Post Sailing Depression

Tillslut kom det en buss och hämtade dem allihop, och nu igger båten tyst och öde. Det var som att sticka hål på en ballong, är helt bortdomnad känns det som. Går runt och väntar nu, på avlösande gänget och på att få åka hem imorgon.
Kanske lika bra att vara här och göra inget som att vara på väg hem. får rapporter om snökaos och andra sorters kaos med jämna mellanrum från olika flygplatser.

kan inte låta bli att undra hur det blir för eleverna när de kommer hem. det är en konst att komma hem och man kunde riktigt se hur många marcherade rakt in i alla fällor man kan gå i. Högt upptrissade förväntingar är det värsta bagaget man kan ha med sig hem efter en resa, för det blir aldrig aldrig aldrig som man tänker sig.

Resan blir försenad
Det blir krångeligare
Kylan är skön i fem minuter,s en är det som vanligt igen
Sängen hemma är aldrig sådär skön som man kom ihåg.
Ingen förstår riktigt vad det är man berättar om när man berättar om det där som var så jävla häftigt
När man druckit det där glaset mjölk som alla tjatar om, vad gör man då?
Det ekar...
är det någon som har tid att träffas?
Man bläddrar igenom telefonboken bara för att försäkra sig om att man känner någon alls hemma tillslut när man fått svaret "nej hinner inte idag men imorgon kan vi kanske fika eller ta en lunch?" för tionde gången.

jag känner faktiskt ingen som är bra på detta. jag är det defintivt inte.
Det aldrig så där skönt att vara hemma förrän efter sisådär två veckor. typ när det börjar bli dags att dra igen.