåser (samlade, spridda, hur högt osv.) och hur de dyker (om de visar stjärtfenan, eller om de bryter med huvudet tex.).
Den vanligaste är Vikvalen, eller Minkie som den oftast kallas. Dom blir ungefär tio meter långa och är fortfarande jagad av norrmännen. De flesta bilderna här är på Vikval, men de är lätta att missta för sin något större släkting (upp till 18 meter) Sejvalen, som också är en ganska vanlig syn nära land. Senaste veckorna har vi nästan dagligen siktat Vitval inne i fjordarna. En ganska liten val, som håller till nära land. Den blir ungefär 4m lång och saknar ryggfena, och ser därför ganska märklig ut på bild… Det ser ut som en större isklump som dyker upp och ner ur vattnet. Men man blir tvungen att ta en bild, och en till. För kanske, någon gång, får man se lite till. Och så länge de behåller sin mystik, så behåller de min nyfikenhet.